Det kallas respekt

Om du är stark måste du vara snäll.

Tränings- och allmän livsetikett for dummies:
Regel nummer ett - Tryck inte ner andra för att känna dig starkare.
Regel nummer två - Vakta tungan.
Regel nummer tre - Se "regel nummer ett".

En av de finaste kvaliteterna med styrketräning är att när det görs rätt och riktigt kan vem som helst uppleva korta ögonblick av att känna sig mäktig och oförstörbar. Även de som inte är födda med silversked i mun. Det spelar ingen roll om du sitter i rullstol, väger 30 kilo eller 130, för på rätt nivå känner du dig utmanad och stark på samma gång. En av de få beteenden som gör mig riktigt arg är när glädjedödare som glömt ödmjukheten någonstans långt nere i källarförrådet tar sig friheten att trycka ner de som försöker.

Jämför dig inte med någon annan än dig själv. Den hurtiga affirmationen har vi alla hört (och säker också sagt), men i sanningens namn jämför vi oss med andra.

Precis. Hela. Tiden.

När någon trots att hen är en av de som lyfter minst, springer långsammast eller är ovigast på yogapasset ger sitt allt ändå, då lyfter vi på hatten. För det krävs så mycket mer mod och jävlar anamma av den personen än av naturbegåvningen som obrydd går in och sätter klubbrekord på klubbrekord.

En nyfunnen vän lade ut ett instagraminlägg häromdagen angående ett riktigt lustmord på allt vad självförtroende heter som hon hade oturen att bli offer för. S hade laddat för tunga knäböj. Fyror på runt 90% av sitt max. Efter uppvärmningen laddade hon stången för att sedan stega fram till den, greppa och skaka om den med den fokus, bestämdhet, aggression som behövs för ett riktigt tungt set. Precis när hon ska lyfta av dyker en snubbe upp som gubben i lådan, enkom för att argt fräsa "Vad fan håller du på med?!"... Svaret uteblev på grund av chock. Vad fanns där ens att förklara? Eftersom S inte svarade tog snubben den ilskna förfrågan vidare till S passare som lugnt och sansat förklarade att det är ett vanligt sätt att ladda inför ett tungt lyft. Nu hade ni läsare kanske hoppats på en ursäkt från den oförstående mannen. Icke. Tvärtom började han skratta, hånskratta till och med, för att sedan kyligt droppa kommentaren "Inte för 60 kilo!".

S blev helt knäckt. Fullt rimligt, han kanske är supertrevlig annars men just då var han extremt elak, arrogant, doucheig och att bete sig så är inte okej i någon bok värdig tryckkonsten. Om den där fitspotexten "strong people don’t put others down, they lift them up" stämmer lär hans Wilkspoäng vara tvåsiffrig, om ens det.

Vi som har traditionell tjejuppfostran i ryggsäcken vet väl alla hur svårt det är att våga plocka fram den numera Von Weissenberg-patenterade aggressionen när vi ska lyfta (eller i något sammanhang alls för den delen). När vi trots allt lyckas ta till den tenderar våra resultat att öka med stormsteg. Nära nog alla galna styrkeprestationer jag minns på tjejfronten har omgivits av skrik och gap. Känslan är egentligen ganska härlig men alldeles för ofta håller vi tillbaka av rädsla att verka burdusa eller "manhaftiga". Att gräva fram den känslan, trots att den är normbrytande kräver sin kvinna. Att dessutom plocka fram det för ett lyft som i de förrädiska jämförelserna med andra är "lätt" kräver således ännu mer skinn på näsan.

För S ledde det mindre begåvade uttalandet av gubben i lådan trots allt till framgång. Efter att ha brutit ihop kom hon igen och genomförde sina arbetsset. Snacka om att vända situationen till sin fördel!

undefined

Ett liknande fenomen är konsten att dissa alla som är starkare än en själv på internet på grund av diverse konstruerade anledningar. Lex
Eddie Berglund, typ. När jag lägger upp en bild på Sofia Loft som jeansbänkar lite på hemliga gymmet i Solnahallen under Tyngre Classic klockar jag in fjorton minuter. Så lång tid tar det innan någon, som mig veterligen inte ens tränar, får kli i fingrarna och känner sig tvungen att kommentera: "Det där ser inte bra ut för ryggen - den är ju hel krökt!". Låt mig vara väldigt frank här, Sofia tillhör världseliten och vem är du? Jag är verkligen ett fan av yttrandefrihet men den får hemskt gärna föregås av tankefrihet.

Jag är verkligen ett fan av yttrandefrihet men den får hemskt gärna föregås av tankefrihet.

Självklart menar jag inte att det är okej att tyst se på när en medmänniska uppenbart skadar sig. Skulle ni se en nybörjare dra svintunga bananmark, säg för guds skull till hen. Om det bortom allt tvivel är fara å färde är det obligatoriskt att gripa in. I händelse av oklarhet däremot – tänk efter innan du börjar överraskningscoacha. Om du inte vet vad personen tränar för eller har för behov, utgå ifrån att hen vet själv eller låt låt hen upptäcka det genom trial and error. När en okänd man kommer fram efter att jag dragit sumomark i tjugo minuter och säger att det vore bättre om jag höll händerna längre in och vinklade ut fötterna mera kan jag inte låta bli att tycka att det är lite shady. Hur länge har han stått och inspekterat innan han kommer fram? Själv går jag till boxen eller gymmet för att träna, inte för att smygtitta på andra, dessutom har jag, tackar som frågar, full koll på min stance.

Nu må jag låta kaxig i självförsvar men klart jag börjar tvivla om det plötsligt dyker upp olika tips och råd från femtioelva källor. Precis som de flesta är jag långt ifrån expert och är alltid beredd att ifrågasätta mina tilltänka sanningar som sig bör för en kritiskt tänkande människa. Problemet blir att ifall jag skulle försöka följa allas råd, må det gälla kost, träning, jobb eller utbildningsval – då skulle det till slut inte finnas någonting kvar att göra. Resultatet blir att man inte vågar göra någonting eller försöker göra lite av allt, inget av dessa leder till resultat. Så, eftersom folk i allmänhet ofta är tillräckligt snurriga av alla råd om kost och träning redan, ge dem inte ännu mer huvudbry om de inte bett om det.

Oroa dig inte för vad alla andra gör. Du behöver inte berätta allt du tänker för alla. Säg inte att någon är svag, långsam eller dålig. Tala inte om hur folk borde göra istället till höger och vänster och viktigast av allt – sparka inte nedåt.

Detta borde vara världens mest självklara sak  men här kommer ytterligare en påminnelse: Om du är stark måste du vara snäll!

Påminnelse nummer två är till alla er som kämpar emot genetik, tidsbrist och tilltron på er egen förmåga: Ni är grymma. Kör på bara! Kämpa på trots långsam progression och uteblivna stordåd. Den vinner som är trägen. Hard work beats talent. Kanske inte när det gäller att sätta världsrekord men definitivt när det gäller att skapa syfte, mål och mening.

undefined