Dopade bikiniatleter, rond II: Dalta eller Diskutera?

Lorena tar ännu ett varv i dopingfrågan.

Del 2 till artikeln Varför så bråttom?

undefined

Undrar om jag borde utfärda en sån i debattsammanhang numera välanvänd triggervarning? Ämnet doping i allians med unga kvinnor har visat tecken på att möjligen kräva det. Skämt åsido, så jobbar vi inte, men då termer som hormonpreparat och egenansvar ringer med alldeles för hög decibel i känsliga öron, så jag ska välja orden noggrannt. 

När texten skickades upp förra veckan skrev jag ett skämtsamt "diskutera i smågrupper" i mina delningar. Nog vore det trevligt om så faktiskt bildades opinion tänkte jag, men hyste ärligt talat inga förhoppningar. Utan tvekan hade jag underskattat intresset. De som läste var duktiga utan att veta om det, för diskussion blev det. Feedback och kritik i togs emot i både privata och offentliga kanaler, ofta med starkt känslomässig prägel. 

Antagligen reagerar vi starkt på det här ämnet antingen för att vi känner med de drabbade, eller för att vi blir förbannade. Antingen på kroppsbyggarkulturens Vilda Västern-mentalitet eller människors bristande omdöme och impulskontroll, som i sin tur leder in dem i destruktivitet. Från vilket håll vi än blickar ut över problematiken kan väl ändå vara överens om att anabola steroider och Bikini Fitness inte är något vackert par, de passar inte ihop, kommer inte leva lyckliga i alla sina dagar. 

Och nej, jag är inte så naiv att jag tror det går att radera problematiken från världskartan men jag är av den bestämda uppfattningen att det är bättre att göra lite än att göra inget.

Många av oss känner, eller kommer någon gång att känna minst en som vill upp på en Bikini-scen. Det kommer alltså att handla om våra systrar, flickvänner och polare – personer vi backar, personer vi älskar. Och nej, jag är inte så naiv att jag tror det går att radera problematiken från världskartan men jag är av den bestämda uppfattningen att det är bättre att göra lite än att göra inget.

Vad är då realistiskt om vi antar ett lösningsfokuserat perspektiv? Har individen inget ansvar för sina handlingar? Går det ens att prestera i Bikini som ren? Tanken idag är att försöka räta ut frågetecken till utropstecken, bemöta kritik och också försöka blir mera konkret i vilka åtgärder som är möjliga genom en beskrivning av de tre mest frekvent förekommande kritiska påståendena, de lyder som följer i fallande ordning:

1: "När och var kommer individens ansvar in? Sluta dalta!"

När? Direkt. Från den dagen då snabbfilen på AAS-highway presenteras som ett alternativ för individen ligger det yttersta ansvaret hos densamme. Det sägs med en brasklapp om att det inte är fullt så enkelt. Mig veterligen är det inte att dalta att diskutera läget. Det är inte curlande att påstå att många kockar gärna överkryddar Bikini Fitness-soppan. Snarare är det att konstatera det uppenbara. Hur otroligt det än kan låta för de mest autonoma personligheterna där ute, så existerar vi inte i ett vakuum. Omgivningens inflytande på oss varierat, det är individuellt och kontextuellt, men aldrig obefintligt. 

Den stora anledningen att bry sig lite extra om just den här målgruppen är något så uppenbart som deras ålder, vilket enligt mig inte alls borde betraktas som ett kontroversiellt skäl. Ju yngre den som börjar med hormonpreparat är, desto större risk för medicinska komplikationer. Istället för att obrytt låta kidsen riskera sin hälsa med hänvisning till individens fria vilja, kan den hyperliberala publiken väl använda sin egen fria vilja till att bry sig om att deras medmänniskor mår okej eller någonting i den stilen?

Dalta är någonting en gör med folk det är synd om, och det är inte mer synd om damerna som skjuter farmakologiska häxblandningar i gluteus för att snabba på tillväxten av densamme än om någon annan. Att bara muttra "skärp dig" åt någon som beter eller har betett sig destruktivt leder dock sällan till reflektion eller aktion. Skuldbeläggande skapar mest bitterhet hos avsändaren och misstro hos mottagaren. Det bör under alla omständigheter vara mer effektivt att anstränga sig lite för att förstå den omtalade målgruppens drivkrafter och försöka påverka dem utifrån vad som framkommer. 

