Att träna är livet - men livet ska inte bara vara träning!

En krönika om hur man kan (bör?) tänka inför det stundande nyåret, som vanligt delikat anrättad av Sebastian "Santa" Avindell.

Såhär vid årets slut är det nästan oundvikligt att inte göra någon sorts sammanställning av den tid som flytt sedan förra nyåret. Lite som ett bokslut för kropp och själ, så att säga. Dessutom brukar det obönhörligt bli så att man ska lova vitt och brett. Det ska ätas mer nyttigheter, träningspassen ska bli fler och man ska ringa sin gamla mamma minst en gång i veckan.

Ja. Ni vet ju hur det brukar bli. Maten blir nog ungefär den samma, träningspassen möjligen något fler medan gamla mamma troligen får lika lite telefonsamtal som vanligt. Nyårslöften är ju, som bekant, både på gott och ont. Tanken är oftast god, men löftena brukar kunna liknas vid magrutors överlevnad under en bulkvinter. De försvinner båda rätt fort.

Men. Ska jag trots det få ge ett tips på ett nyårslöfte, vill jag nog uppmana till följande: låt nästa års träning bli mer av hjärtans lust, än av tvång. För, att träna är verkligen livet, bland det bästa som finns. Men, det ska inte vara livet. Missförstå mig rätt, klart vi ska vara dedikerade och målinriktade! Vi ska svettas mer än någonsin, sätta upp nya mål och krossa våra gamla personbästan. Glädjen som bubblar i bröstet inför ett nytt träningspass, vad det nu än må vara för aktivitet du väljer, ska alltid få finnas där och ta plats i ditt liv. Men, låt det inte bli hela ditt liv.

undefined

Hur ofta ser du inte i sociala medier hashtaggar om att träning ska vara allt eller inget, kräks du inte så tränar du inte på riktigt, bredvid andra bilder med lättkvarg och rippade sexpack? Ska det vara hela en persons liv? Givetvis kan det vara det, och trivs man med det så dömer jag ingen. Alla väljer sin egen väg. Men, jag tror inte alltid det är bra när träning tar över hela en persons liv. När dedikation byts mot tvång. När lust blir ångest. Lagom kan faktiskt vara något bra, ibland.

Kring jul ställs ju gärna dessa ytterligheter mot varandra. #Beastmode ställs mot tomtegröt-och-mjukisbyxa. #Neversettle kontra äta-alla-Aladdin-askar-i-huset. Ofta och tyvärr med utgången att flertalet av oss får dåligt samvete. Vi känner oss värdelösa som ens vågar tänka på att ge oss själva lite slack över julen. För vad är vi då för atleter egentligen? Var är vårt #Beastmode när vi för tjugonde gången fyller munnen med så mycket av mormors knäck vi bara kan?

Här tycker jag vi når pudelns kärna. Träningen ska för oss vara mycket, men, den ska inte vara vårt allt. I alla fall inte om det leder till att vi mår dåligt av det. I dagens samhälle ställs redan så mycket krav på oss som privatpersoner, kollegor och partners. Inte tusan ska vi transformera det bästa vi vet till ytterligare ett av alla krav och all press? Det är faktiskt okej att inte träna några dagar över julen. Och det är minsann fullständigt i sin ordning att tycka det är skönt att lata sig lite. Det ska ingen få dåligt samvete för.

Så. Istället för att hetsa till gymmet på julafton, för att kunna lägga upp den där bilden med tomteluva bredvid hantlarna på instagram, så skulle du kanske i år lägga upp en bild på när du äter en lussebulle? Och faktiskt känna innerst inne att det är ok. Hashtag #KnäckKoma istället för #Gymlife? Och, ska du avlägga ett nyårslöfte, låt det då bli att du ska tänka: "träna är livet - men livet ska inte bara vara träning". Det tror jag är något sunt, som vi alla kan ha nytta av!

God jul!

Mer styrketräning (och mer knäck!) åt folket!

° ° °