Det är inte lätt att vara crossfitare

Fortsatt på ämnet skador, här är en rapport från fältet.

Oavsett vad du väljer att träna så kommer det obönhörligt med fördelarna även dyka upp en del nackdelar med ditt träningsval. Löpare får löparknän och stressfrakturer, fotbollsspelare sliter sönder korsband i knäet medan bodybuilders spränger matkontot flera gånger om under den årliga bulkperioden. Med allt det bra så kommer det lite dåligt på köpet, så är det bara. Och alla bär vi på våra sporters ärr.

Frågan är om jag inte nu, drygt femton år efter att jag först satte min fot på ett gym, är mer ärrad än någonsin. Inte för att jag för den delen är skadad, nej, men kroppen bär alltmer på tydliga spår av min träning. Varje träningspass är lite som att hamna i ett barslagsmål, alltid kommer man hem med någon ny blessyr. Folk som inte själva pysslar med crossfit brukar ibland undra varför utövarna har så mycket konstiga accessoarer och kläder på sig. Då vill jag bara påpeka att utan handskydd, fotbollstrumpor, tights, funktionströja och tonvis med magnesium så vet i tusan om jag skulle komma ifrån mina pass i ett stycke.

Vi kan för all del börja med kläderna. Ibland känns det som om jag spelar huvudrollen i filmen ”Scarface” när jag lämnar boxen. Det dammar om kläder och händer som om jag just suttit vid det där skrivbordet Tony Montana samlat allt sitt kokain på. Blickarna du får när man snabbt som attan dyker in på Ica för att köpa lite mjölk, iförd dina träningskläder, är rätt intressanta. Väl hemma, när kokain-kläderna hamnat i tvättmaskinen är kroppen en rätt intressant tavelduk av skador och förslitningar att beskåda.

undefined
Mr Montana.

För, oavsett hur graciös du än är så går det inte att landa en tungt lastad skivstång på bröstet, utan att få lite souvenirer som tack. Pushpressar varvat med powerclean kan med tiden få det som att se ut som det växer två horn ur bröstet på dig. Lager på lager av förhårdnad hud leder snart till att du ser ut som den där Bondskurken som hade tre bröstvårtor, fast du istället kan stoltsera med fyra. Medan du inspekterar dessa troféer så faller blicken på dina underarmar. Om dina små bonusbröstvårtor kunde ses som någonting nästan charmigt, så är armarna något helt annat. För, efter att du har (försökt) hoppa double-unders och gjort kettlebellsnatchar till förbannelse, ser det ut som om dina lemmar gått en rejäl fight med en sabeltandad tiger eller hon den besatta tjejen ifrån ”Exorcisten”.  Folk som inte vet vad du pysslar med kan mycket väl få för sig att du hyser ett hemligt begär av att bli piskad. Inte så underligt, när märkena efter hopprepets stålvajer skulle kunna tävla med de Jesus fick på Golgata.

Händer och crossfit är ett kapitel för sig. Allt hängande i räcken, ringar och slängande med skivstänger kan få även den mest luttrade smeds händer att spricka upp som trädens knoppar om våren. Det kvittar vad du säger, få saker gör så ont som när handflatan bestämmer sig för att ge upp och huden retirerar likt en gasell som flyr från ett lejon. Ont är bara förnamnet. Så inte nog med att du ser ut att vara spetälsk om dina armar, händerna känns och ser ut som om de är redo att falla av. Att sen försöka tvätta dessa sargade händer, så att man inte får spetälska på riktigt, det är sannerligen ett äventyr i sig. Prova att hälla flytande tvål i ett sår, nästa gång du har ett, så kommer du förstå vad jag menar. Det är sannerligen ingen picknick.

Man skulle nu kunna tro att de värsta skadorna nu är beskrivna. Händer som faller isär, underarmar som liknar en piskad smurfs och en torso som skulle passa in i en obskyr vuxenfilm. Men då har vi inte pratat om smalbenen. Nämn orden ”smalben” och ”boxhopp” för ett crossfitare, ta ett steg tillbaka och se hur denne blir både blek, yrslig och lätt illamående på samma gång. För, bland det värsta du kan råka ut för i en crossfitbox måste nästan vara ett misslyckat boxhopp. Kombinationen trälåda och smalben är inte på något vis en gynnsam sak. V-formade sår som får det att se ut som om en haj bitit dig i underbenet, som dessutom gör så ont att en amputering av underbenet alltid känns som en bra lösning i själva skadeögonblicket. Tankarna går lätt till en krigsfilm ifrån andra världskriget, där någon stackars soldat får benet bortsprängt. Så ont gör det. Inte kan man hålla om det heller, för händerna är sedan länge förstörda och uppfläkta. Allt du kan göra är att lägga dig på rygg, med händer och ben utfläkta likt ett kryss. Snabbt inser du dock att du inte alls kan ligga på rygg. För igår rodde du ju faktiskt i trettio minuter. Och tack vare det har du nu skavsår där ingen människa ska behöva ha just skavsår. Grimarserande av smärta rullar du istället över på mage. Visst, de extra bröstvårtorna protesterar lite, men ligger du precis så här, med smalbenen i vädret , så gör det för tillfället inte så väldigt ont någonstans. Och det är ju en välkommen förändring.

Det är, som sagt, inte så lätt att vara crossfitare.

Mer rörelseglädje (och mer plåster!) åt folket!

undefinedundefined

Taggar: KRÖNIKA , SKADOR , CROSSFIT