Det finns inget som heter överträning?​

Sky inte vilan.

"Rosor är röda, 
violer är blå, 
jag lyssnar på kroppen,
men skiter i vad den säger" 
(okänd)

Livet är fantastiskt. Ibland flyter allt på. Ibland måste du bolla avancerade uppgifter och svåra beslut som en cirkusartist. Härligt men stressigt. Perioder av plågor dyker upp med jämna intervaller hur vi än gör. Alla har vi erfarit de där grå veckorna då ett förhållande tar slut, en släkting går bort, den ödesdigra tentan kommer tillbaks med ett stort U i betygsrutan och samma eftermiddag ringer jobbet du sökte och tackar för visat intresse, men tjänsten har blivit tillsatt. Bara stressigt.

Träningen är det enda som tycks vara konstant. Träningen sviker inte, den är en fast punkt i nöd och lust. Hur mycket livet än må jävlas med dig så ställer ditt 24-timmars passerkort alltid upp för dig. Vikterna står alltid snällt och väntar på dig, inte sällan prydligt uppradade efter färg. De har inga tider att passa, de ställer inte obekväma frågor och kräver ingenting i gengäld. I perioder av stress, konflikter och allmänt oflyt såväl som vid vanligt vardagspusslande är gymmet vår fristad och tillflyktsort. Hur många gånger kallar vi inte skämtsamt vår träningslokal för fritidsgården eller vuxendagis? Ord som med varenda stavelse signalerar rekreation och andrum, men också ansvarslöshet och oförsiktigt beteende.  

Att älska och prioritera träningen kan vara nog så trösterikt och tillfredställande i den här ibland helt galna världen, men det sker på egen risk. Ju hårdare vi tränar desto mjukare måste vi landa i vår återhämtning. Dessvärre är det med träning precis som med allt annat, de som brinner intensivast är också de som riskerar att brinna ut. 

Vi som älskar träning och endorfiner hänger upp stora delar av vår identitet på dessa tu. Vi blir mängdträningens främsta företrädare och lugnande ord om att rensa tankarna blir vårt alibi gentemot våra nära och kära för att vi ska kunna smita iväg och köra järnet. Vi är inte sena med att skandera "Det finns inget som heter överträning!" och "Vi är gjorda för rörelse varje dag!". Så länge allt träningsrelaterat är frid och fröjd framstår slagorden som alltjämt vettiga... 

...och plötsligt händer det där andra.  

Insikten dimper ner lika plötsligt som i Trisslottsreklamen fast istället för storvinsten åker du på den stora käftsmällen. Det oväntade Gevaliabesöket kommer och är törstig men vill inte dricka ditt kaffe utan sörplar istället i sig all din energi i stora klunkar. Mardrömsgästen heter överträning. Dagen du inser att den smugit sig in är dagen du upptäcker vad "I don't stop when I'm tired, I stop when I'm finished" egentligen betyder och det är tyvärr inte så coolt som det är menat att låta.

Utmattningen kommer oftast smygande men just insikten brukar vara mera käftsmällsartad. En dag inser du att träningen, det som varit din trygga hamn inte alls är så underbar som den borde vara. Du blir tröttare, svagare och segare för varje pass. Du är småskadad, muskelkontakten och greppstyrkan är nära nog obefintlig och du är helt slutkörd samtidigt som rastlösheten sliter och drar i dig. 

Vi träningsnördar är inte alltid de skarpaste knivarna i lådan när det kommer till att respektera kroppens signaler. Vi spelar Texas Hold'em med vår fysiska förmåga och lägger oss aldrig, inte ens om vi sitter på par i treor och inget mer. Vi balanserar på gränsen för vad kroppen klarar av hela tiden. Vi gör det förstås för att vi vill utveckla våra fysiker men att ta det för hela sanningen är en gravt förenklad bild. Drivkrafterna kan bestå av allt ifrån bekräftelsebehov till verklighetsflykt till prestationsbaserad självkänsla. Därför pressas rigorösa träningsrutiner in mellan barn, skola, jobb och andra åtaganden och vi förtränger mer än gärna att eliten faktiskt har träningen som huvudsyssla och således har utrymme för mycket högre belastning än vi. De kan välja när de ska träna, vila, äta och allt annat som behövs göras.

