Att göra sitt bästa

Tro det eller ej, men det är OK att missa uppsatta mål. Bommade personbästa är heller inga problem. Det viktiga är faktiskt att göra det bästa man kan.

Att säga att vi lever i ett prestationssamhälle är sannerligen en underdrift. Det ska jobbas trehundra procent, följt av afterwork och gärna ett yogapass. Samtidigt ska man vara världens bästa partner, äta rätt och ekologiskt samt se snygg ut naken. Är du därtill förälder ska det skjutsas till barnens aktiviteter, bakas bullar till föräldramötet och varannan vecka inhandlas nya kläder till barnen som växer snabbare än det ogräs som du inte hinner med att rensa på baksidan av huset. Allt det här ska givetvis instagrammas och facebookas också, med snygga filter och vinklar. Det är inte underligt att vi som en befolkning ständigt känner oss utmattade.

Tyvärr kryper den här attityden likt fukt igenom de skikt som ska skilja de olika delarna i livet åt. Snart är ingen del i livet längre helgad från prestationskrav. Allt ska mätas, testas och sedan föras in i Excel-ark för att kunna ge visuella grafer på hur och var i utvecklingen vi befinner oss. Och se där, om du duschar två minuter kortare på morgonen kan du förbättra din promenad till bussen med tre procent! Fantastiskt! Eller inte.

Jag är som bekant en stark förespråkare till begreppet rörelseglädje. För, så mycket i livet blir bättre bara vi får röra på oss. Vad denna rörelse sedan handlar om är egentligen oviktigt, så länge du trivs med den. Gillar du att springa – spring! Gillar du att lyfta – lyft allt du ser! Men det är också just här som prestationssamhället har börjat läcka in som en ibland ovälkommen gäst. Missförstå mig nu rätt. All utveckling är god. Att hitta nya sätt att slå igenom platåer är ett måste för att få utvecklas inom det område man tränar i. Men, det betyder inte att vi ska attackera varje pass med en matematisk precision som skulle få självaste Einstein att skaka på huvudet. Att inte allt gick som det skulle när du tränade betyder inte att det var ett skitpass du genomförde. För, du kan egentligen bara göra en sak när du tränar – ditt allra bästa.

undefined

En del individer hajar nu till och fnyser föraktfullt. "Sitt bästa?!", det är ju sådant där som förlorare och silvermedaljörer pratar om. Det är inget för dig, för du är en vinnare! En maskin! Du är ostoppbar! Och det är just de där argumenten som har placerat oss där vi är idag. Preworkout-produkter utlovar att varje pass ska bli episkt, profiler i sociala medier lägger upp klipp där de dag efter dag slår nya personbästa. Prestation och mätbara resultat ska vara allt som betyder något. Annars kan man lika gärna sluta träna. Eller?

Och det är just här jag vill flika in med begreppet "ditt bästa", och med emfas hävda att ditt bästa är det enda som betyder något. För, låt säga att du följer en viss programmering. Och just den här dagen så lyckades du inte göra det som du enligt programmet skulle göra. Eller så missade du det där personbästat som du så länge försökt slå. Vad blir då din första känsla? Vad säger samhället åt dig att du ska känna? Just det. Besvikelse. Du förväntas känna dig extremt missnöjd med det du just försökte göra, eftersom du inte nådde upp till det mätbara resultat du skulle göra. Det stod i programmet att du skulle utföra fem repetitioner på 90% av max i knäböjen. Nu gjorde du bara tre och en halv. Allt är nattsvart och ridån åker med en duns ned. Eller?

Backa bandet lite. Blunda och lägg handen på hjärtat. Hur kändes dagens pass? Gjorde du ditt allra bästa? Använde du de resurser du för dagen hade på ditt allra bästa sätt? Dåså. Då har du faktiskt gjort allt som du kunde göra. Du har gjort ditt bästa. Vad som sedan står på en bit papper eller vad som basuneras ut genom de sociala mediernas fantastiskt välpolerade fasad, ja det är väl egentligen helt oviktigt och ovidkommande, inte sant? Om det enda med en persons prestation som räknades var hur väl det gick att jämföra med andra, ja då skulle vi ju alla få lägga ned vår träning, och reservera den för världseliten. För dom har ju de bästa resultaten. Därför är det enda viktiga med ditt pass, om du så har cyklat, hoppat, sprungit eller dansat, hur du känner efteråt. Har du gjort allt du kunde göra idag, då har du gjort ditt bästa. Och då ska du vara nöjd. Tillfreds och stolt. Det spelar ingen roll om du missade ett personbästa – du vågade och försökte. Nästa gång tar du det. Se det som en lärdom, inte som ett misslyckande. Du har gjort allt du kunde idag.

Och på så vis tycker jag också att vi kan undvika att prestationssamhället tar över vår underbara träningsvärld. För jag vill hävda att om du ger ditt allra bästa, ja då kan du aldrig, aldrig någonsin misslyckas. Du kan för all del missa målet. Men du kan inte misslyckas. För du gav allt du hade att ge. Och det är faktiskt det enda som betyder något. För tusan, det är allt som betyder något.

Så. Om programmeringar och sociala flöden stressar dig, och ger dig känslan av att du gör för lite och ständigt misslyckas: ge dom båda fingret. Gör ditt bästa och var stolt. Varje dag. Varje pass.

Mer rörelseglädje (och mer stolthet över sina prestationer) åt folket!

° ° °