Att klättra upp för en "liten" vägg

Lorena Gustavsson slår ett slag för alternativ träning.

Är du en sån som klättrar på väggarna i andlig mening när polarna vill ta en latte på stan? Ta med dem och klättra på väggarna istället, alltså bokstavligen. Tänk dig en träningsform som gör dig stark och smidig samtidigt som det känns som när man åker en riktigt schysst berg-och dalbana. Den heter Bouldering och är träningens motsvarighet till Six Flags.  

Adrenalinet pumpar i kroppen. På toppen av det som känns som Everest men som i värsta fall (enligt Svenska Klätterförbundets regler) är 6 meter från marken kommer den skräckblandade förtjusningen. Under mig finns däremot ingen istäckt avgrund och ond bråd död. Vad som finns är ett golv täckt av mjuka boulderingmattor. Tro det eller ej men ingen dör i den här texten. Lik förbaskat står jag där uppe med händerna på översta greppet och tänker att jag visst blev lika gammal som alla rockstjärnor på 60-talet (de blev 27). Första gången jag når toppen av en lite svårare led är både en seger och en fasa. Jag känner hur handsvetten börjar tränga igenom talket och mjölksyran i armar och ben börjar bli helt outhärdlig. En kan ju tro att målet på något sätt skulle vara uppnått här och nu men det är nu själva utmaningen börjar för en höjdrädd stackare som yours truly. Så där står jag och hyperventilerar två steg från fulgråt. Vad skulle jag upp hit och göra? Det är mycket skönare med knäböj, hinner jag tänka. Fallet till golvet från huksittande är högst en decimeter om jag inte grejar det. Ramlar jag här är det slut, eller ännu värre, stukar foten och bryter nyckelbenet och blir invalidiserad för en halv evighet. Det kommer inte på fråga. Jag tar ett djupt andetag och hoppar. Landar stolt med högre puls än Andreas mormor innan hon druckit dagens citron och flädernocco, förklaring i länk. Oron för att göra mig illa var visst mindre intensiv än önskan att få uppleva adrenalinet, endorfinerna, frihetskänslan. Det där ruset som bara riktigt tuffa fysiska utmaningar ger. 

Handen på hjärtat nu, den kick man får av viss träning är inget mindre än ren berusning. Fler än jag har utmattade och smått euforiska funnit sig på moln nummer nio många gånger efter ett pass. Det ger en extra glans åt det hela att den egna ansträngningen har tagit en dit, inga lättvindiga genvägar. Det är något unikt med känslan av att ha förtjänat en shot från kroppens egna belöningsbar. Det enda som funkar bättre än hård träning är enligt min erfarenhet läskig träning och för att orka skrämma sig fit måste man ha vansinnigt kul.  

Vad?

Bouldering är en atletisk och teknisk form av klättring som gjort sig känd för att vara den mest lättillgängliga klättringen för motionärer. Boulder är engelskans ord för klippblock och ursprungligen utförs grenen mycket riktigt på klippblock utomhus. I den populära inomhusvarianten simulerar man klippblocken med kortare väggar, raka eller med lutning. Där har man märkt ut leder i olika svårighetsgrader. Det finns allt från "gröna" nybörjarleder som i stort sett vem som helst med lite jävlar anamma och fungerande extremiteter klarar, till medelsvåra "blå"och "röda" utmaningar för modigare och mer begåvade utövare. För Spindelmannen och andra övermänniskor finns de svåraste "svarta" lederna. En led kallas för ett "problem" och är märkt med grepp att hålla i när man börjar och när man slutar, samt de tillåtna stegen däremellan som alla har samma färg. Svårighetsgraden avgörs av greppens storlek och form samt väggens lutning.

Var?

Finns på många platser i landet, både inne och utomhus. Klättercentret är landets största klätterföretag och båda anläggningarna jag har besökt har till hört deras utmärkta franchise. En lista på alla Sveriges klätterväggar hittar du här.

Hur?

Färdigheter som utmanas är balans, mobilitet, överkroppsstyrka, explosivitet och den där grå massan du har bakom pannbenet. Du behöver ingen speciell utrustning, men klätterskor och talk är bra att ha. Det brukar gå att köpa eller låna på plats. 

Varför?

Det började med att jag såg att en polare från styrketräningens värld allt mer frekvent fann sig på tur uppför diverse väggar och efter några månaders nyfikenhet tjatade jag helt sonika fram en dejt för att få följa med och testa. Som träningskonnässör, höjdrädd och allmänt omdömeslös tyckte jag det var en masterplan. Rätt fick jag också. Till och med en trasig klocka går ju rätt två gånger per dygn sägs det...

När?

Nu.

För mycket riktigt, både på Klättercentret i Malmö och Klättercentret Telefonplan möts vi av sociala och hjälpsamma människor som oblygt tipsar en och peppar en utifrån ens nivå. Inga som helst tecken på snobbighet och översittarattityd står att finna. 

De träningsformer där övningen är individuell, men prövningen gemensam verkar som vi tidigare konstaterat ha en viss ödmjukande effekt, och här bland dreadlocks, regnbågsfärgade outfits och smoothies känns det kanske mer naturligt än någonsin. Här vill jag verkligen passa på att ge mina varmaste hyllningar till alla träningscommunityn som tar för vana att välkomna gröngölingar. Även de som inte följer klädkoden. För tro mig när jag säger att sällskap från den så kallade fitnessbubblan, dressade i nästintill helsvarta Better Bodies- och GASP-uniformer mycket väl kan komma att känna sig malplacerade i en klättringshall. Det släpper dock efter ungefär tio minuter i den avslappnade atmosfären. Soft. En cliffbar och vatten i metallflaska på det?

