Crossfit ger mig hopp om framtiden

Trots inskränkta politiker och störande samhällstrender finns där ett ljus i tunneln.

Det satt som en snöboll i skrevet att Donald Trump svors in som USAs 45e president här om dagen, trots att det var väntat. För, som genom ett trollslag tog kampen för det självklara, så som kvinnlig jämlikhet och HBTQ-rättigheter ungefär tusen kliv tillbaka.

Jag har ett par saker jag brinner lite extra för. Om du genom åren läst mina krönikor här på Tyngre så har du säkerligen rätt bra koll på vilka ämnen som ligger mig varmast om hjärtat. Rörelseglädje är ett av dem. Att all rörelse är bra och att det finns någon form av motion som passar alla, är en fast övertygelse hos mig. Detsamma gäller det här med kvinnor och muskler. Måhända brinner jag lite extra för just den frågan eftersom jag har två döttrar. För mig är det inte så jäkla märkvärdigt, alla ska få vara starka och ha muskler, oavsett om man betraktar sig själv som en han, hon eller hen. Därför känns det just nu extra tungt att ha en morotsfärgad perukförsedd man med åsikter direkt importerade från stenåldern som ledare för den fria världen. 

Jag försöker dock trösta mig med att många saker är på väg åt rätt håll. Så som att den nya Wolverinefilmen lovar old school action. Eller att allt fler tjejer hittar ett andra hem i crossfitboxar, på gym eller inom någon styrkesport. För, trots att gamla stofiler så som Donald Trump tycker att en kvinnas plats är i köket, pågår just nu något av en revolution. Ett uppror som leder till att en kvinnas plats blir precis där hon själv trivs bäst, vilket i många fall råkar vara en plats där man bygger muskler. Muskler på kvinnor rör sig, om än långsamt, mot att bli någonting helt naturligt. 

För mig som älskar muskler, oavsett vem de nu råkar sitta på, har det här aldrig varit ett problem. Jag älskar att se starka individer. Punkt. Som här om dagen i boxen. En kvinna tangerade mitt personbästa i ryck. Trots att hon med säkerhet väger trettio kilo mindre än jag. Störde det mig? Tvärtom. Jag ryste snarare av glädje. 

Vilket för mig till pudelns kärna, denna artikels utgångspunkt. Nämligen att crossfit som idrott har gjort enormt mycket för den kvinnliga muskulära revolutionen. Det ska direkt sägas att även andra idrotter gör mycket för denna utveckling. Det ska vi absolut inte glömma bort. Men, eftersom crossfit är "min" idrott blir fokus utifrån just det. 

På det stora hela är vi i dagens samhälle alldeles för snabba på att separera manligt och kvinnligt, redan långt ner i åldrarna. Jag förstår att det finns fysiologiska skillnader som gör att det inom t ex lagidrott kan vara som så att flickor och pojkar förr eller senare behöver säras på, men behöver man göra det redan i fem-sexårsåldern? Jag vet inte riktigt. 

undefined

Dessvärre verkar det här tänket sedan fungera som en norm inom all idrott vi sedan tar oss för genom livet. Nej, jag pratar inte om elitidrott nu, utan framförallt om rekreationsmotionerande. Hur ofta ser vi mixade lag i innebandy? Fotboll eller hockey? Och just tack vare det här faktumet älskar jag crossfit. Här finns inget manligt eller kvinnligt. Ingen tjej- eller killwod. Visst, det finns skalningar. Men i övrigt gör vi samma saker helt utifrån våra kroppars förutsättningar. Inte utifrån vad vi råkar ha begåvats med mellan benen sen födseln. Ibland lyfter kvinnor mer än männen, ibland är det tvärtom. Men vi gör det på lika villkor. 

Bredvid detta så är crossfit framförallt en resultatinriktad sport, på så vis att det är tid, repetitioner eller vikt som räknas som resultat. Hur din kropp ser ut, det är helt irrelevant. Även på så vis skiljer sig crossfit från många andra idrotter. Missförstå mig nu rätt, det är i mina ögon inget som helst fel att vilja visa upp sina surt förvärvade muskler. Men, jag tror att det för väldigt många individer kan vara en väldig befrielse att helt kunna släppa det där med hur ens kropp ser ut, och bara träna på ändå. Samhället i stort innehåller redan så mycket utseendekrav som det är, då kan det nog för många vara skönt att hitta en miljö där sådant inte betyder något. 

I och med sportens komplexitet, där styrka ska kombineras med smidighet och en kondition av Guds nåde, följer även en annan fördel. Traditionellt sett har träning hängt starkt ihop med viktnedgång. Ni vet, banta, äta fyra salladsblad och stå på stairmastern i fyra timmar. Men, just för att crossfit kräver så mycket energi av sina utövare, faller dieter med stora kaloriunderskott liksom bort. Det går inte att träna högexplosiv träning med enkom en burk cola light och en skivad tomat i magen. I alla fall inte i det långa loppet. Tränar du crossfit regelbundet kommer det således vara som så att kroppen kommer vara betydligt mer förlåtande mot den där hela byttan Ben & Jerrys. Du behöver käket, du behöver energin. Och det kan vara en väldigt förlösande faktor att inse det. Mat kan bli något man njuter av och måste äta, inte en fiende som enkom består av kalorier som måste räknas. 

undefined

Så. I en värld där framförallt kvinnor har fått stå ut med nästintill onåbara kroppsideal, där normen har varit trådsmala kroppar utan en muskel och formeln för att nå detta sjuka mål har varit självsvält och timmar av tröstlös cardio... i den världen högaktar jag crossfit och alla andra sporter som bryter mot normen. Som ger mig hopp om att mina döttrar ska få växa upp i en värld där muskler är till för alla, där utseende är något sekundärt och där mat är något njutbart som gör det möjligt för oss alla att träna hårt. Så. Tack crossfit. Tack alla ni som marscherar framåt för allas lika rätt till muskler. Det ger mig en strimma hopp om att framtiden faktiskt är ljus. Hörde ni det, allesammans? 

Det finns hopp. Även i dessa Trump-tider. 

Mer rörelseglädje åt folket!

undefined