Är det farligt att träna?

Artikel i Metro får Tyngres Wille Valkeaoja att reagera.

undefined
I en artikel i Metro slås det fast att träning kan öka risken för hjärtsjukdomar. Trots att det är långt från första april oavsett om vi ser till 2017 eller 2018 får vi se den här artikeln som ett skämt. Det är helt enkelt svårt att tro att någon på allvar skulle skriva det här baserat på den nya studien som nyheten bygger på. Men om vi för en sekund ska ta frågan på allvar kan vi se att det finns en intressant frågeställning här, är det farligt att träna?
 

Studien som artikeln i Metro baseras på är en prospektiv observationsstudie. Det innebär i det här fallet att forskarna har följt drygt 3 000 personer i 25 år och regelbundet bett dem skatta bland annat sina motions- och träningsvanor och undersökt förekomsten av kalcifierade plack i deltagarnas ådror. Sedan har man gjort analyser för att se om mängden träning och motion har påverkat mängden plack i ådrorna.

Innan vi kommer till resultatet är det en sak man bör ha i åtanke för att kunna tolka studien. Detta är självrapporterad data vad gäller motion/träning. Deltagarna har fått uppge hur mycket tid de ägnar sig åt olika aktiviteter, allt från soffliggande till trädgårdsarbete till regelrätt träning. Därefter har man bakat ihop allt detta till en siffra som representerar varje deltagares aktivitetsnivå. Förutom problemet med självrapporterad data (det är i princip aldrig bättre än nån variant av ordet kass) har vi problemet med att slå ihop allt. Det säger ingenting om träning i sig, vilken typ av träning eller egentligen något värdefullt alls som skulle kunna hjälpa oss att ändra vår livsstil, om träning nu faktiskt var farligt. Vi vet inte om vi ska ändra våra vanor vad gäller soffliggande, trädgårdsarbete eller hur mycket volleyboll vi spelar. Hade man valt att faktiskt mäta hur mycket personerna rörde sig hade man garanterat fått helt andra resultat vad gäller mängd och typ av aktivitet som studiedeltagarna utförde (1). Troligen säger resultatet i den här studien mer om hur studiedeltagarna ville röra sig, än hur mycket de faktiskt rörde sig.

Det man rapporterar var i alla fall att de som angav att de rörde sig mest i studien också hade högst risk för att ha mycket uppbyggnad av kalcifierade plack i sina ådror. Dags att bli rädd nu?

Nej, det här är i min mening inget att oroa sig över. Förutom att man faktiskt inte mätt hur mycket deltagarna rörde sig i den här studien finns det en del andra problem med resultatet. Det största problemet är väl egentligen att resultatet satt i kontext är helt orimligt. I studien har man delat upp deltagarna i tre grupper baserat på hur mycket de rapporterat att de rört på sig; de som understiger rekommendationerna för fysisk aktivitet (det vill säga mindre än 30 minuter/dag eller 150 minuter/vecka), de som precis når upp till rekommendationerna och de som överstiger rekommendationerna trefaldigt. Kollar man på de här tre grupperna ser man att de som rör sig minst bland annat har högre BMI (31,4 i snitt jämfört med 28), och högre förekomst av diabetes än de som rör sig mest. Jag tror att det är svårt att argumentera för att träningen som den mest aktiva gruppen ägnar sig åt skulle vara så farligt att det överväger att ha ett BMI motsvarande fetma grad 1, och någon form av diabetes.

Vidare hittade man efter att ha kontrollerat för relevanta faktorer (t.ex. ålder, BMI, rökning) bara en signifikant korrelation mellan aktivitetsgrad och plackuppbyggnad hos vita personer, inte svarta män eller kvinnor. Den här studien gjordes i USA där man fortfarande verkar tycka det är rimligt att dela upp personen i grupper av “vita” och “svarta” utan att reflektera över att genetiken inom de grupperna troligen är hyfsat spridd. Ett annat sätt att tolka det här är forskarna ägnade sig åt så kallat p-fiske, det vill säga när man kör alla analyser man kan tills man hittar ett statistiskt signifikant samband. Visst är det fullt möjligt att det här resultatet stämmer, men om man inte innan man gjorde studien bestämt sig för och redovisat vilka analyser man kommer göra finns det en stor risk att resultaten beror mer på fiskelyckan än på en verklig effekt.

