En studie i smärta – Crossfits värsta övningar

Det finns gott om dem, de där förfärliga övningarna, som för sig själva framkallar lika delar kräkreflex och terapibehov. Men vilken av dem är egentligen värst? Sebastian Avindell kliver av ångestmedicinen tillräckligt länge för att ge oss sin bild.

All träning kan vara hemsk och vidrig. Ett par steg gående utfall är i sin ensamhet inte så hemskt. Men, lägg till lite vikt och ett par hundra repetitioner, så lär det hemska bli betydligt mer påtagligt. Detsamma gäller ju i praktiken allting där intensiteten höjs. Alla vi som tvingats att springa Coopers test på gymnastiken vet vad jag pratar om. Tyvärr är det ju också som så att förhöjd intensitet (oftast) leder till bättre resultat. Ännu mer tyvärr gäller detta övningar som redan från början är så jobbiga att man kan misstänka att de i sitt ursprung framtagits för att fungera som någon sorts straff och/eller tortyr och inte som träningsverktyg. Ändå har man (i alla fall jag) en viss hatkärlek till dem. Ångest inför utförandet är alltid lika påtaglig, som när man som ung skulle ringa den där söta tjejen i klassen, men var rädd för att hennes arga pappa skulle svara istället. Men känslan efteråt är oslagbar.

Jag har inte sysslat med crossfit särskilt länge. Men jag har, trots det, redan hittat en dödlig kvartett av övningar som jag fruktar, älskar och avskyr. Allt på samma gång. Och med tanke på att ett helt nytt år ligger för våra fötter, tänkte jag lista dem nedan. Utöver att de är hemskare än repriser av antikrundan på teve, kommer de göra din kropp mer beachvänlig inför sommaren. Notera även att jag i denna artikel inte kommer gå in på hemska WOD:ar. Sådant elände lär jag beröra inom en nära framtid.

Thrusters

Under medeltiden fanns det personer som hade som arbete att tortera människor som misstänktes för diverse brott. Allt för att klämma fram någon bekännelse ur en stackars filur, som med all säkerhet de allra flesta gånger inte alls hade med saken att göra. Men, har man en eldgaffel uppstoppad i det allra heligaste, då erkänner man nog gärna vad som helst för att slippa.

Thrusters skulle kunna vara en rest från den tiden. Vid en första anblick låter inte övningen så hemsk. En vanlig frontböj, följt av en push-press. Inte så otäckt, tänker man, första gången eländet skall utföras. Snabbt inser man dock att det är otäckt. Ungefär lika otäckt som när man som liten såg ”Fredagen den 13:e” för första gången. Frontböjen som sådant är inga konstigheter, inte heller push-pressen. Men, när stången kommer ned från pressen, samtidigt som du smidigt likt en vessla böjer dig för frontböjen, inser du och dina lungor en sak. Nämligen den att stången och böjen i kombination skapar väldigt lite utrymme för dina andningsorgan att expandera. Tack vare detta blir övning hemsk, oavsett vikt, redan efter några få repetitioner. Kombinationen av intensitet och avsaknad på luft ger visserligen en härlig fettförbränning, men som bonus lär du må ungefär som ovan nämnda tortyroffer.

undefined”Böla inte nu! Du ska vara glad att vi inte lät dig göra thrusters!”

Assault bike

Okej. Jag ska direkt erkänna. Jag har aldrig suttit på en sådan där stålhingst. Jag skulle kunna skylla på att jag är rätt ny på crossfit. Hävda att jag inte "hunnit" dit i min träning ännu. Men, allt det där skulle vara ursäkter och ljug. Det är ju helt enkelt så att jag hört historier om hur hemsk assault biken är. Sett hur folk ramlat av denna mördarmaskin med mjölksyrekramper som hade fått Gunde Svan att slicka sig om munnen av avundssjuka. I mitt stilla sinne har jag urskuldande skyllt på att jag faktiskt ägnat mig på andra hemskheter, och använt det som ursäkt. Sanningen är ju den att jag skyr den där cykeln värre än Frodo skyr Sauron. För, den verkar hemsk. Otäck! Vidrig! Och jag vet att jag inom en nära framtid måste ta mig i kompressions-tröje-kragen och svinga mig upp i den där sadeln. Det är inte något jag ser fram emot.