Vi spelar Texas Hold'em med vår fysiska förmåga och lägger oss aldrig, inte ens om vi sitter på par i treor och inget mer.

Vissa välfriserade (och aningen perspektivbefriade) debattörer från elitidrottsvärlden har på förekommen anledning hävdat att träningsmängden inte är det verkliga problemet utan att problemet är motionärers stora egon och vill därför istället för överträning kalla fenomenet underåterhämtning...

Vad ska jag säga om det? Såhär någonting, istället för att bråka om semantiken, låt oss använda den term som alla förstår så vi kan prata om problematiken. Överträning förekommer bland elitmotionärer, både inom segmentet uthållighetsidrott och i anaeroba sporter. Ganska ofta till och med, och att som individ i det läget få höra att tillståndet antingen inte existerar, eller att det handlar om lathet eller att känna efter för mycket hjälper så många som...

...noll stycken!  

undefined

De som faktiskt råkar ut för överträning är enligt min erfarenhet i nio fall av tio så kallade duktiga flickor och pojkar, och de är med all säkerhet redan fullt sysselsatta med att klandra sig själva för att de inte håller samma standard som eliten eller högre. Något de dock håller absolut elitnivå i är att piska sig själva till att alltid fortsätta hur ont det än gör. Så onyanserade kör tills du dör-tillrop ger bara en sådan individ extra hjälp på traven ner i överträningsträsket, undvik gärna det. 
 

Överträning drabbar nästan uteslutande personer som inte vill vila. Personer som ofta inte ens kan vila, även fast alla tecken pekar på att de borde. Hur högpresterande du än må vara, behöver du förstå att symptom som ökad vilopuls, ökad infektionsfrekvens aptitförändringar, dålig återhämtning, orimliga viktförändringar, irritabilitet, småskador, minskad styrka eller sömnproblem inte är acceptabla. Känner du av fler av dessa symptom i tilltagande grad och har en träningsmängd i klass med elitidrottarnas gör du faktiskt klokt i att vila idag, imorgon och till och med veckan ut. Även om jag förstår att du inte anser dig ha varken tid eller lust. Varför då?

  1. Du blir ingen glad och lycklig person om du mår så som beskrivet ovan över tid, du kommer varken orka göra det du vill eller vara den personen du vill.
  2. Det tar extremt lång tid att komma tillbaka från en fullt utblommad överträning, vissa kommer aldrig tillbaks helt.
  3. Du behöver lära dig prioritera samt lyssna mera på kroppen och mindre på egot.

Punkterna ovan må låta hårda men de är inte gripna ur luften. Det spelar ingen roll att kända fitnessprofiler hävdar att man ska träna minst en gång om dagen, för de har ingen aning om dina förutsättningar, och ibland inte ens sina egna. Det är lätt att utgå från sig själv och säga "kan jag kan du" men det är vanskligt. Livet förändras hela tiden, toleransnivån likaså och alla har inte samma bedömningsförmåga gällande smärta och utmattning. De som går in i väggen känner inte ens av när de går för långt.

Misstänker du att du ligger i riskzonen måste sluta tänka att det inte blir några gains utan pains. För övrigt måste du inte alltid vara bäst, eller värst för den delen. Känns det svårt att ta till sig? Ja, att stångas med sin självbild är tufft, men om det är någonting du är så är det just tuff, så det fixar du. 

Utan att lägga någon värdering i detta: en övertränad person behöver återhämta sig, vila och fokusera på annat än träning och idrott. Med det avses inte framstupa sidoläge i divanen. En bra början kan däremot vara att aktivera sig i andra delar av livet och ta vara på de stunderna. Tänk på att allt går i perioder. En viloperiod är inte slutet, vilan är tvärtom en förutsättning för att inte ta slut. 