Resultatet från studien säger troligen inte säger så mycket om hjärt-/kärlhälsa. Resultatet rör på inget sätt frågan om det är farligt att träna men det är möjligt att det pekar på något annat. Vi har i ett avsnitt av Tyngre Rubriker pratat om ett rön som gör gällande att det är möjligt att tränande individer har mer uppbyggnad av en viss form av plack i sina kärl jämfört med mer inaktiva individer. Det här sammanfattas bra i en artikel från New York Times. Det man kommer fram till är att den här typen av plack troligen är mer stabila i sin uppbyggnad, och att de därför har en mindre risk att lossna och orsaka problem i kroppen. Det är möjligt att detta är effekten man funnit i studien, och då är det troligen inget man behöver oroa sig för. 

Jag har försökt sätta studien i kontext och jag har svårt att se att resultatet från just denna studie bör leda till att vi ändrar våra rekommendationer om fysiskt aktivitet och träning, eller att tränande individer ska försöka ändra på sina beteenden. Men det finns kanske ändå en poäng att löpa linan ut vad gäller den här frågan, finns det något stöd för att träning är farligt?

undefined

I ett klart underskattat avsnitt av Tyngre Träningssnack pratar vi om fenomenet hormesis, eller hur dosen av något ofta är helt avgörande för vilken effekt man får. Det finns gott om exempel på detta i saker vi exponerar oss för dagligen. Exponering för en viss mängd solljus är gynnsamt för vår produktion av d-vitamin och för reglering av vår dygnsrytm, men för mycket solljus kan bränna vår hud och orsaka mutationer som kan leda till hudcancer. Det här gäller troligen även hur träning påverkar risken för hjärt-/kärlsjukdomar. I en stor studie på Vasaloppsåkare kunde man konstatera att deltagare som hade åkt fler Vasalopp, och som hade i snitt snabbare sluttider hade högre risk för att ha en hjärtarrytmi jämfört med mindre dedikerade åkare (2). Man kan även se att det finns individuella skillnader i hur personer svarar på träning vad gäller exempelvis blodtryck och kolesterolvärden (3).

Det vore ju trevligt om träning i alla former för alla individer alltid var positivt på alla sätt men så verkar det inte vara. För vissa personer är en viss träningsdos positivt medan samma dos kan vara negativt på ett eller flera sätt för en annan person. Dessutom finns det troligen en träningsdos som är negativt på något sätt för de allra flesta personer. Det här är den gamla slitna klyschan om att elitidrott inte är friskvård. För att bli så bra som möjligt inom en idrott behöver man troligen gå över gränsen för när träningen inte längre är hälsofrämjande. En elitidrottares genetik gör dessutom säkerligen att dennes kropp klarar av påfrestningarna bättre än vad en vanlig dödlig kan. Så skulle en slumpmässigt utvald person från gatan bli utsatt för en elitidrottares träningsdos skulle den stackars personen säkert få både en och två negativa effekter för sin hälsa. 

Med det sagt, är det då farligt att träna? Svaret är som vanligt komplicerat och kontextberoende, men det finns en anledning till att vi faktiskt har rekommendationer och träning och fysisk aktivitet. Det är nämligen så att i de allra flesta fall är det positivt med fysisk aktivitet och hög kondition vad gäller att leva länge, och det är väldigt få fall där det blir för mycket av den varan (4, 5). För en individ är det självklart viktigt att veta hur ens kropp svarar på träning, vilken typ av träning man ska ägna sig åt, och i vilken dos. För den breda massan räcker det med att veta att det mest sannolikt är bra att röra på sig mer än man gör för tillfället, och att man bör ägna sig åt någon form av strukturerad träning om man vill optimera sin hälsa. Det stora problemet vi har idag är inte att folk åker för många vasalopp för snabbt. 

Studien som Metro skriver om borde inte lästs av någon som inte har den rätta kontexten i bakhuvudet, vilket personen som skrev artikeln i Metro bevisligen inte har. Det är kul att personer tycker det är roligt att skriva men det vore samtidigt kanon om man kunde inse att vetenskapsjournalistik ska ägnas lite mer tanke än att bara återge budskapet i en pressrelease från ett universitet som vill sälja in sin forskning. Det är knappt bättre än bloggare som får betalt för att skriva dold reklam om diverse produkter. Nu tror jag som sagt lyckligtvis att de flesta tolkar artikeln i Metro som ett skämt men det finns ju en liten risk att någon tar det på allvar, och som sagt har vi ett tillräckligt stort problem med inaktivitet idag för att någon ska få för sig att det bästa för deras hälsa vore att röra sig mindre.

undefined

Taggar: FORSKNING , TRÄNING , SKADA