Trots att någon enstaka säkerligen faller för skönmålning av preparaten törs vi nog anta att den överväldigande majoriteten de aktiva förstår att steroidbruk är förenat med risker. Vad spelar det då för roll för ens beslut att känna till riskerna? Folk vet att det är farligt att göra en massa saker och gör dem ändå. Har du som läser någonsin gjort någonting olagligt? Eller för att dra det till sin spets: har du gjort någonting som du vet är destruktivt och kan få negativa konsekvenser? Om inte, grattis, du är nu redo att helgonförklaras. Om du däremot har gjort något förbjudet trots riskfyllda förutsättningar, då vet du också hur lätt det är att falla för stundens ingivelse. Då kan du relatera till känslan av att längta efter någonting mer än du räds riskerna.

2: "Det där kommer få motsatt effekt. Om du säger att alla är dopade kommer de som inte är det tänka att de också måste!"

För det första har jag aldrig påstått att alla Bikini-tjejer är dopade. Det var det absolut sista jag försökte förmedla. Den agenda som jag driver och står fast vid dikterar tvärtom att det är vi i fitnessbranschen som styr utvecklingen av grenen. Naiv eller inte, så tror jag att den mängd muskelmassa som krävs för Bikini Fitness är av en sådan kaliber att påfallande många kan åstadkomma den med några väl utförda år på gymmet. Det är väl ändå charmen med att bygga kropp? Det tar sin tid, men det går verkligen att genomföra stora förändringar med hårt jobb. Och visst finns en gräns för hur stor det går att bli ren, men den gränsen infaller på en helt annan nivå än den som utmärker amatörtävlingar i Bikini Fitness. Förutsatt att du inte går upp och tävlar ett halvår efter du löst ditt första gymmedlemskap det vill säga. Gör inte så.

Många coacher idag som sett utvecklingen verkar för att minimera utbredningen av doping bland unga tjejer. Flera stycken kontaktade mig för att vittna om den klick av coacher som förespråkar hormonpreparat och nästintill kräver att deras bikinitjejer ska ta den vägen. En utsago som vi naturligtvis ska vara extremt försiktiga med att hålla som fakta, men samtidigt bör vi inte bortse från sannolikheten. Faktum är att inte en enda person hittills har antytt att varesig jag eller personerna i SVT-inslaget far med osanning, oavsett åsikt i själva sakfrågan. 

Stämmer rapporterna så gäller det att försöka ena de olika instanserna och de tävlande kring ett nytt konsensus om hur saker och ting ska gå till inom Bikini, oavsett vad något rötägg i coachhoodie säger. Målgruppen är en ny generation tävlande som fortfarande har chansen att sätta sin egen prägel. Total Package är ett luddigt begrepp vilket här faktiskt skulle kunna vara en fördel. Bikini är fortfarande tillräckligt nytt för att domare världen över har inte hunnit klubba exakt vad som är det vinnande konceptet. Det ser fortfarande lite olika ut från land till land, från tävling till tävling. Kanske går det fortfarande att påverka normen till att handla om en väl utvecklad men ren fysik? 

Alltså är ingeting "kört" eller hugget i sten än men då behöver vi börja verka för den förändringen nu vilket leder oss in på den tredje och sista punkten. 

3: "Du presenterar ingen lösning! Det går ändå inte att få en hundraprocentigt ren idrott. Ingen sport är ren idag."

Bulls Eye! Där fick ni mig. Jag har ingen, för det finns ingen universallösning. Hade jag haft en sådan hade jag inte skrivit till Tyngres redaktion, jag hade skrivit till patentverket och hade antagligen belönats rikligt av Riksidrottsförbundet mer flera. Däremot borde befintliga instanser och organisationer inom kroppskulturens sfär se till att upprätta rutiner och handlingsplaner för att hantera problematiken, och varför inte med fokus på grenar som Bikini där störst förändringspotential finns? 