Det är alltså inte läge att testa gränser när du känner av symptomen, det är läge att bromsa och rannsaka sig själv. Det är sjukt jobbigt, men hänt är hänt och då finns bara en väg tillbaks. Alla de där quotesen, all predikan om att aldrig vila och allt snack om att ingen hade vilodag på stenåldern, vilken nytta gör de nu? Det kan säkert vara bra att cirkulera de där affirmationerna som ett mantra för de med högljudda inre latmaskar men som värdegrund betraktat lämnar citatfabriken en hel del övrigt att önska. Individuella avvägningar och finkalibrerering lyser med sin frånvaro och jag vill påstå att även om stenåldersmänniskan var aktiv stora delar av livet var familjen Hedenhös garanterat inte lika besatt av tider och personbästan som du. Källa på det? Tyvärr inte, men stenåldersmänniskan kunde inte skriva och hade heller inga klockor, det borde ge en hint. 

En viloperiod är inte slutet, vilan är tvärtom en förutsättning för att inte ta slut. 

Som vanligt är jag trots kritiken den första att skriva under på att inaktivitet är ett sju resor värre problem än överträning, på gruppnivå, men nyansering är viktigt.

Huruvida piskan ska fram eller inte vid upplevd trötthet är inte alltid helt självklart. Beslut av den sorten avgörs bäst efter en bedömning av personlighet, målsättningar och livsföring i övrigt.

De som vi tycker "känner efter för mycket" och egentligen skulle klara av att köra sitt pass får ju faktiskt välja bort det ändå. Det är lagligt än så länge vad jag vet. 

Visst, alla måste röra på sig och motionera, och med måste menar jag verkligen att det är livsnödvändigt men om din ena polare nöjer sig med promenader och sporadisk Bodypump och din andra polare med lätthet ta en vilovecka då och då för att sedan fortsätta träna hårt, bli inte provocerad. Alla prioriterar inte träningen lika högt som att andas bara för att just du gör det. Alla vill inte träna som eliten 24/7/52 bara för att just du vill det. 

Inbitna träningsmänniskor som har psyke nog att ta längre viloperioder är ett släkte jag lyfter på hatten för. Det är smart, moget och faktiskt väldigt modigt i en hårdnackad träningsmiljö där gliringar förtäckta som skämt faller som skurar över den som visar minsta tecken på lathet. Vad det ska vara bra för vet jag inte. Det verkar så lutherskt att se bekvämlighet som någon slags dödssynd men vad vet jag? En sak är säker, den inställningen hjälper knappast de som befinner sig i riskzonen för överträning. Den berömda piskan fyller en funktion för alla som tränar, men det gäller att förstå att för vissa kommer piskan inte i skepnaden av hårdare träningspass utan i form av fler vilodagar. 

Rörelseglädje är min hjärtefråga och jag förespråkar också rörelse varje dag. Inte träning nödvändigtvis, men absolut rörelse i någon form. 

Aktiv vila är bra, men det är enligt mig extremt viktigt att även tillåta sig passiv vila som ett led i att förebygga överträning och att hitta en sund inställning. Det vill säga, att tillåta sig "lathet" utan att för den sakens skull drabbas av skuldkänslor är mer än rimligt, du dör inte. Vi som tränar och motionerar regelbundet året runt har ingen som helst anledning att oroa sig för den saken. Att lära sig njuta av vilan istället för att stressas av den besparar en verkligen massor av slitage, inte minst mentalt.

Till dig som har träningspolare eller andra närstående som befinner sig i riskzonen. Våga fråga hur de mår, våga föreslå att ni ska hitta på något icke-träningsrelaterat en kväll. Om du är den som balanserar på den tunna linan, vad hade du rekommenderat vännen i första exemplet att göra i din sits? Tag rekommendationen och applicera den på dig själv. Det blir sällan fel, innerst inne sitter vi alla på en del klokheter. Ta hand om dig så ses vi på gymmet, om inte nu så sen.

undefined