Du är mer än din fysik – del två

När likes är livet.

undefined
Den första delen av den här artikelserien handlade främst om varför längtan efter ytlig bekräftelse i kombination med en dålig självbild inte är ett bra utgångsläge för att börja en diet. Hur den dåliga självbilden sparkar igång ett sökande efter bekräftelse. Scenariot som jag tar upp i den här delen har i princip den omvända ordningsföljden. 

Bland annat vill jag berätta om en tjej som till synes inte hade några problem alls med sin självbild. En tjej som på väg mot sin första tävling fick ett allt större genomslag i sociala medier men vars psyke fick sig en rejäl knäck när hon inte längre kände att hon kunde leva upp till den bilden hon hade målat upp av sig själv. Men innan jag går in på hennes story vill jag förtydliga min syn på sociala medier lite.

Sociala medier

Visst, man kan tycka att sociala medier gör oss allt mindre sociala. De skiftar vår fokus från de djupa banden vi kan knyta till personer i vår nära omgivning mot allt mer ytliga band till personer på vitt sprida platser. Men de är inte bara av ondo. De kan hjälpa oss att känna gemenskap i aktiviteter eller sociala rörelser som vi annars kanske hade känt oss ensamma i.

Du kanske är intresserad av något som ingen annan i din närhet är intresserad av. Eller du som inbiten gymråtta kanske jobbar konstiga tider och är på gymmet när ingen annan är det. Att då ändå kunna dela med dig av dina pass och din framgång till andra kan ge dig den mentala boosten som behövs för att även ta dig igenom de där passen där motivationen tryter lite.

Problemet med sociala medier är, som jag beskrev i första delen, att vi tenderar att bara visa våra bästa sidor. Det där är egentligen inte så konstigt, framförallt när följarantalet börjar skena iväg. Det är inte så många som skulle ställa sig mitt bland en massa främlingar i ett shoppingcentrum och dela med sig av sina svagheter och tillkortakommanden, eller hur? Vi brukar vanligtvis välja personerna vi delar våra brister med omsorgsfullt, baserat på styrkan av de band vi har knutit med dem. Det är ju helt naturligt. Vi vill inte visa svaghet för någon som vi inte vet om den kommer utnyttja det emot oss. Att däremot dela med oss av något fint, häpnadsväckande eller inspirerande är en helt annan sak, det kan vi göra med vem som helst. Och hur kan jag enklast få folk att häpnas i den ytliga instagram-dominerade värld vi lever i idag? Snygga selfies givetvis!

Du behöver inte ens se ut som personen du vill visa upp. Med rätt filter och vinklar ser du till att preciöst konstruera exakt det ögongodis dina följare vill ha. Men vad händer när du märker att du allt mer börjar identifiera dig med den där fabricerade personen du visar upp, fastän du innerst inne vet att det inte är du? Hur kommer du känna när den vetskapen allt eftersom sakta sipprar upp mot ytan? Det är precis vad följande story handlar om. 

Du behöver inte ens se ut som personen du vill visa upp. Med rätt filter och vinklar ser du till att preciöst konstruera exakt det ögongodis dina följare vill ha.

Baksidan av Insta-fame

Det här är alltså berättelsen om en tjej som jag fått äran att coacha mot sin första fitness-tävling. Hon var verkligen inte särskilt ytlig av sig, utan det som främst drev henne att lägga upp material på sociala medier var att inspirera andra. Med det sagt kunde hon säkerligen bry sig lite för mycket om vad andra tyckte och tänkte ibland, vilket ledde även henne till att se till att endast visa upp sig från sin bästa sida.

Psykiskt sett gick resan mot tävlingen galant. De värmande kommentarerna och hejaropen från inspirerade följare kunde ge en försmak på den belöning som den slutliga upplevelsen på scen skulle bära med sig. Samtidigt trillade det in massvis med nya följare varje dag och antalet likes och kommentarer blev bara fler och fler. Man skulle kunna säga att the road to insta-fame var i full rullning!

Även om man inte brydde sig om bekräftelsen tidigare så kommer något sådant lämna ett avtryck på en. Ju fler likes och kommentarer man får om sig själv desto lättare blir det att börja identifiera sig med dessa kommentarer. Bryr man sig tillräckligt mycket om den feedback man får på sociala medier så att den hjälper en på resan mot ett tydligt uttalat mål så kommer man även känna ett visst ansvar inför de som yttrar den.

Något som i efterhand skulle förvärra hela situationen var däremot att hon i det här skedet inte utvecklades på så många andra plan i sitt liv. Arbetskarriären hade stått stilla ett bra tag, intressen bortom träning och kost har fått ligga på is och vänskapsrelationer bortom fitnessvärlden hade blivit lidande under en längre tid. Nu börjar du nog ana vart det här är på väg.

Dagen med stort D var kommen och tävlingen blev en succé, och det betydde även att resan mot tävlingsformen nu officiellt var över, åtminstone för den här gången. Men vad hände med alla hennes följare nu? I hennes ögon följde de henne för att hon inspirerade dem till en fysisk förbättring. Det var det som hennes instagram handlade om; att jobba mot en bättre fysik.

