Är större alltid bättre?

Utvecklingen inom proffsbyggningen har onekligen tagit långa kliv de senaste åren. Men är det till det bättre? Sebastian Avindell adderar sina 5 cent.

I höst är det åter dags för Mr Olympia. Denna årliga kröning av de atleter som för ett år ska anses vara det finaste bodybuildingvärlden har att erbjuda. Mr Olympia grundades av, vem annars, Joe Weider i början på 1960-talet. Den första tävlingen hölls i New York 1965. Tanken var att låta alla vinnarna av Mr Universe 1 tävla mot varandra, och därigenom skapa en best-of-the-best-arena. Dessutom skulle kroppsbyggarna ges ytterligare ett bra tillfälle att tjäna vinstpengar. På så vis tänkte Weider underlätta för de atleter som helhjärtat ville satsa, och försörja sig på bodybuilding, samtidigt som han också ville få sporten att växa. I och med tävlingens frammarsch, särskilt på 1970-talet med bataljer mellan herrar som Schwarzenegger, Ferrigno, Nubret och Oliva, växte intresset för bodybuilding lavinartat. Plötsligt var det inte bara kufar och skummisar som sysslade med bodybuilding. Gymmet blev långsamt var mans hem. För kvinnorna tog det, som bekant, lite längre tid.

Idag har Mr Olympia en självklar plats i bodybuildingvärlden. Tävlingen har växt sig från att vara en liten tävling för atleter och deras närmast sörjande, till ett spektakel som lockar människor i alla åldrar och kategorier, över hela världen. Finalerna drar upp emot 5000 besökare, som ofta gör mer oväsen än de värsta hejarklackar i engelsk ligafotboll gör, och de proffsiga webbsändningarna är numera legio. Mycket vatten har således runnit under broarna sedan starten och mycket har förändrats. Så även om man tittar på de atleter som deltar. Ramen på dem har blivit allt större, medan symmetrin kanske fått stå något åt sidan. Följdfrågan blir därför, är det här en utveckling som är önskvärd?

Det ska inte stickas under stol med att en massiv kropp nästan uteslutande leder till en ”WOW!”-faktor. Ronnie Coleman och Kai Greene är lysande exempel på detta. När dessa herrar flexar sina muskler är (var) det inte många munnar som förblev stängda. Men, hur är det egentligen med symmetrin på dessa karlar som väger plus 125 pannor under tävling? Jag menar givetvis inte att de "bara" är stora. Men en klar skillnad finns från förr.

Bara det faktum att Arnold Schwarzenegger vägde ca 113 kilo på 188 cm när han tävlade mellan 1968-80, jämfört med Ronnie Colemans 130 kg på 180 cm i nutid, bör få oss att inse att skillnaden är stor. För att inte säga väldigt stor. Det kan argumenteras att scenen för bodybuilding och möjligheten till proffskontrakt ser helt annorlunda ut idag. Att de som ska nå toppen måste utmärka sig i mängden. Men, är större verkligen alltid bättre? Vad sätter till exempel Jay Cutler för standard för unga, aspirerande bodybuilders?

Finns inte risken att dessa 150-kilosklossar skrämmer bort de som är nya och vill satsa på sporten? För, sanningen är ju ändå den, alla kan inte komma upp i den sortens massa. Detta skiljer också dagens proffsscen, från gårdagens. Även om symmetri, balans mellan de olika muskelgrupperna och proportion är viktigt idag, så kommer du inte långt som proffs, utan att ha en rejäl kroppstyngd. Proffs, i den lilla skara de fanns förr, hade andra förutsättningar. Att vara rejält köttig räckte en bit på väg visst, men helheten var viktigare. Samtidigt var drömmen för de som ville sikta mot toppen kanske mer verklig då, än nu. Jag menar, hur många kan realistiskt sikta mot att bli ett 130 kg muskelfyllt, rippat monster?

Jag menar, hur många kan realistiskt sikta mot att bli ett 130 kg muskelfyllt, rippat monster?

Problemet med allt mer massa, om man nu vill se det som ett sådant, kan särskilt ses om man jämför dagens bodybuilders midjor, men dem som tävlade förr. Hur ofta syns inte på tävling idag snarare en flasklik form på utövarnas kropp, än den klassiska v-formen? Förr skulle midjan smalna av kroppen, allt för att accentuera axlarnas, ryggens och torsons bredd. Nu är det nästan som om magarna istället buktar ut, som ryggen på en sköldpadda. Nästan ingen klarar av, eller utför, en klassisk vakuumpose längre. Magarna riktigt studsar ut mellan poseringarna ibland. Det är givetvis priset för en större kroppshydda. Men, är det värt det? Ska symmetri och helhet få lida, bara för att de som tävlar blir allt större? Jag vet faktiskt inte. Men även om smaken är som baken så lutar i all fall jag åt att det var lite bättre förr.

Mer styrketräning (och mindre sköldpaddsmagar) åt folket!

Foto: Alex Ardenti

° ° °

  1. Dagens världsmästerskap.