Allt började med Bo

Redaktören minns sina första stapplande försök till darriga axelpressar. Men också vad som utlöste dem.

Här sitter man – grånad, skallig och långtifrån helt kurant i kroppens alla leder. Men jag, som man säger, lyfter. Det har nu passerat en rejäl tidsrymd från det att jag 1981 släntrade in på Workhouse på Fridhemsgatan i Stockholm, för att där göra min riktiga gymdebut. Tiden har också flytt med förvånansvärt få träningsavbrott, varför jag idag bär på en inte helt försumbar mängd muskler. Naturligtvis hade jag ingen aning om vad jag gav mig in på när jag började, och lika lite visste jag vart det skulle föra mig.

Det hela hade börjat ett år tidigare – 1980. Jag hade just avslutat mitt engagemang i ungdomssporter som fotboll, hockey och framförallt basket, för att istället satsa på rock n’ roll. Gitarren låg och vibrerade under min pojksäng, världen skulle erövras och så alla dess kvinnor. Jag hade inga som helst ambitioner om att vara muskulös på den tiden. Snarare var det gällande idealet lite mer åt David Lee Roth-hållet, lite slanig utan att vara glammig, lite ruff utan att vara skitig, lite heroinhård fast utan drogerna, typ. Rock n’ roll.

undefined
David Lee Roth var en tidig förebild.
undefined
Från mitt eget försök som rockare.
Där i krokarna släppte Blake Edwards filmen "10", som på svenska gavs den märkliga titeln "Blåst på konfekten". Filmen handlar om en åldrande kompositör (spelad av Dudley Moore) som av en slump möter en oemotståndligt vacker ung kvinna, och han blir totalt förhäxad av denna uppenbarelse. En halvrolig film som innehåller anständiga försök till både slapstick, prutt- & snubbelhumor samt ett stort avsnitt där tandläkarbedövning, smärtstillande medicin och halvflaskor med konjak visar sig vara en rätt kass kombo 1.

Men det är inte Dudley Moore som gör den minnesvärd och rentav banbrytande för mig. Det är den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Bo Derek. Som relativt osnuten 17-åring hade jag aldrig sett maken till skönhet. Ögonen, läpparna, flätorna och självklart kroppen. Precis som Moores rollkaraktär tappade jag hakan. Och i den berömda scenen när hon springer i vattenbrynet golvades jag helt. Vackrare hade jag aldrig sett, och många heta nätter efter det spenderades drömmandes om att jag och Bo på ett eller annat sätt brottades extremt hudnära 2.

Därför var jag uppmärksam och redo när hennes uppföljare kom. Det är synd att säga att "Tarzan – apmannen" var bra. Faktum är att den var sällsynt usel 3. En kalkon, rent av. Regisserad av John Derek – ja, Bo Dereks man – blandar den friskt ockulta övertolkningar, märklig story och kasst klipp med en horribel dialog. Filmens enda syfte, vilket Derek knappast heller bryr sig om att kamouflera, är att visa upp Bo så naket det bara går. Men med en fjärrkontroll till VHS-bandspelaren i handen så var jag inte den som klagade. Jag spolade och tittade. Fram och tillbaka. Igen och igen.

Hur kan något av detta överföras till min egen ambition att för en stund lägga nötandet för att bemästra ”Eruption” åt sidan, för att i stället springa iväg för att lösa ett gymkort? Den mest lättklädde i Tarzan – apmannen var inte Bo utan hennes motspelare Miles O’Keeffe (Tarzan). Han var handgripligen och personligt utvald av Bo att som gud skapat dem vandra vid hennes sida där i djungeln. I Miles O’Keeffe fanns hennes egen fysiska preferens, hennes egen drömpartner. Naturligtvis drog jag som hormonstinn yngling öronen – och ögonen – åt mig. Är det så vackra kvinnor vill att deras drömman ska se ut? O’Keeffe var naturligtvis en grann karl. Ståtlig, lite rockig, men han var framförallt muskulös. Kanske inte på Arnold-sättet, men ändå väldigt atletisk. Och med någon sorts märklig logik bestämde jag mig strax efter det att det var så jag skulle se ut. Som Miles. Tarzan.

undefined
Miles O'Keeffe som Tarzan.
In kom gymmet. Idag – 34 år senare – är läget vad man skulle kunna beskriva som bättre än någonsin. Trygg, stabil och faktiskt inte det minsta vilsen längre. Jag är också lyckosam i att nu få leva med min verkliga drömkvinna. Rent fysiskt är jag såklart fluffigare än önskvärt (och definitivt inte ens på samma planhalva som ursprungsplanen – Miles). Men samtidigt också starkare än jag vågat drömma om. Mången stång har böjts, mången hantel curlats. Många gym har besökts, nästan lika många har lämnats. Träningsprogram har testats, utvärderats och i väldigt många fall också ratats. 

Jag skulle kunna gå så långt att säga att den samlade erfarenhet jag på egen hand insamlat under mina år i järnets tjänst betingar ett betydande värde. Kanske inte för alla, eller ens många. Men för mig. Och för det är jag för evigt tacksam.

Inte minst till Bo. 

° ° °

REDAKTÖREN LISTAR
Livslånga lärdomar

  1. Skippa jiddret
    Lägg kabelcurls och pecdeck åt sidan. Satsa istället på övningar som knäböj, marklyft, bänkpress, chins och militärpress. Det är övningar som betyder något och där du inte slösar bort din tid och energi.

  2. Våga ta i
    Sluta löka och att dra benen efter dig när du är på gymmet. Se istället till att göra ditt yttersta för att överträffa dig själv från förra passet. Ta inga fångar och gör inget halvdant.

  3. Satsa på att bli stark
    Pump är trevligt, och i vissa fall även givande. Men det är i hög grad subjektivt. Genom att istället satsa på att hela tiden bli starkare så gör du målen med träningen mer konkreta och därmed roligare. Tänk också på att en stark muskel är en stor muskel.

  4. Kom tillbaka snart
    Vila är en viktig parameter men jag menar att väldigt få behöver så mycket vila som det oftast hävdas. Se till att vila när det är tråkigt att träna, när du är sjuk eller får förhinder. Men i övrigt – kör på! Frekvens äger.

  5. Ät
    Utan mängder av bra mat blir det inga resultat. Punkt. Och med bra mat menar jag ägg, havregryn, kött, fisk, fågel, ris, pasta, potatis, grönsaker, nötter, ja, du fattar. Ät när du är hungrig, och håll på tills du blir mätt.

° ° °

  1. Ska vi vara helt ärliga så är det en relativt usel historia, med betyget 6,0 på IMDB.
  2. Självklart till Ravels ”Bolero”.
  3. Betyget på IMDB är det fantastiska 3,2. I Expressen hade det betytt en överkorsad geting. En kritiker skrev: ”The story line was ridiculous to begin with, but it goes berserk by the time of the movie's incomprehensible climax in a village of mud worshippers.”

Taggar: LEDARE , KRÖNIKA