Det här är min passion

Träning är bland det viktigaste jag vet.

Säkert som amen i kyrkan dyker det ju alltid upp rubriker om nyårslöften såhär års. Det pratas om hur man bäst lyckas gå ned i vikt, får mer muskler och vilken träningsform som lämpar sig bäst för ändamålet. Som lite grädde på moset brukar det även dyka upp artiklar om vilken diet som snabbast gör att du kommer i form. LCHF, Paleo eller 5-2, alternativen är snart lika många som det finns människor på jorden känns det som. 

Man kan tycka vad man vill om det här, nyårslöften och nystarter. För vissa är det faktiskt starten på något nytt och hållbart, för andra något som traditionsenligt håller i sig ett par veckor för att sedan helt ebba ut. Och oavsett vad det blir av de där löftena som väl marinerade i champagne högtidligt uttalas kring tolvslaget, så är de ju i grund och botten sagda med enkom goda intentioner. Man lovar för att man tänker försöka bli en bättre människa. Gott så, tycker jag. Alla steg mot förbättring är bra steg, inte sant?

Vad jag dock inte alls upplever som något bra är motpolen, nej-sägarna och pessimisterna som också dyker upp kring denna tid. Som kraxande likt olyckskorpar verkar finnas precis överallt. Och precis som skator dras till glimmande föremål, verkar dessa kraxande filurer likt målsökande missiler alltid hitta fram till de som vill att det nya året ska bli nyttigare. Om någon glatt pratar om att "nu ska jag försöka träna tre pass i veckan", så verkar mothugget nästan alltid komma som ett brev på posten. "Ha! Det där har du ju lovat förut? Det kommer aldrig bli något med det!".  

Varför är det såhär? Vill någon ha ett nyårslöfte som handlar om att sluta röka, lära sig spela piano eller hoppa fallskärm, inte tusan får de mothugg då? Men, så fort det kommer till träning så verkar det nästan som om det fungerar som ett rött skynke för somliga. Vad är det som är så ytterst provocerande med att ha sitt främsta intresse i att röra på sig? Vad är det som skrämmer andra så till den milda grad att det ska hackas på den som lovar att 2017 ska innehålla mer träning? Är det avundssjuka? Jantelagen? Eller, är det bara helt enkelt som så att vi inte förstår varandra? 

Jag kan bara tala för mig själv, men för mig är träning något så mycket mer än "bara träning". Det är min passion, min terapi, min ventil och den stund på dagen när jag känner mig som allra mest levande. När varenda cell i hela kroppen får jobba, när lungor och muskler pressas till sitt yttersta...då lever jag. Det är som en naturlig omstart för kroppen varje dag. Lite som när du startar om datorn för att få den att fungera mer effektivt. Det är min träning. Utan den fungerar inte jag som jag ska. Får jag inte träna blir allt lite gråare, långsammare och mindre effektivt. Den här känslan kan andra med all säkerhet hitta genom andra aktiviteter, så som en hobby, jobbet eller genom att spela tv-spel. Och det är givetvis helt okej. Men, varför möts jag och alla som passionerat älskar att röra på oss allt för ofta av attityden av att vi är lite som förvuxna barn? "Träna, ska det vara något det? Och måste man göra det varje dag?"  Nej. MAN måste inte det. Men, jag och många med mig måste det. För det är så vi hittar en mening i en värld som många gånger ter sig alltför sjuk för att greppa. I träningen finns logiken, det sunda. Inom träningens fyra väggar finns passionen. 

Kanske är det som retar människor? Avundsjukan av att inte själv ha samma känsla för något här i livet? Att se den där gnistan i ögat på någon som passionerat pratar om sin träning är måhända inte alltid så lätt att tackla. Men, måste man för den sakens skull driva med alla som tränar? Få det att framstå som om det är komplett slöseri med tid och någon fullkomligt onödigt att pyssla med? Bara för att du själv inte anser träning vara något nödvändigt, så behöver det ju faktiskt inte vara en absolut sanning för alla andra, eller hur? 

Så. Om du sitter med ett gäng personer och någon glatt berättar om ett nyårslöfte som berör just träning, ge dom då den uppmuntran de behöver. Låt inte någon energitjuv till olyckskorp komma med pekpinnar om att "hur mycket kan man träna egentligen?". För de förstår oss inte. De förstår inte att träning inte är något vi gör på skoj. De förstår inte att det här är något vi gör därför att vi vill, inte för att vi måste. De förstår inte att det som får många att må som allra sämst, när kroppen skriker av smärta, är det som får oss att må som allra bäst. 

Det här är inte "bara träning". Nej. Det här är vår passion. 

Mer rörelseglädje åt folket! 

undefined