Avindell testar Crossfit

Sent ska syndarna vakna. Och ganska sent i livet begav sig Tyngres egen Sebastian Avindell in i de funktionellas skara. Det här är hans rapport.

Att våga testa något nytt är sannerligen inte lätt. De flesta av oss känner en skräckblandad förtjusning inför det okända. Människan som sådan är, trots allt, rätt lat och bekväm av sig. Vare sig det är ett nytt jobb, ny bil eller att testa en annan pizza på den lokala krogen, så drar sig de allra flesta för att helt vända blad. För det är skönt att göra det man kan, det man vet. Att självmant välja att byta bort det man dagligen gjort i flera år kan således vara lika otäckt för en vuxen människa, som det är för ett litet barn var att vakna nattetid och inse att man behöver gå på toaletten. Att sömndrucket vackla ut i en mörk hall, utan att veta vad som väntar där ute.

undefined
Som en vägskylt.
Lite så är det med steget ifrån bodybuilding till crossfit. Jag har tränat konventionell styrketräning i stort sett hela mitt vuxna liv. Bänkpressat, curlat och kabelkrossat. Låtit ögonen mättas av maffiga bilder på Arnold Schwarzenegger och Phil Heath. Skrockat lite i smyg åt tokstollar som kört en miljard reps med stänger och upphopp. Hur skulle de någonsin kunna få muskler att tala om? Så kunde man väl inte träna?! Men, som Ernest Hemingway lär ha sagt så ska man "kill your darlings". Och jag kan inte tänka mig någon bättre att slå ihjäl det jag älskar, än en galen gladiator. Tuff som spik och hård som pansar. Det var således med en lätt ångest jag klev på Crossfit Highway, där jag blivit utlovad att vara med under en instruktörsledd WOD. Vad hade jag egentligen gett mig in på? 

undefined
Värktyg.
Crossfit Highway slog upp portarna till sin 900 kvm stora box i Linköping i  slutet på september i år. Här finns både yta för instruktörsledda pass och en del för egen träning, sk "open box". Bredvid det finns även barnrum och en välsorterad butik/café. Bakom satsningen finns bland annat crossfit-profilen Andreas Lindberg och en viss Peter "Pansar" Bláha, känd för den breda massan som skogstokig gladiator i "Gladiatorerna". Vi ska få anledning att återkomma till honom i detta reportage. 

Vad har jag gett mig in på? 
Jag ska erkänna att jag inte sov särskilt bra natten innan mitt möte med crossfit. I brist på bättre ord kändes det nästan som om jag skulle vara otrogen. Otrogen mot mitt vanliga byggande. Som om jag vänstrade med en ny förälskelse, medan mina gamla vanliga hantlar låg orörda och olyfta på gymmet. Kanske undrade de var jag befann mig? En del av min sömnlöshet berodde även på en oro över att behöva göra miljarders reps i övningar som jag annars begränsar till omfånget 1-8 repetitioner. För att inte nämna flåset, som inte riktigt är vad det borde vara. Tokspetsad med en koffeindos som möjligen skulle kunnat avliva en liten elefant och hög på adrenalin steg jag in i boxen, inte riktigt säker på vad som väntade mig. Skulle jag bli manglad och överkörd, precis som utmanarna i "Gladiatorerna" blir i gatloppet?

Men, det är ingen vildsint gladiator som möter mig i dörren. Istället möter jag en fullkomligt sansad man, med ett brinnande intresse för träning i allmänhet, men för crossfit i synnerhet. När vi så slår oss ned i boxens cafédel kan jag därför inte dölja min nyfikenhet. Ja, jag har gjort min läxa. Läst på och förstått att Peter Bláha har ett förflutet inom rugby på landslagnivå och dessutom varit en typisk "gymkille", inte helt olik den jag själv är. Första frågan är därför lika självklar som naturlig: varför blev det just Crossfit? 

– Min fru, Jill, hade en PT, när vi bodde i Upplands Väsby, berättar Peter, vars man råkade vara grundaren till Crossfit Norrort. Därför blev det så att Jill fick följa med och köra crossfit i den boxen. Hon berättade för mig hur kul passen var och ville att jag också skulle testa. Samtidigt spelade jag i rugbylandslaget och tränade hårt för det. Jag hade då upptäckt att två spelare i det Nya Zeeländska rugbylandslaget hade börjat träna crossfit. Det verkade grymt passande för just rugby, så därför hängde jag på Jill för att testa ett pass.

