Att släppa mobilen och se livet

Den är med hela tiden, den rackaren. I sängen när vi ska sova. På muggen. Och även när vi pratar med andra i verkliga livet.

undefined

Det är på det hela rätt ironiskt att jag skriver denna text på just en telefon. För det är kring just vårt osunda  användande av telefoner som texten ska handla om. Ändå sitter den här, klistrade i näven på mig. Trots att jag borde veta bättre. Men, telefonerna är ju med oss överallt nu för tiden. I sängen när vi ska sova. På muggen. Och, hemskt nog, även när vi pratar med andra människor i det verkliga livet. 

Jag ska börja med att själv erkänna att jag nog är bland de sämre på att nyttja min telefon på ett sunt sätt. I tid och otid ligger den i handen på mig, utan att jag många gånger kan förklara riktigt hur den hamnade där. Jag flippar mellan appar jag redan kollat tio gånger under förmiddagen i jakt på något som jag inte riktigt vet vad det är. Försöker jag låta bli, blir jag stressad. För, jag kanske missar något. Känner du igen dig?

Men det ska få bli ett slut på det nu. Det räcker helt enkelt nu, tack så mycket. För, det har långsamt gått upp för mig att det inte är någon notis på Facebook eller Instagram som är det farliga att jag missar. Ty, i det eviga scrollandet och tryckande på min telefon missar jag något helt annat. Något långt mycket viktigare, som dessutom inte går i repris. Livet. Det må låta klyschigt, larvigt eller sinnessjukt, men låt mig då kontra med en motfråga innan du hånar mig: vad kommer du och jag ångra på vår dödsbädd? Att vi inte tillbringade mer tid i nuet, eller att vi missade att lajka Aftonbladets senaste bild på Instagram? För mig är svaret rätt självklart. 

...vad kommer du och jag ångra på vår dödsbädd? Att vi inte tillbringade mer tid i nuet, eller att vi missade att lajka Aftonbladets senaste bild på Instagram? 

Och ja, självklart är sociala medier och telefonen som fenomen inte enkom av ondo. Herregud, det är ju fantastiska innovationer. Men, betyder det att de måste nyttjas varje minut av vår vakna tid? Behöver vi alltid vara anträffbara? Det är faktiskt inte så länge sedan som det helt enkelt var som så att om personen du ringde till inte svarade, så fanns det inte mycket annat att göra än att vänta och försöka senare. Och, tro det eller ej, världen snurrade faktiskt då också. Att vara ständigt uppkopplade, påpassade och på tårna är inte vårt naturliga tillstånd, även om det är lätt att tro det i dagens samhälle. Det är ett skapat sätt att leva. Ett sätt som inte alltid är av godo. 

Jag kan bara tala för mig själv, men när jag mitt i ett samtal med någon av mina vänner börjar fingra efter mobilen, då har det liksom gått för långt. Vi ser knappt varandra längre, våra medmänniskor verkar ha blivit något som mest kan liknas vid suddiga bifigurer som snabbt passerar i periferin av våra blålysande skärmar. Någon kanske opponerar sig nu, och säger att det är ju genom telefonen vi är som mest sociala. Det kanske är sant. Jag kan återigen bara tala för mig själv, men när jag använder telefonen är det sällan jag interagerar med andra, om vi bortser från att tagga någon i en rolig meme förstås. Men det kan väl knappast räknas som socialt umgänge? 

Tyvärr är det, som vanligt, våra små som får ta smällen för det vi vuxna gör. Föräldrar går med nedböjda huvuden i sina telefoner likt zombier, och varken hör eller ser sina små. Vad sätter det för spår? Att som liten ständigt behöva komma i andra hand, efter någon jävla plastgrunka?

Och vår träning sen. Hur mycket onödig tid blir det inte mellan setten? Vilan som skulle varit två minuter blir plötsligt både tre och fem minuter, när vi fastnar i loopar av onödigt appfipplande. Är det värt det, frågar jag mig? Ger telefonen mig en sådan glädje att det är värt att jag missar allt runt omkring? Nej. Såklart inte. 

Och därför börjar jag min förändring idag. Jag kommer inte helt sluta använda min telefon, för den är som sagt bra till mycket. Men, jag kommer använda den på begränsad tid. Den behöver inte bli likt en naturlig kroppsdel, som sitter likt gjuten i min handflata. Nej, istället ska jag börja se människan framför mig. Den jag talar med. Min träning ska vara träning, inte långa pauser med roliga klipp. Jag tror nämligen att jag kommer må bättre på så vis. Ett skapat beroende är trots allt något jag helst är utan. Livet händer runt omkring mig, här och nu.

Och jag vill inte behöva ångra att jag missade det, när det redan är för sent.

undefined