När hon nu fick uppleva tävlingsdietens rekyleffekt, framförallt med tanke på att tävlingen hamnade precis innan semestern, så fick hon infinna sig med tanken om att hennes fysik skulle röra sig åt det sämre de närmsta månaderna. En insikt som var ganska tuff för henne att hantera, fastän jag hade förvarnat henne om det.

Och ju längre hon sköt upp tidpunkten att visa upp en bild på hennes aktuella form, desto större och tydligare skulle skillnaden bli för hennes följare.

Egentligen verkade hon inte påverkas så mycket av det här i sitt vanliga liv, däremot ville hon verkligen inte dela med sig av några nya formbilder på instagram nu. Istället kanske det kunde bli lite ”throw back”-bilder då och då. Och med tanke på att hon under resan mot tävlingen allt mer hade börjat identifiera sig med bilderna hon la upp så skapade detta en inre konflikt. Hennes vilja att fortsätta förse sina följare med material kantades av känslan att inte vara genuin. Och ju längre hon sköt upp tidpunkten att visa upp en bild på hennes aktuella form, desto större och tydligare skulle skillnaden bli för hennes följare.

I det här läget måste jag betona att den här tjejen i alla skeden hade en kropp som de flesta andra tjejer skulle döda för. Och det är inget jag bara säger. Men i det här fallet kvittade det, hon kände sig ändå misslyckad. Hon kände att hon inte skulle nå upp till de förväntningar som hennes följare hade på henne – förväntningar som hon till stor del själv målat upp i sitt huvud.

Hur hon bröt trenden

Medveten om den stora tillfredsställelse det för med sig att skapa och sprida något som verkligen kan beröra och hjälpa människor så försökte jag få henne att klura på sätt som hon skulle kunna göra just detta på – hur hon kunde skapa något som ligger henne varmt om hjärtat och där hon tillför något av värde till andras liv.

Jag vill nog påstå att hon kanske hittade det mest perfekta sätt att verkligen koppla loss sig själv från sin instagram-fysik. Hon blev nämligen, såvitt jag vet, den första tjejen i Sverige och en av de första överlag som började lägga upp ”flexed vs relaxed”-bilder där hon visade hur gravt annorlunda en fysik kunde se ut i lite olika vinklar och poser. Och då pratar vi alltså inte ens om någon ändrad ljussättning eller photoshop. 

Att lägga upp den första bilden av det slaget tog en hel del övervinning till en början. Tänk dig själv en situation där du under längre tid visat upp dig för en publik av tusentals människor och nu ska visa en sida av dig de aldrig sett förut, en ”sämre” sida dessutom.

Responsen var minst sagt överväldigande. Ytliga kommentarer från dreglande killar byttes allt mer ut mot känslofyllda kommentarer från djupt berörda tjejer. Hon kunde få långa mejl om hur mycket hennes inlägg betydde för andra och hur oerhört viktigt det hon gjorde var. Allt ett resultat av att hon offrade lite av sin stolthet och sitt anseende för andras vinning. Men det bästa av allt var att hon i slutändan egentligen inte offrade någonting.

Tvärtom, de här inläggen höjde snarare hennes anseende. Det kunde varit folk som tidigare tyckt att hon verkade pretentiös och självupptagen som nu helt ändrade sin åsikt om henne. Om något så visade hennes förmåga att visa svaghet och mindre smickrande sidor snarare på mental styrka och genuinitet.

Inte nog med att det nya materialet fick henne att framstå i ett bättre ljus utåt så gjorde det även ett desto större intryck på hennes självkänsla. Den feedback hon kunde få nu var så mycket mer värd än den hon fick tidigare. Bekräftelsen från ett ”Wow, du är så grym som lägger upp sånt här! Det behövs fler som dig!” känns så mycket starkare och sitter i så mycket längre än ”Satan vilken röv!! :O ;P ”. Samtidigt fortsatte följarantalet att klättra.

I slutändan kunde hon alltså genom ett i grunden helt osjälviskt beteende 1 få mer respekt, större räckvidd och mer bekräftelse. Win-win för alla inblandade parter!

undefined
Anna gav mig ett ok att få avslöja att storyn handlar om henne. De som känner mig hade säkert klurat ut det ändå. Här är ett av hennes första ”flexed-relaxed”-inlägg som skapade så stora anstormningar av värmande kommentarer.

 

I nästa del, som också blir den sista i den här serien, kommer jag gå igenom konceptet att bygga självkänsla och självvärde, och dessutom ge dig en enkel 5-punktslista att själv utgå ifrån.

 

undefined  

  1. Existensen av ett helt osjälviskt beteende kan debatteras. För i själva verket kommer även ett liv som endast bygger på att hjälpa andra vara drivet av att det känns meningsfullt för den som genomför det. Alltså gör hen det för sig själv.