Du får vad du ger

Vår omtyckte krönikör Sebastian Avindell ruskar här tag i frågan om perspektivet.

Mycket här i livet är orättvist. Vissa får vara kärnfriska i hela sitt liv, medan andra måste slåss mot hemska sjukdomar. Andra, oftast pensionärer, vinner månadstriss och behöver aldrig oroa sig för pengar någonsin igen. Somliga får vända på slantarna månad efter månad. En del behöver läsa en sak en gång, sedan kommer de ihåg det resten av livet. Vissa får sitta med samma sak i en vecka för att ens förstå inledningen. Orättvist, var ordet.

Det finns en bevingad klyscha som på det mest triviala sätt beskriver att vi alla har tjugofyra timmar på ett dygn. Och att det är rättvist. Alla har vi samma tid på oss, varje dag, att sträva efter de mål vi vill uppnå. Men inte heller det stämmer till hundra procent. Vissa av oss, till exempel de som precis innan de rusar till jobbet ser Ulla skrapa fram en miljonvinst i triss på teven, måste kanske arbeta mer än gemene man för att få vardagen att gå ihop. Andra måste sova mer än de som orkar gå runt på fyra timmars sömn. Plus- minus några espresso. Detta till trots att Arnold Schwarzenegger lär ha sagt "Sleep faster!" Återigen, orättvist.

avindell.jpgSanning.

Men det finns faktiskt något som är helt rättvist. Något som är en obestridlig sanning, säkert som amen i kyrkan. Nej, jag talar inte om att mäklaren kommer blåsa dig när du säljer bostadsrätten, eller att du alltid kommer behöva betala skatt. Släng en kik på bilden ovan, så inser du vad jag menar. Hårt (kropps) arbete kommer alltid löna sig. Alltid! Till skillnad ifrån andra sorters investeringar, där återkastningen kommer vara mer eller mindre osäker, så kommer du alltid få tillbaka det du investerar när det kommer till träning. Problemet är inte att träning som sådant är orättvist, nej, problemet är att inte alla är villiga att ge vad som krävs.

Såklart måste inte alla damer se ut som Carina Isaksson. Och nej, alla män behöver inte jaga en fysik likt den Phil Heath vandrar runt med. Ingen behöver heller kunna springa milen med ett kilometerratio som vore värdigt en världsmästare. Nej, problemet är ju snarare att det är det här folk använder som ursäkter. "Kan jag inte träna åtta gånger i veckan så struntar jag i det!". Man värdesätter inte det man investerar, oavsett om det utförs en eller tio gånger i veckan. Istället för att ge sig själv en högst välförtjänt klapp på axeln för det man har gjort, fokuserar man på det som inte blivit gjort. "Fan! Jag skulle ju ha tränat sex gånger denna vecka! Nu blev det bara fem! Jag blir katabol!" Detta fenomen tror jag de flesta känner igen, elittränad som motionär. Inte nog med att det skapar en spiral av negativitet, nej, inte sällan mynnar det dessutom ut i bitterhet, avundssjuka och ursäktande.

Ilsket blänger du efter hen som sprang om dig i skogen. I smyg skickar du ilskna blickar mot killen som reppar militärpressar på vikter du bara kan drömma om. Och där någonstans börjar vi hitta på ursäkter. "Jag bygger inte muskler lika lätt som dom". "Jag lägger så lätt på mig muskler, vill inte bli bulkig". "Om jag kunde träna sex gånger i veckan skulle jag också bli så där stor/smal/i form/ rippad". Och sådär fortsätter det. Spiralen snurrar, fortare och fortare. Snart kräks man på inlägg om träning på Instagram, Facebook och på det man hör folk skryta om på jobbet. Det dåliga samvetet har blivit till ursäkter som i sin tur förvandlats till förakt, både för sig själv och för andra. Något som från början var menat att få dig att må bättre har blivit det precis motsatta.

Stanna upp! Ta två steg tillbaka! Inse att träning, vare sig det är i form av styrketräning eller något annat, är bland det mest demokratiska som finns på planeten. Visst, vi kan alltid argumentera kring talang, kroppsliga anlag och om vem som har mest disponibel tid till sitt intresse. Men oavsett detta så kommer den som arbetar hårdast, mest målinriktat,  att få bäst resultat. Det är den enkla, krassa sanningen. Och det är oavsett ursprung, hudfärg eller pengar på banken. Det är också därför jag älskar all träning. Just för att det är så demokratiskt. Du får helt enkelt det du är beredd att ge. Jag tror dessutom att de flesta är medvetna om detta faktum, men att en del väljer att blunda för det. För det är alltid enklare att peka på någon annan och ilsket utbrista: "Det är hens fel! Inte mitt!". För sanningen svider ibland.

***