Barn och rörelseglädje

Kalle Zackari Wahlströms nya serie "Gympaläraren" belyser på ett mycket angeläget sätt att våra barn rör sig allt mindre. Men vad är det som gjort det så? Vad är det som hänt, och vem är ansvarig?

Kalle Zackari Wahlström har med sitt program "Gympaläraren" skapat rejäl debatt kring barns hälsa. Vissa blir arga och menar att Kalle glider in på en räckmacka och till viss del förenklar en komplex problematik kring skolidrotten och barns ovilja att röra på sig. Andra (inklusive jag själv) applåderar istället initiativet och välkomnar den debatt som nu äntligen verkar få fäste. För, vad är det egentligen som händer med våra barn? Och hur har vi hamnat i den här situationen?

undefined
Kalle med några av eleverna från "Gympaläraren". Foto: svt.se
Det smärtar mig att behöva använda de bevingade orden "när jag var liten...", men jag är nog ändå så illa tvungen. Jag hade turen att vara liten precis innan mobiltelefoner och datorer slog igenom. Vi hade en (!) dator i klassrummet under min mellanstadietid, och på den kunde man som bäst kolla sin hotmail, där det som bäst fanns något mail från kompisen som satt tre bänkar bort. Ofta stod det bara "Hej", inget mer. Men det räckte liksom. Datorer och sånt var ändå inte så kul. Jag fick min första mobiltelefon i sjuan. Den spelade jag mest "Snake" på. För, när jag var liten (japp, där kom det igen), var vi faktiskt fortfarande ute och lekte. Att få sitta inne och spela på sitt Super Nintendo var reserverat för lördagar. Och ville jag träffa någon av mina kompisar gick jag hem till dem, även om promenaden var relativt lång. Var dom inte hemma, ja, då träffade jag oftast någon annan kompis på vägen hem. Och, jag behövde inte ha en egen telefon i handen på vägen dit. Jag behövde inte kolla Facebook, Instagram eller något annat. För jag var barn. Inte tonåring eller vuxen. En liten knatte.

Snabbspola fram till idag och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet. Barn rör sig knappt och när de gör det så är det nästan alltid till eller från en dator eller smartphone. Vad är det som händer?! Vad är det som har gått så fel? Det verkar som om vi helt tappat fokus på våra små kottar. Och, som vanligt, låt mig direkt tillägga att jag inte dömer någon. Jag har själv barn och vet hur svårt det kan vara att aktivera dem, när iPads och tv-spel hägrar. Men, är det inte ändå dags att vi en gång för alla tar tag i det här problemet? Barn blir allt mer inaktiva, tjocka och trötta. Våra avkommor drabbas i allt större utsträckning av välfärdssjukdomar som för några decennier sedan var enkom reserverat för ett fåtal vuxna. 20-25 % av samtliga tioåringar i Sverige lider av övervikt, 3 % av fetma, enligt siffror från Socialstyrelsen. Förstår du själv hur sjukt detta faktum är?

Nu ska jag säga en sak som för många kommer smärta som en snöboll i skrevet i det kallaste januari. Felet är vårt. Föräldrarnas. Ingen annans. Vi kan skrika oss hesa över mer lättillgängligt socker, om internet och minskad skolidrott. Slå oss på bröstet och säga att "hur ska jag kunna tävla mot saker som McDonalds, Xbox och skojsiga appar?! Ungarna vill ju! Vad ska jag göra?!" Och här någonstans tror jag vi nosat rätt på kärnan till bekymret. För, någonstans genom alla de år som passerat sedan vi själva var barn, har vi tappat begreppen kring de regler som fanns när vi själva var små. Då lördagsgodis var reserverat för just lördagar. Pizza och hamburgare åt man inte någon gång i veckan, utan snarare någon gång i månaden.

undefined

Men, och det här är nog det allra viktigaste, vi rörde på oss. I stort sett hela tiden. Och vi fick, mer eller mindre tvingade, testa på allt. Jag har själv fått träna allt från karate till innebandy som liten. Allt med den geniala baktanken att jag någonstans förhoppningsvis skulle hitta något som jag gillade. Och genom detta skulle jag få en lustfylld stund, full av rörelseglädje. Idag förknippar många barn rörelse med motsatsen. Det är jobbigt att bli trött, hemskt att bli svettig. Våra barn tappar långsamt kontakt med det som för dem borde vara det mest naturliga i världen: rörelse!

Våra barn tappar långsamt kontakt med det som för dem borde vara det mest naturliga i världen: rörelse!

Istället ligger de håglöst i någon soffa med en smartphone framför näsan, trots att de knappt är fyllda tio år. Och vet ni vad, föräldrar? Det är här vi måste säga stopp. Vi kan inte skylla på att skolidrotten knappt är ett ämne längre. Vi kan inte skylla på att vi "inte har tid" att aktivera våra barn. För barnen är vårt ansvar. Ingen annans. Och det är vi som måste visa dem att rörelse är något av det bästa som finns.

Så. Ta ifrån ungen telefonen (för, ärligt talat, varför behöver ett litet barn ens en telefon? På riktigt!). Reservera skräpmat och godis för en dag i veckan, om ens det. Detsamma gäller dator, tv-spel och tv. Jag vet att det kan vara en skön barnvakt i tider då man känner att man inte hinner med. När man "bara ska jobba lite" hemifrån. Men, genom att vi alla, både du och jag, har lämnat ungarna lite vind för våg så står vi idag med ett gigantiskt problem i händerna. Och därför är det faktiskt vi som måste ta ansvar för att fixa till det! Vi måste visa vägen!

Gå ut med barnen! Lira lite fotboll med dem. Ta en joggingtur tillsammans. Låt dem inse att rörelse är det naturliga - inte tvärtom. Barn kan aldrig röra på sig för mycket. Och för de lite större kidsen - låt dem förtjäna sin skärmtid. Sitta vid datorn? Visst, men först gör vi tjugo burpees ihop! Spela Minecraft? Absolut, men då får du ta en joggingtur med mig först! Är ni med?

För så här kan vi inte hålla på, ingen av oss. För barnen blir allt fetare och mår allt sämre. Och felet är vårt.

Så. Nu rättar vi till det, tillsammans!

Mer rörelseglädje (framförallt åt våra små kottar!) åt folket!

° ° °