Det finns en väg att få fram både mer statistik och fler brukare, och den är mycket enkel. Testa. Fler. Tävlande. Testa inte bara fler, testa oftare. Agitationer om orättvisan i att tvingas gå direkt från prispallen till kissbåset kommer att hållas, samtidigt är det någonting som hör idrottsvärlden till. En annan sak det muttrats en hel del om hur svårt det är för poseringsgrenarna att få sitt erkännande som "riktig sport". Det kan inte bara vara jag som tror att det skulle hjälpa sportens anseende om tävlingsförfarandet gick mera i RF-stil. Så trots rynkade näsor här och var är min ståndpunkt glasklar. De som tycker att förslaget låter fruktansvärt bör kanske kolla färgen på det där mjölet i påsen.

SKKF:s antidopingsansvarige Kenneth Johansson säger i en intervju att förbundet vill ta krafttag mot den negativa trenden genom att hålla specifika antidopingutbildningar för domare och övriga aktiva. Det är förvisso en fin idé, uttalad med goda intentioner men åtgärdspaketet förefaller löst sammansatt i nuläget, det återstår att se var det hela leder. 

När någon väl hamnat snett ska där finnas hjälp att få. Hjälpen som erbjuds då bör naturligtvis vara understödd av forskning, och inte som så ofta i Sverige när det gäller bruk och missbruk av substanser – baserad på en stigmatiserande ideologi. 

I fråga om egenansvar är det lätt att spontant tänka att kunskap i sig ska vara frälsningen. Korrekta fakta är förstås alltid bra, men om förståelsen och attitydförändringen uteblir är fakta inget annat än information. "Quick fix" är ett begrepp som på flera sätt beskriver och utmärker våra tidevarv, bikini är knappast fredat från de snabba resultatens hegemoni. Därför fortsätter jag hävda att det krävs mer dialog kring detta och mindre skäll. Låter det konstigt? På rak arm kan jag nämna ett antal farliga saker som jag gör då och då, trots vetskapen om dess eventuella farlighet. Saker jag gör för att i den stunden bryr jag mig mer om bekvämlighet, lust och nöje. Så fungerar de flesta av oss, därför måste en kultur råda där det åtminstone på något plan gynnar en mer att tävla ren än att tävla dopad, och det är här profilers och coachers ansvar kommer in. Vad en persons förebilder säger är coolt, rätt och riktigt, blir i hög utsträckning adopterade värderingar.

Med min amatörmässiga genus- och psykologihatt på huvudet så tror jag avslutningsvis inte att det går att coacha en ung dam nyss fyllda arton på samma sätt som en sin jämngamla polare som redan är erfaren kroppsbyggare och är trettiosex bast. Det gäller alltså inte bara att hålla sig till en kock per soppa, det får gärna vara rätt kock till rätt anrättning också. Du ställer inte Per-Anton från lokala pizzerian på Fäviken eller ens på den lokala kinakrogen. Det kan vara viktigt att ta med sig vid val av coach att en som går att relatera till på flera plan kan vara att föredra.

undefined

Vi måste för ordningens skull också klarlägga ett par saker:

– Vi pratar om vanligt folk här. I bemärkelsen "hårt tränande motionärer", personer som tävlar vid sidan av sina vardagliga göromål.

– Vi pratar inte om den yttersta eliten i någon disciplin.

– Vi vet redan att det är skillnad på Luciapokalen och Olympia-scenen

– Vi vet redan att på en viss nivå inom kroppsbyggning krävs diverse övertramp för att nå toppen.

– Vi vet att det gamla gardets byggare inte är något att bråka om. 

– Vi vet att problematiken inte kommer försvinna helt.

– Vi vet redan vad som brukar hända med de kvinnliga poseringsgrenarna när de tävlande blir större och större. Grenen dör ut – en ny mindre klass införs – som sedan på sikt går samma öde till mötes. Ekorrhjulet snurrar vidare. 

– Vi vet däremot inte vad som händer om vi verkligen försöker se till att den nya generationen får optimala förutsättningar för att prova någonting nytt. 

– Vi kan däremot anta att ett organiserat förändringsarbete kan bli ett välgörande experiment för sporten och dess utövare.

undefined

Taggar: KRÖNIKA , dopning , FITNESS , lorena