Att inte få vara framgångsrik

Här i Sverige är vi väldigt bra på att vara okej på det mesta. Dålig får man också vara. Men, Gud nåde dig som får för dig att vara duktig och dessutom stolt över det.

Man kan säga vad man vill om vårt lilla avlånga land. Vi har det generellt sett väldigt bra. Måhända hör vi till de mest lyckligt lottade i världen. Vi har sluppit väpnade konflikter i över tvåhundra år. De flesta av oss får äta oss mäta och ha hela och rena kläder på kroppen. Vill man så kan man studera till nästan vad som helst, utan att behöva betala för det. Att vi vid sidan om allt detta positiva ibland åker på snösmockor och att tågen i landet stannar så fort ett löv hamnar på rälsen, ja det kanske är smällen man får ta. Det onda med det goda, så att säga.

Det spelar liksom ingen roll om en människa helt gett avkall på allt vad nöjen och bekvämligheter är under flera år för att nå dit de vill. Säger du sedan att du är stolt över det du gjort, så kommer du till stor del mötas av snörpta munnar och hånfulla blickar.

Något som vi dock inte har lyckats bli duktiga på i Sverige är att acceptera framgång. I det land som kanske är mest lagom av alla på vårt jordklot, är vi väldigt bra på att vara okej på det mesta. Dålig får man också vara. Men, Gud nåde dig som får för dig att vara duktig och dessutom stolt över det. Det finns nästan inget som får svenskar att gå mer i spinn än någon som är framgångsrik. Vad bottnar det här egentligen i? Är det något så simpelt som vanlig enkel avundssjuka? Visst, avundssjuka finns överallt. Även i andra länder. Men, jag har svårt att på handens alla fingrar räkna upp andra platser som har en sådan notorisk avsky för framgångsrika människor som här i Sverige. Det spelar liksom ingen roll om en människa helt gett avkall på allt vad nöjen och bekvämligheter är under flera år för att nå dit de vill. Säger du sedan att du är stolt över det du gjort, så kommer du till stor del mötas av snörpta munnar och hånfulla blickar. Avundssjuka möter Jante och tar sin allra fulaste form.

Detta generella problem med du-ska-inte-tro-att-du-är-någon-attityden drabbar kanske ännu mer oss som älskar träning, än gemene man. För i en förlängning av att vi helst ska vara lagom i det här landet, så sticker den som tränar mer än andra ut. Inte för att personen själv skanderar ut hur bra denne är och hur stora muskler den har, inte alls. Men det räcker med att råka ha med sig träningsväskan till jobbet och lägga upp en träningsbild på Facebook, så är du körd. Eller att du gillar att dela med dig av dina träningstillfällen på Instagram. För, du ska verkligen inte få för dig att du är bättre än någon annan. Så det så.

Allt det här skapar ett väldigt märkligt och ambivalent klimat. Titta bara på idrottsprofiler så som Ingmar Stenmark, Carolina Klüft, Patrik Sjöberg och Zlatan. Alla väldigt framgångsrika inom sin sport. Resultaten de presterat kan ingen ta ifrån dem. Men, vad tycker den generella massan om dem? Stenmark och Klüft är otroligt uppskattade. Jag tror aldrig jag hört ett ont ord nämnas om någon av dem. Tvärtom. Flyttar vi däremot fokus mot Sjöberg så börjar folk direkt skruva på sig. Är han egentligen så trevlig? Somliga gillar honom, men lika många har nog en del saker att säga om Patrik som inte alls är så behagliga. Landar vi slutligen på Zlatan så kan han ju få blodet att fullkomligt koka hos väldigt många. Varför? Alla fyra dessa lär själva veta hur duktiga de är på sin sak. Men det är bara Patrik samt Zlatan som väljer att ge uttryck för det. De vet att de är bra och är inte rädda för att säga det. Men med det beslutet kommer också konsekvenser. I alla fall här, i mellanmjölkens land.

Det här är något vi alla måste ändra på. Det finns ett vackert citat som lyder ”Du blommar inte mindre för att någon annan blommar bredvid dig”. Översatt kan det för oss stavas ”Din knäböj blir inte mindre värd därför att någon annan knäböjer mer än du”. Vi måste släppa avundsjukan! Och, kanske framförallt, vi måste våga vara stolta över det vi åstadkommer i livet. Det är ju helt galet att en person kan stanna vid en trafikolycka. Dra ut tre människor ur en brinnande bil och samtidigt utföra hjärtlungräddning på katten i baksätet, men efteråt inte får vara stolt över det. Att utföra något på ett bra sätt är inget fult. Det är inte heller, fast vissa verkar uppfatta det som så, någon sorts pekpinne mot andra. Jag tycker hela saken är tämligen simpel. Är man duktig på något, så måste man väl få vara stolt över det? Bygg ett framgångsrikt företag, en fantastisk kropp eller anlägg en vidunderlig trädgård och våga sen brösta upp dig. Var inte sådär "typiskt svensk" och skrapa med foten i gruset när någon frågar om dina bedrifter och framsteg. Det är ju DU som åstadkommit allt detta, klart du ska känna stolthet över det! Så, våga vara framgångsrik och våga framförallt prata om det. Även om någon snörper på munnen åt dig. För det är faktiskt deras bekymmer. Inte ditt. 

Mer rörelseglädje (och mer framgång) åt folket! 

undefined