undefined

Burpees

I januari 1984 släppte bandet Van Halen sin mest populära sång till dags dato, ”Jump”. En av stroferna i sången lyder som bekant ”…might as well jump!”. Enkelt uttryckt är det vad en burpee går ut på. Ner på golvet, gör en armhävning, ta dig upp i squatposition och gör ett jämfotahopp. Typ. Men, som många av oss bittert får erfara, är burpeen inte på något sätt så klämkäckt som en Van Halen-sång. Det är inte bara att hoppa. För, precis som när det gäller thrusters, finns i utförandet av burpees inget egentligt utrymme för att andas. Visst, du kan försöka styra inandningen till upphoppet. Men, ju fler burpees du gör, desto mer kommer du (förmodligen) behöva andas. Och det här kommer obönhörligt leda till att du kommer behöva andas även under din seglats ner på golvet. Det jävliga med burpees är egentligen tre saker. Det första är att du i övningen använder hela kroppen, vilket ganska omgående skapar en rejäl syreskuld. Nummer två och tre är att både armhävningen och resningen från golvet kommer trycka ihop och störa din andning (och ditt andningsmönster). Den enkla är således det hemska med burpees: du skapar massor av mjölksyra, men du har knappt någon möjlighet att vädra den ur dig. På så vis kan man gott kalla burpeen för thrustersens elaka kusin. Du vet, den där som alltid drog dig i håret och åt upp den sista bullen när ni träffades som små hos mormor. Armhävning, ställ dig upp i squatläge, gör ett upphopp, repetera till förbannelse. Så enkelt. Så smärtsamt.

undefined
Det är bara att hoppa. Ja, tjena.

Rodd

Är man vertikalt begåvad har man som regel en bra hävstångseffekt. Marklyft och andra äventyr blir i och med det lite lättare. Har man dock drabbats av motsatsen och längdmässigt knappt kan tävla med Ewokerna i Star Wars, blir det genast lite mer komplicerat när det kommer till alla övningar där hävstång är en fördel. Rodd i roddmaskin är en sådan övning. Långskånkar med ben långa som flaggstänger (jag tittar på dig, Kalle Wahlström!) och armar som orangutanger får långa, härliga drag. Vi andra, ja vi studsar fram och tillbaka med våra taxben och T-rex-armar. Livet är, som bekant, rätt orättvist. Ändå går det inte att komma ifrån att roddmaskinen är ett fantastiskt verktyg när det kommer till kardiovaskulär utmaning. Det förfärliga med rodd är i grunden ungefär samma sak som med burpeen och thrustern: hela kroppen används och dina stackars lungor ges de absolut sämsta förutsättningar som finns för att utföra sitt jobb. Börjar vi ana ett mönster? Alla övningar där lungorna trycks ihop som dragspel blir ungefär lika roliga som att skriva högskoleprovet bakfull. Tyvärr är det också det som gör dem så effektiva. Få saker får mig att må så psykiskt dåligt som att veta att jag ska ro ett antal tusen meter. Underarmarna blir snabbt som cement, ryggen skriker och rumpan går snabbt i strejk. Du får säga vad du vill, men gillar du rodd och tycker det är lajbans, så är du lite sjuk i huvudet.

undefinedRo, ro , ro din båt.

Det var mina fyra värsta crossfitövningar. Det finns givetvis en uppsjö till av elände och du har säkert andra "favoriter" än de jag nämnt. Men håll med om att det är rätt märkligt hur vi älskar att späka oss själva till utmattningens brant? Att njuta av att ligga flämtande efter luft på golvet, medan kroppen skriker av smärta, men på något sätt ändå älska det. Att ha så ont i kroppen att du faktiskt överväger om döden inte skulle vara ett trevligare alternativ, men ändå återkomma dagen efter och utsätta dig för samma sak igen. Det är passion! Det är träning! Det är ta mig tusan meningen med livet!

Mer styrketräning (och mer självspäkeri!) åt folket!

° ° °

Taggar: KRÖNIKA , CROSSFIT , smärta