Är det redan för sent?

Hög tid att införa träningsvård och starta träningshus.

undefined

Det är lätt att luras in i tron om att vi som folk blir mer och mer aktiva. I alla fall om man ska tro på flöden i sociala medier där folk till synes inte gör annat än att träna hårt och målmedvetet. Så är det inte. Bara för att ditt flöde kryllar av bilder och videos på praktexemplar från världens alla skrymslen och vrår betyder det inte annat än att just dessa människor råkar träna ordentligt – och i vissa fall betyder det inte ens det. Vissa råkar mest vara förbannat ”easy on the eye” och ser sin chans att kapitalisera på det faktum att de passar utomordentligt bra i tajta, alternativt nästan inga, kläder på kroppen.

Vi som folk däremot blir mer och mer inaktiva medan en liten klick av människor blir mer och mer extrema i sin träning. Det är här vi har vår verklighet och hur det egentligen ser ut. Och även fast Sverige kniper en pallplats när det kommer till gymkort per capita bland länder i Europa så är det fortfarande i runda slängar 80% av den vuxna befolkningen som inte äger ett gymkort. Det är väl helt okej, man måste ju inte betala för ett gymkort för att vara fysiskt aktiv, kontrollera vikten och dra nytta av de fina hälsofördelar som (oftast) kommer på köpet av en aktiv livsstil. Men min gissning är att det är fa-an så mycket enklare – återigen sett över en hel befolkning – att nå dit om fler skulle hitta ett gym eller en träningsanläggning där de trivdes.

Hela gymbranschens största vagel i ögat är något som kallas för ”retention rate”, vilket snabbt kan förklaras med hur stor andel av ens nya medlemmar som stannar kvar på gymmet och förlänger sitt medlemskap efter det att bindningstiden förfallit. Anledningarna till att medlemskap inte förlängs är givetvis många. I vissa fall handlar det om byte av jobb, boendeflytt, nyfikenhet att testa ett annat gym eller vad det nu än må vara. Men i de allra flesta fall handlar det om att medlemmens utgående resultat inte lever upp till de ingående förväntningarna, eller kanske ännu vanligare: förhoppningarna. Att förväntningarna sällan står i paritet med rim och reson sett till nedlagd arbetsbörda är en helt annan historia och förtjänar en egen krönika längre fram. Av olika anledningar kommer man inte igång, de synliga resultaten uteblir, besvikelse uppstår, tilltron tappas till både gymmet och den egna förmågan och antingen slutar man helt träna eller letar sig mot grönare gräs på ett annat gym. Vilket det ju sällan är. Det vet vi sedan gammalt.  

Vad vi också vet är att de som i början av sitt medlemskap kommer igång och tränar frekvent och sätter mål som de sedermera håller också är de som tenderar att förlänga sitt medlemskap. Min gissning är att många av dessa personer som lyckas är människor som redan innan de köpt gymkortet är motiverade nog att fortsätta träna oavsett vilket gym de hade hamnat på. Resten behöver fångas upp med en annan typ av håv med ett finmaskigare nät. För som det ser ut nu är maskorna på tok för stora och det faller igenom på tok för många när gymbranschen frenetiskt agnar i vattnet för återkommande kunder.

Problemet är antagligen inte att folk inte vill träna, för det tror jag de allra flesta egentligen innerst inne vill. Av olika anledningar finner de inte sig själva på gymmen för att de inte trivs, de mår inte bra där, känner sig malplacerade och vet inte vad eller hur de ska agera i gymmen. År 2017 har vi kommit så långt i vårt vetande, på samhällsnivå, att i princip alla vuxna människor vet att de borde träna, och många som idag inte tränar vill verkligen hitta en träningslösning som passar – ändå lyckas de inte.  

År 2017 har vi kommit så långt i vårt vetande, på samhällsnivå, att i princip alla vuxna människor vet att de borde träna, och många som idag inte tränar vill verkligen hitta en träningslösning som passar – ändå lyckas de inte.  

För att få dessa människor att ”hitta” just sin träningsform, sin plats i träningsvärlden tror jag det krävs mer än vad marknaden erbjuder idag. Det räcker inte med att ha de bästa maskinerna, de trevligaste receptionisterna eller mest kompetenta personliga tränarna. Det behövs så otroligt mycket mer. Det behövs så mycket mer stöd och kompetens från gymmens sida att jag tror det är omöjligt att någonsin lyckas. Deppigt, jag vet. Men det är å andra sidan bara min tro. Jag är den första att både jubla och applådera vid en motbevisning.

Det räcker inte med ett stort och varierat utbud, det är inte tillräckligt med genomtänkta koncept eller billiga medlemspriser. Vi har försökt länge nog, det räcker inte.

