Det var bättre förr!

Ja, kanske inte allt. Men vissa aspekter kring fenomenet internet har enligt krönikören Sebastian Avindell utvecklats till något ondsint och oförståeligt.

Ibland känner jag mig som en riktigt gammal stöt. Vissa stunder suckar jag högt för mig själv, minns tillbaka till den tid när Google inte fanns och man var tvungen att kopiera sidor från uppslagsverken direkt i kopiatorn på skolbiblioteket till sin läxa. När man fick vänta en H-E-L sommar på nästa säsong av serien man älskade ("Tre Kronor" och "Rederiet", närmare bestämt). Det gick inte att ladda ner, för internet var något som bara militären och riktiga nördar visste vad det var.

Avundsjuka fanns givetvis då också, även på "Rederiets" tid. Missunnsamhet också. Båda två fanns säkert i överflöd. Men, det fanns liksom inte riktigt samma utrymme för alla surputtar att få utlopp för sitt energitjuveri. Visst, var man riktigt bitter kunde man för all del skicka arga insändare till dagstidningen, om hur eländigt det var att allt på teve var på engelska nu för tiden. Men, feedbacken lät liksom av naturen vänta på sig. Hade surkarten tur, så att någon nappade på insändaren, kunde en replik möjligen finnas i tidningen tre dagar senare. Någon direktdialog var det inte tal om. Under tiden fick surisen ägna sig åt att sätta upp arga lappar i den gemensamma tvättstugan.

Snabbspola till idag, och alla tjurskallar har hamnat i Nirvana. Plötsligt finns ett helt nytt universum att suga energi ur. Bilder kan kommenteras, texter kan sågas och prestationer kan nedvärderas under dygnets alla timmar. Det är just här jag känner mig som en gammal stöt. När jag ser allt det här hända framför mig. På Facebook. På Instagram. Ni vet hur det är, inte sant? Ni ser det också.

Som ett riktigt bottennapp i sammanhanget kan tuffingen Hugh Jackman nämnas. Karln är 46 år, men går från klarhet till klarhet på gymmet. Får några veckor sedan lyckades han komma med i "1000 lbs"- klubben. På svenska innebär det att han i de tre stora lyften knäböj, mark och bänkpress lyckades samla ihop över 450 kg, dvs. 1000 lbs ( 160 i knäböj, 185 i mark och 106 kg i bänkpress, närmare bestämt). Bra jobbat för en snubbe som egentligen "bara" är skådis, och inte jobbar för maxstyrka? Han var själv stolt över det, och slängde därför upp en post om sin bedrift på Instagram. Kul, eller hur?

Nej. Det var tydligen inte alls kul. För mellan varje glatt hurrarop på Instagram så haglade det in lika många kommentarer i stil med: "Va fan, skulle det vara något? Jag tar mer!" och "Hur svårt kan det vara för någon som kan träna när han vill?" eller, kort och koncist: "ROIDS!". Ridå och rullgardin ned. Och det är just här jag känner mig som en gammal stofil. Som en uråldrig, trött gubbe. För jag fattar inte hur folk orkar. Hur de ens ids leva sina liv, som måste vara så oändligt fulla med negativitet att det fullkomligt sprutar ur öronen. Vad är målet, vad är egentligen syftet? Vad spelar det för roll att du lyfter mer, eller mindre, än någon annan?  Mår man bättre av att få trycka till någon? Är det det som är grejen?

undefined
"Här skriver jag att jag är glad och vad händer?! Så. Mycket. Korkade. Kommentarer! Hur orkar folk?!"

Tyvärr stannar ju inte fenomenet vid vår käre Hugh. Nej, alla har vi sett det, och ser det så gott som dagligen. Min kollega här på Tyngre, Roddy Benjaminsson, fick sig en sula här om sistens när han publicerade en artikel om hur du bäst skulle bli grov. Det tog en timme, sedan fanns där en kommentar om "steroider". För det var hela förklaringen på Roddys framgång. Inte hårt arbete.

Vad jag inte förstår, vad jag inte för mitt liv kan begripa, är varför dessa personer inte bara väljer att hålla käften? Man måste ju faktiskt inte titta på Facebook och Instagram, eller något annat socialt media om man inte vill. Det vore ju en annan sak om Hugh Jackman plötsligt stod på din farstutrapp och skrek upphetsat om att han kommit med i 1000 lbs- klubben, och vägrade flytta på sig när du skulle ut och hämta posten. Då skulle jag kanske förstå att du blev frustrerad. Men annars...Nej? Jag fattar inte.

Till dig vill jag säga följande: sluta hata! Sluta sprid din dynga över nätet! Tryck inte ned andras prestationer, bara för att du känner dig liten.

Slutligen då, till dig som skriver massa elakheter på internet. Som får mig, och säkerligen många andra, att ibland längta till den dag då internet fullständigt rasar samman och inte finns mer. Som får mig att tänka att det var bättre förr. Till dig vill jag säga följande: sluta hata! Sluta sprid din dynga över nätet! Tryck inte ned andras prestationer, bara för att du känner dig liten. Är du avundssjuk på någon som lyfter tyngre, ser bättre ut eller har lyckats med något du inte gjort - gör något konstruktivt med din energi! Jaga dina egna mål, istället för att fokusera så mycket på alla andra. Och fixar du inte det, och känner hur det kliar i fingrarna, försök åtminstone att göra alla oss andra en tjänst: var tyst! Kort och gott. Eller, tänk såhär: har jag inget snällt att säga, då kanske jag lika gärna bör hålla käften?

Mer styrketräning (och mer kärlek!) åt folket!

***