Det handlar om barnen

Vi behöver en idrottsrörelse som tar sitt ansvar NU.

undefinedFörbannad, besviken, förtvivlad – men tyvärr inte förvånad. Studien som visar att var tjugonde, eller 5% av ungdomar aktiva inom föreningsidrotten har utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp talar sitt tydliga språk. 

Nu föregår jag kränktheten här innan någon börjar yla om hur problematiskt det är att dra slutsatser från enkätstudier och den typen av självrapportering som metoden innebär. Andas in – klart att mer forskning behövs för att säkerställa siffrorna. Andas nu ut och låt oss ta ett steg bakåt och reflektera över själva problematiken istället för exakt hur svåra symtomen är.

Även om studiens resultat inte är 100% skottsäkert kan det ge en fingervisning om hur maktpositioner i dagsläget utnyttjas på fulast möjliga sätt inom föreningsidrotten. Någonting säger mig att våra aktiva barn och ungdomar är mer oroliga över detta faktum än över studiens upplägg. Dessutom är det svårt att göra studien på något annat sätt. Hur skulle det i så fall se ut? Ska vi fråga förövarna om frekvensen på deras övergrepp kanske? Det kan bli svårt.

Att fler talar öppet om sina erfarenhet av övergrepp inom idrotten. Studier likt denna bekräftar en oro som aktualiserades i samband med Patrik Sjöbergs offentliggörande av sina erfarenheter 2011. Sjöberg lanserade nyligen, så sent som den tionde maj, tillsammans med det icke vinstdrivande företaget Treskablinoll projektet Idrottsbrevet. Projektets syfte är att jobba preventivt mot övergrepp inom idrotten via insatser från barnpsykologer, kriminologer samt verksamma inom barn- och ungdomsidrott. Många stora idrottsprofiler som Börje Salming och Thomas Ravelli ställer sig bakom initiativet, för att inte tala om den i snarlika frågor högaktuella Linnea Claesson.  

Ideella organisationer och eldsjälar i all ära men ingen kan leva på luft och likes. Privatpersoners Swishande och donationer i all ära, ni är alla hjältar som delar med er. Samtidigt tänker jag att vi måste kunna göra mer. Sida vid sida om välgörenheten borde i min mening även det offentliga bedriva preventiv verksamhet.

Skadan ska idealiskt sett inte hinna ske. Ordet preventivt klingar därför förbaskat bra i sammanhanget. I den bästa av världar minns alla sin aktiva ungdom med glädje. Idrottsvärlden bör vara en plats där kroppskännedom och självbild kan utvecklas på ett oerhört positivt sätt vilket sker under rätt förutsättningar. Utöver det ska föreningslivet stå för trygghet, samarbete och gemenskap. Just nu är det tyvärr inte aktuellt för de barn och unga som faller offer för övergrepp. När nyhetsrubriker som Mannen som döms till 8 års fängelse för grov våldtäkt mot barn har under flera år varit ledare för ungdomslag inom AIK möter ens morgontrötta ögon adderar insikten om sakernas tillstånd en ovanligt besk eftersmak till morgonkaffet. 

Föreningsidrott är en ideell verksamhet, volontärerna är där på andra grundvalar än insättningen av x antal rödingar på kontot. Inget fel i det. Utan den välviljan skulle många verksamheter dö ut, men vi måste prata om att tränare förväntas bedriva kompetent coaching utan vare sig ersättning eller krav. Uteblivna krav på ledarna, särskilt i barn- och ungdomsligorna kommer oundvikligt dra till sig ett och annat rötägg.

Utbildningskrav och arvodering är två tydliga incitament för de som verkligen brinner för verksamheten att engagera sig. Lite mer tid skulle det förstås ta, men det skulle också bringa kredibilitet och klirr i kassan.

Pengar kan gå till många saker i en statsbudget, idrott och hälsa verkar dock aldrig stå högst i kurs där, oavsett vem som sitter i regering. Synd, för om man satsade på dessa tu skulle utgifterna minska i andra änden. Det vill säga, sjukvården skulle få lite färre bränder att släcka. Varken staten eller det privata är gjorda av pengar. I så fall skulle idrottskidsen inte behöva sälja kakor och underkläder för att finansiera föreningens förehavanden. I get that, men kom igen! Lite fler löv med Birgit Nilsson-tryck i sport-potten kan väl inte vara en anskrämlig idé?

Nu ska det här inte bli ett politiskt förslag, eller jo, det ska det faktiskt. Varför inte ta och införa den där läskskatten? Den verkar fungera överallt där den testas, vad mer behöver vi veta? Varför inte samtidigt höja skatten på tobak och alkohol ännu lite mer? Vi som verkligen vill ha det ena eller det andra kommer i vanlig ordning fortsätta köpa det ändå. På befolkningsnivå kommer konsumtionen dock att minska och således också omkostnaderna som följer av skadeverkningarna som ovanstående orsakar.

Om vi sparade in lite där skulle värdefulla kronor, bland mycket annat till exempel kunnas läggas på en renovering av föreningslivet. Finansiera arvoderad kompetensutveckling. Se till att tränarna är fler än idag och de får gärna jobba två och två för att öka säkerheten. Kräv alltid tomma belastningsregister åtminstone på relevanta punkter, det sistnämnda kostar inte en spänn. Förutom de ekonomiska incitamenten tror jag starkt på att tidigt lära barn om rätten till sin kropp, i och utanför idrottens värld. Vi måste väck med tysthetskultur kring övergrepp, uppmuntra till att våga prata om misstankar eller egna upplevelser. Ingen ska behöva stå ut med sexuella övergrepp eller ens trakasserier, speciellt inte barn. Speciellt inte i anslutning till den aktivitet de kanske älskar allra mest. Det är vuxenvärldens ansvar att se till.

Förbannad, besviken, förtvivlad, orolig, bitter. Alla känslor är jobbiga och känsliga att ta i men att blunda och vara tyst är inget alternativ.     

undefined 

 

Taggar: KRÖNIKA , HÄLSA , IDROTT , lorena