Folk behöver hjälp. Inte i början, inte med jämna mellanrum, utan precis hela tiden. Och det kommer att kosta pengar, en satans massa pengar. Och det kommer kräva kompetens från de som hjälper till, en satans massa kompetens. Och kompetens kostar pengar, en satans massa. Och det är här ekvationen blir omöjlig att lösa, för vilken aktör ska spendera alla dessa pengar på rätt kompetens om de inte kommer få avkastning på sin investering?

Jag tror att om vi någonsin ska lyckas aktivera de 80% som inte har ett gymkort idag måste svenska staten kliva in och skapa något som ännu inte existerar – träningshus.

Ett träningshus ska likt ett sjukhus ge vård, subventioneras av staten och byggas upp av avdelningar med spetskompetens för respektive områden som människor behöver kontrollera, utveckla och förbättra för att uppnå en bättre hälsa. Ett axplock av den kompetens som bör finnas att tillgå i ett träningshus på dess olika avdelningar är enligt mig:

  • personliga tränare,
  • fysioterapeuter,
  • kiropraktorer,
  • naprapater,
  • nutritionister,
  • kostrådgivare,
  • psykologer,
  • idrottsläkare,
  • massörer, 
  • inspiratörer.

Och det ska finnas många av dem, för alla som är i behov ska ha möjlighet att adresseras.

Precis på samma sätt som vi har sjukvård behöver vi ha träningsvård för att det ska utnyttjas och för att just den kompetens vi behöver ska finnas tillgänglig behöver vi ha välutbildad personal på samtliga positioner. Det duger inte att ha gått helg- och kvällskurser för att med gott samvete få en annan människas hälsa placerad i sina händer. Likt ett knäckt ägg vilandes i händerna kommer sörjan förr eller senare sakta sippra ned mellan fingrarna om vi inte vet vad vi ska göra med den.

Ska vi någonsin ha skuggan av chans att ta möta dessa människors behov, lokalisera och slå ut eventuella hinder och förstå de bakomliggande orsakerna till deras existens måste vi ha en annan struktur för hanteringen från en första kontakt till kontinuerlig uppföljning samt slussande mellan respektive kompetenser som är kapabla att göra just detta.

De bakomliggande orsakerna till att folk antingen inte kommer igång med sin träning alternativt inte ens försöker är för många och för djupt rotade att fina omklädningsrum eller häftiga maskiner någonsin ska kunna lösa problemet.

De bakomliggande orsakerna till att folk antingen inte kommer igång med sin träning alternativt inte ens försöker är för många och för djupt rotade att fina omklädningsrum eller häftiga maskiner någonsin ska kunna lösa problemet.

Vi har under de senaste decennierna skapat oss själva ett beroende, ett behov av att alltid söka oss från fysisk aktivitet likt det vore pesten. Detta medan soffan och skitmaten gång på gång betingas, cementeras och programmeras djupare in i vårt DNA till den milda grad att det antagligen redan är för sent att återvända. Likt vårt självförstörande av jordens resurser där vi skapat oss överdådiga och dekadenta vanor som för länge sedan passerat riktmärket där återvändo till baseline fortfarande är ett alternativ är vi på samma plats när det kommer till våra kroppar som i sin egen ”världstid” har passerat samma riktmärke.

Jag frågar mig ofta om det redan är för sent. Jag funderar och fantiserar om vad som skulle krävas för att få till stånd en reell förbättring. Vanligtvis kommer jag fram till att vi nu bara desperat kan försöka dra ut på det så länge som möjligt, göra allt i vår makt för att försöka bromsa den negativa och nedåtgående spiralen. Ingen munter åskådning, men enligt mig en rimlig sådan.      

I mina fantasier passar jag då på att skicka en passning till Lövet, Kindberget och alla andra som har något att säga till om inom svensk politik – bli först i världen att visa att det går. Ändra hela samhällstrukturen för hur vi får folk att röra på sig. Vi kan nämligen inte lägga över allt ansvar på individen att röra på sig, äta ordentligt och bibehålla en god hälsa livet igenom med enbart den egna fria viljan och motivationen som katalysator. Facit visar att det inte fungerar så.

Vaska fram varenda krona ni kan för att skapa en systerverksamhet till vår fina sjukvård och döp den till träningsvården. Budgetera för ett orimligt stort underskott i decennier framöver, det kommer det vara värt, en vacker dag kommer sjukvården slippa gå på knäna och kommer då ha sin syster träningsvården att tacka för det. Men om inte ni gör något drastiskt kommer övervikt och ohälsa att bara öka för varje dag som går. Och det om något kommer kosta pengar.

undefined