undefined
Peter – lite för lik "Pansar" i Hängbron för att det ska kännas riktigt bra. 
Hur var första passet?
– Det var en adrenalinkick! Nedräkning 3-2-1-kör! Killen bredvid mig vägrade släppa stången, så hornen på mig växte och det var bara att köra! Jag gick visserligen nästan direkt in i väggen, men jag "vann" ändå den wod:en, säger Peter skämtsamt,  och folk runt omkring mig i boxen blev imponerade av mitt pannben, samtidigt som jag tänkte "men vänta nu, det här är ju styrketräning fast i en annan form, det här var ju kul och kan nog vara bra för rugbyn!". Därför började jag träna crossfit två gånger i veckan, utöver min rugby- och styrketräning. 

undefined
Alla lyfter. Even.
Första passet ja. För mig var inte det här första passet crossfit någonsin. Jag har tidigare snickrat ihop lite varianter av crossfit och kört dem för mig själv, på gymmet. Dock var detta första gången jag skulle vara med på en instruktörsledd WOD. Jag sållade mig till skaran förväntansfulla atleter som stod redo för att låta Peter drilla dem i en timmes crossfit. I smyg sneglade jag på dem alla. Ingen såg nervös ut, snarare tvärtom. Alla såg de ut som barn på julafton. Idel förväntansfulla och glada blickar. Själv kände jag mig allt mer nervös och malplacerad. Hur skulle det här passet arta sig? Skulle det vara som Peter berättat om sitt första pass? Jag var verkligen inte redo för något 3-2-1-kör! 

3-2-1... Stretch?
Nu blev det ingen explosionsstart. Peter guidade oss alla med fast hand igenom en rejäl genomstretch av höftböjaren, låren och rumpan. Det blev pinsamt uppenbart för mig hur mycket jag försakat stretchning på senare tid. Stel räcker inte till för att beskriva hur mina leder och muskler mådde. Ska vi vara grafiska så törs jag nästan hävda att ett lik har mer rörlighet i sina stelnande leder än vad jag har. Ändå lyckas Peter på något magiskt vis via flertalet stretchövningar åtminstone brukligt mjuka upp min muskler. Bara detta är ett konststycke jag applåderar. 

undefined
Det här hade även Gert Fylking klarat.
Klara med detta, flyttar hela gruppen fokus till att drilla marklyft med emfas på teknik. Här upptäcker jag något jag faktiskt inte reflekterat över tidigare, när det gäller crossfit. Jag har en egen PT i en timme. Visserligen delar jag denne med de andra i min grupp, men ändå! Lyx! Peter ger mig dessutom en hel del tips som jag direkt märker förbättrar min teknik vad gäller marklyft. Konfyst stannar jag upp - vänta lite, ska inte folk som tränar crossfit strunta i teknik och skada sig? Hör inte det liksom till?

undefined
Tyngres flygande reporter gör något han känner igen – marklyft.
Hur är det egentligen med skaderisken inom crossfit? Är det vanligt att man skadar sig?, frågar jag Peter under vår intervju. 
– Jag tror att skaderisken inom crossfit är ganska liten, så länge man tar till sig och lyssnar på vad instruktören säger. Det farliga med crossfit är snarare om man inte har tekniken och samtidigt försöker pressa sig till max genom en WOD. Då kan det komma en skada. Här har coachen en viktig funktion i att hålla koll under passen, för att fånga upp de som lyfter fel. På gymmet är det ju annorlunda. Vilken artonåring som helst kan lösa ett gymkort och direkt dra ett krokigt marklyft och skada sig. Där finns det ju faktiskt ingen som aktivt coachar och guidar dig.
 
undefined
Peter har koll på Sebastian. Var så säker.
– Det är skillnad när man tävlar, på högre nivå. När en atlet pressar sig till max och medvetet låter tekniken svikta lite för resultatets skull, ja den har högre risk att skada sig. Dessutom är det ett medvetet val jag gör. Men så är det nog nästan inom all proffsidrott. 
Sammanfattningsvis tror jag att skaderisken är generellt mindre här, i boxen, än på gymmet. Jag har ingen statistik på det men skillnaden är som sagt att här coachar vi aktivt alla våra medlemmar. 

En dam vid namn Christine 
Med ett klart förbättrat marklyft i ryggsäcken, och några stabila treor på lite tyngre vikt, var det så dags för passets WOD. Stephen King har skrivit en bok vid namn "Christine". Kort handlar den om en besatt/klart mystisk/väldigt felfungerande bil som har ett eget liv och kör över och ihjäl folk. Bilen går under namnet "Christine", vilket även var namnet på dagens WOD. När jag sneglade på tavlan och såg vad eländet skulle innehålla, funderade jag någon sekund över om det inte vore skönare att bli överkörd av en mordisk bil istället. Vi skulle, så snabbt som möjligt utföra tre varv av:

500 m rodd
12 marklyft med kroppsvikt
21 boxhopp 

undefined
Här är den – helveteslistan.