Stämningen är god och man märker ganska snabbt att det som ser helt ouppnåeligt ut faktiskt går att bemästra med råd från de mer erfarna och lite planering. Att det heter problem ter sig allt mer logiskt ju mer vi inser att det är bättre att tänka ut en väg och en taktik än att bara kasta sig över det och hoppas på det bästa. Det är absolut en fördel att vara stark, särskilt i överkroppen men det är inte allt. Det skulle kunna sägas att det krävs en mix av färdigheter, smidighet, styrka, mobilitet och explosivitet. Jag säger att du kommer långt på mod och lust. Det är förmodligen rejält svårt att bli bra, men det är superlätt att komma igång. Eftersom alla kan välja svårighetsgrad efter förmåga så kan fler vara med utan att det sinkar den bästa. 

undefined

Bouldering
är likt CrossFit och OCR, ytterligare en lagsport utan lag. Eftersom upplevelsen är central upplever jag det hela som utmanande men samtidigt behagligt prestigelöst. Detta sagt med disclaimern att det såklart finns riktiga monster som tävlar i det här också. Skillnaden på elit och motionär är densamme som alltid. 

Det här är i övriga synvinklar i högsta grad någonting annat än kraftsport och annat som Tyngres läsare vanligtvis håller på med. Det kräver ett helt annat mindset, ett helt annat finlir, och jag rekommenderar det varmt till hela vårt community. Främst till två sorters utövare, nummer ett är de allra starkaste inom exempelvis SL och Strongman eftersom de ibland (men inte alltid) är lite för osmidiga för sitt eget bästa. Den andra kategorin jag skulle vilja ordinera äventyrsträning a' la klättring eller OCR är de som är närmast fixerade vid set, reps och siffror på vågar och kardiomaskinernas displayer. Jag törs svära på att ingen har dött av att bryta sina cirklar lite grann, snarare levt. Gymmet står sannolikt kvar fast man gör något annat en dag.

Nu kanske någon tänker "Do you even lift?" och att jag inte vet vad riktig träning är. Om denna någon läser, åk till ett klättergym och kolla in de bästa, ta en titt på de mutanter som flyger upp för de svarta lederna, konstatera sedan i kör att julen kom tidigt i år. Ryggtavlorna och axlarna är i stort sett alltid iögonfallande på de som är duktiga klättrare, och även om de nu inte hade varit det, zooma ut! Det finns andra gains än "gainz". En och annan kanske hävdar att klättring utan säkring är läskigt, farligt och riskabelt. Det må visserligen vara hänt att en olycka inträffar vid oförsiktighet, men riskerar man inget får man inget. Utrusta dig med lite självmedvetenhet och respekt för uppgiften innan bara, så slipper du förhoppningsvis göra dig illa. Träning blir det ändå. Det går utmärkt att köra på så pass hårt att man blir tvärslut fast man är helt novis. Tacksamt för alla endorfinjunkies där ute. 

undefined

Nu har vi kommit till det pop-evolutionistiska stycket som mest av allt innehåller order "känns". Med risk att låta tramsigt populär(pseudo)vetenskaplig så måste det konstateras; det känns som om det är precis det här vi är gjorda för. Trots att det varken går fort, smidigt eller bra ännu så känns det liksom rätt. Hur det verkligen är får någon som vet hemskt gärna svara på. Själv är jag intresserad av att folk ska hitta tilltalande sätt att hålla sig i rörelse. Från senaste boulderingsessionen avvek jag först när mina händer blödde för det var så himla mysigt. Underskatta inte den instinktiva känslan av att hitta hem vänner. Det blir långa pass från dag ett.

De vertikala väggarna med färgglada grepp och de sjukt trånga, svettiga och smärtande skorna känns som det rimligaste i hela världen redan efter en kvart. Efter en timme var det prime time, då hade vi fått in den rätta känslan och fortfarande fanns där kraft kvar i kroppen. Här klarades de svåraste problemen av. Efter två timmar är vi rätt kaxiga rent tekniskt men helt slut i greppet och underarmarna. När vi efter tre började faila samma problem uppåt tio gånger i rad, fast de under alla omständigheter borde vara genomförbara och jag dessutom sliter upp händerna valk för valk (som vanligt när jag testar saker i Tyngre's tjänst) ger vi motvilligt upp och beger oss mot stan för påfyllning av mat och dryck istället. Vrålhungriga efter tre adrenalinfyllda timmar.

Alla konstaterade vi samma sak runt bordet. Fraserna "så jävla kul", "barn på nytt" och "måste göras om" nöts i alla tänkbara meningsuppbyggnader. Allt stämde. Det var enkelt, ingen utrustning utom skor krävdes, vi hittade ytterligare ett ställe där det är kutym med tajts (bara en sån sak) och det viktigaste av allt, frihetskänslan – helt oöverträffad i träningsväg. 

Dagen därpå vaknar vi ömma och greppsvaga och klagar stolt över träningsvärk i de mest otippade kroppsdelar. Det gör ont överallt, och i framför allt bålmuskulatur, underarmar och händer känns det som någon torterar en. Hela överkroppen värker och i viss mån benen har fått smaka de också. Hur ologiskt det än må vara så är det svårt att inte glädjas åtminstone lite åt riktigt påtaglig träningsvärk. Den där välförtjänta sköna tröttheten jag nämnde i början, den som inte kommer gratis, den är och förblir oslagbar.

Många vägar leder till endorfinhimlen och alla är vackra på sitt sätt, jag diskriminerar inte. Just för tillfället är det ändå bouldering som har min förstaplats. Prova det. Gör det bara. En liten stairway to heaven - on earth. För ingen dog som sagt, alla överlevde, levde. Till och med mer än vanligt.

undefined

Taggar: KRÖNIKA , TRÄNING , lorena