Det viktiga i livet

Lev idag. Lev nu.

Jag var inte född för femtio år sedan, även om det känns så ibland i kroppen. Ändå inbillar jag mig stundom att världen var en något lättare plats att leva på då. Visst, mycket var förskräckligt. Kallt krig, svält och inte tal om jämställdhet. Men i det vardagliga livet... kan det inte ha varit något lättare då? 

Jag vet inte hur ni känner, men ibland får jag känslan av att jag sitter på Han Solos Millennium Falcon, medan verkligheten svischar förbi i överljudshastighet. Allt ska gå fort, allt ska effektiviseras och mätas i variabler. Var det så förr? Kanske. Kanske kände 60-talisterna att de födda i början på nittonhundratalet levde i den bästa av världar. Måhända är det något människor i alla generationer får leva med, känslan av att det var bättre förr.

Dock tycker jag mig alltmer leva i något som mest kan liknas vid en Matrix-simulerad verklighet. Där hårda värden fullkomligt tagit över och där vi långsamt tappar greppet om vad som faktiskt är det viktigaste i livet. Vi jobbar tills vi stupar, stapplar hem och hinner precis återhämta oss till nästa dag. Vi försakar varandra med ursäkter om att "om ett halvår ska vi ha den där semestern, och vila upp oss på riktigt!". Och genom att gå upp i den här spiralen av stress missar vi att leva. Vi existerar bara, för att då och då kvickna till och faktiskt leva på riktigt. Som om vi stundom vaknar till från vår dvala, och ser världen som vi borde se. Bara för att minuten senare åter vara tillbaka i vårt ursprungliga tillstånd. 

undefined

Detsamma gäller vår träning. Vi stressar för att hinna med alla set, alla repetitioner som vi måste göra. Springer istället för att jogga, allt för att få de kilometer vi ska ha i benen. Resan är inte längre målet. Målet är det enda som betyder något. Försakar sömnen för att hinna till gymmet, mår som skit när vi tränar, gör det bara för att det ska bli gjort. Fotar och filmar allt vi gör, nästan som zombier, för att så gör man. Uppdaterar Instagram och Facebook varannan minut i jakten på de där eftertraktade likes:en. Och under tiden passerar det som faktiskt betyder något, livet, oss förbi. I överljudshastighet.
 

Jag må låta som en hippie när jag säger det här, men jag tror det är dags att vi alla drar i livets nödbroms. Kliver av det skenande X2000 och tar oss en ordentlig funderare på livets perrong, innan vi fortsätter resan. Hitta ett fönster där vi tillfälligt stannat upp och ta dig en lång, ordentlig titt på din spegelbild. Lever du det liv du vill leva, eller det du förväntas leva? Känner du glädje i din vardag? Lycka? Eller, är vardagen och rutinerna bara ett nödvändigt ont och en transportsträcka till de där få, glimrande ögonblicken där livet blir något sprakande fantastiskt? 

Jag tror vi måste våga leva lite mer i nuet. Och det gäller i allt vad vi tar oss för. Allt för mycket av vår vardag består av rutiner staplade ovanpå ytterligare rutiner. Var finns glädjen? Sant är givetvis att livet inte alltid kan vara en champagnedoftande odyssé av nöjen och eufori. Men ska det faktumet betyda att vi bara stundtals får bryta ytan av vardagens tristess, för ett ögonblicks glädje, för att sedan åter falla ned i ett mörkt hav av måsten och gråa februaritisdagar?  

Verkligen inte!

Det är dags att göra revolution! Ta tillbaka det viktiga i livet! De mjuka värdena och det avskalade vackra. Den sanna glädjen i att bara få vara tillsammans med våra nära och kära. Att stänga av jobbtelefonen och för en stund bara vara i nuet. Att i varje andetag känna en mening med sin existens. Precis detsamma som vi bör göra med vår träning. Vare lyft, varje repetition och varje sprungen kilometer ska vara moment fyllda av glädje och inspiration, inte måsten och prestationsångest. Vem var det egentligen som sa att träning inte kan vara roligt hela tiden? Jag säger: såklart den kan! Den bara inte kan, den ska vara det! Precis som livet! Vi kontrollerar trots allt vår egen verklighet, den blir vad vi gör den till, inte sant? 

undefined

Låter allt det här flummigt? Tänk då såhär: vi är bara på den här planeten en högst begränsad tid. Livet har en förmåga att likna en bergochdalbana. I början tycker man att allt går så långsamt, där i uppförsbacken. Allt man vill är att snabbt bli äldre. Och så kommer krönet, och vips, så går det obönhörligt utför. Fort.
 

Tiden vi har är för dyrbar att slösa bort. Trivs du inte på ditt jobb - byt. Vill du helt byta bana och karriär - gör det nu. Önskar du att du kunde äta glass direkt ur byttan - ät två förpackningar direkt. Lev livet här och nu, inte imorgon eller nästa vecka. 

Applicera även det här tankesättet på din träning. Gör det just du tycker är kul, inte det som nödvändigtvis ger snabbast resultat. Lyft med en brinnande rörelseglädje och låt musklerna växa i samma takt som din egen glädje gör det. 

Lev idag! Lev nu! 

Mer rörelseglädje åt folket! 

undefined