Klockan räknade ned, musiken skruvades upp och så var vi igång. Första varvet var...uthärdligt. Boxhoppen tog visserligen musten ur benen, men inför varv två kändes det lovande. Det första rodd -draget fick mig på andra tankar. Musklerna protesterade unisont och skickade en ilsken protest till min hjärna "vad fan håller du på med din tok! Sluta!". Men, varje gång jag drog ned tempot, fanns Peter där. Likt kinesisk vattentortyr haglade ständiga uppmaningar om "en rep till! Kom igen nu! Du fixar det!".  

undefined
Prestationerna duggade tätt.

Och, även om varje hopp upp på boxen det sista varvet kändes som att bestiga Mount Everest, så fixade jag det faktiskt. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men det gick. Efter att ha legat som en blöt fläck på golvet en stund och kontemplerat över livet och hur skönt det kan vara att ligga still, rundades passet av med en stretch.

Som vanlig motionär, som aldrig befunnit mig i en crossfitbox tidigare, kom jag dit med en hel del fördomar. Hade hört om den sektliknande stämning som skulle finnas inom idrotten. Trots alla rykten ser jag inte ett spår av detta. Allt jag ser är leenden och passion. Ändå var jag tvungen att ställa frågan till Peter Bláha, hur är det egentligen med crossfit och dess öppenhet? Finns det någon sektstämning?

– Grejen är såhär, vi vill satsa på gemenskapen! Precis som den som du har i vilken lagidrott som helst. Du är ju i en grupp som tränar tillsammans, som peppar varandra både innan, efter och under passet. Men det är också allt. Jag tycker att där stannar sektsnacket. Det hör inte hit, och jag har aldrig själv upplevt det. Crossfit är det bästa av två världar, du kan träna individuellt och i grupp samtidigt. Det är det geniala - samhörigheten och att man ska ha kul tillsammans det är det självklara, det är själva nyckeln till crossfit! Möjligen kan stämpeln om att vara en sekt komma från USA, när crossfit var nytt, men det är som sagt aldrig något jag själv sett. 

undefined

En omvänd bodybuilder
 
Det var med lätta (nåja, relativ lätta. "Christine" hade satt sina spår, ska jag erkänna.) steg jag klev ut från Crossfit Highway. Alla de fördomar jag tidigare haft om crossfit och dess utövare var som bortblåsta. Det här var inga tokstollar som bara slängde med för tunga vikter på tid, utan mening eller mål. Nej, här fanns istället kunskap och glädje i överflöd. Den garagestämning, med dammiga golv och dåligt belysta lokaler hittade jag inte heller. Crossfit Highway var lika välutrustat som fräscht och snyggt. Inte heller hade jag träffat på ett slutet gäng som undrade vad en gammal bodybuilder/gymråtta som jag gjorde där. Istället togs jag emot med öppna armar, som vem som helst i gänget. 

Det finns en läxa att lära av det här och den är att man måste våga testa nya saker. Det är bara dumt att sätta en etikett på sig själv och säga "Nej. Jag testar inte det där. För jag är bodybuilder/ gymråtta/ fitnessfilur. Aldrig att jag testar crossfit!" För, vad har du egentligen att förlora? Om du testar något nytt och upptäcker att det var precis så hemskt som du trodde, ja då har du ju bara bekräftat det du trodde var sant. Men, om det istället blir tvärtom då? Om det nya du testar är fantastiskt roligt?

undefined
Andreas, Sebastian och Peter.
Crossfit ÄR fantastiskt roligt. Och fantastiskt jobbigt. Det är min fasta övertygelse att fler inbitna gymmare skulle ha mycket att vinna på att våga testa denna, något mytomspunna, träningsform. För, crossfit är inte sitt något skamfilade rykte. Det är, kort och gott, en idrottsform som går ut på att lyfta skrot och bättra på flåset. Och det tror jag de flesta av oss faktiskt vill. Så, mitt råd till alla där ute är att faktiskt kliva in i en box. Våga testa! 

Jag är definitivt omvänd. Och Crossfit Highway - jag kommer tillbaka! Jag har nämligen en gås oplockad med en viss dam vid namn Christine.

° ° °

Du med fördjupat intresse för det skribenten behandlar har väl inte missat att vi arrangerar tävlingen Tyngre GAMES kommande lördag?