En studie i smärta del III – The Open

Har du tränat hårt, tycker du? Kanske är det så. Men kanske får du en liten ögonöppnare av Sebastian Avindells senaste veckor i gymmet.

Det är lite med julen, som det är med Crossfit Open. Man går där och väntar och så pang – så är det över. Utan att man knappt fattat vad som egentligen hände. Och precis som att man kan tycka att det är skönt när julstressen dör ut i det nya årets skimmer, så är det med lättnad man inser att Open är slut för den här gången. Men ändå... ändå saknar man det lite. Den där pirriga känslan i magen varje vecka, ovetskapen om hur ens kropp åter ska få sättas på prov. Precis som man kan känna dysterhet över att julen försvann alldeles för fort, med glögg och tomteskum.

Det här var min första Crossfit Open. Och jisses vilken berg-och-dalbana av känslor den innehållit. Men, innan vi går igenom detta års varianter av delikat tortyr, kanske det är på sin plats att reda ut vad Crossfit Open är för något. Läs mer om det här!

Det är alltså det första steget i denna process som nu är färdigt. De bästa tävlar om platser i Regionals. De andra, alltså en övervägande majoritet, är med för att testa sig själva. Någon gör det för första gången. En annan vill se hur utvecklingen från förra året ser ut. Alla gör med andra ord sin egen resa. Det här reportaget handlar om min resa, genom 2016 års Crossfit Open. Det ska tilläggas att jag valt att utföra denna som en skalad variant (motsvarande amatör). För varje WoD finns nämligen möjligheten att utföra alternativa rörelser, eller samma fast med lättare vikter, jämfört med den vanliga klassen. Bra för oss som är nya, men ändå vill vara med och leka.

Jag har länkat till WoD:arna i rubrikerna nedan. Där kan du läsa om hur originalpassen ser ut. Under dessa beskriver jag hur den skalade varianten såg ut.

Redo? Då kör vi!

16.1 (eller: hoppla, hur var det här då?)

Max antal reps på tjugo minuter av 7,62 meter utfall med stång i rackposition (20 kg), 8 burpees över stången, 7,62 meter utfall m. stång och 8 jumping chin-over-bar.

Du vet den där känslan som uppstår när man kommit till en fest där man inte känner någon. Och ingen av polarna dykt upp ännu? Eller när man missuppfattat upplägget på samma fest och kommer utklädd, och alldeles för sent inser att man är den ende som klätt ut sig. Då spelar det ingen roll att Stålmannen-spandexen sitter som gjuten, det skaver ändå. Ungefär så var 16.1 för mig. Jag dök upp och hade inte riktigt koll på vad jag skulle göra, dessutom riktigt tidigt på morgonen. Utfall hade jag gjort i parti och minut förut, hur svårt kunde det vara? Inte så värst, skulle det visa sig. Och hade det bara varit utfall i tjugo minuter hade jag kanske kunnat leverera. Men sedan hade någon bestämt att man skulle göra burpees också. Och har du läst någon av mina tidigare artiklar, så vet du vad jag tycker om burpees. Plus lite, minst sagt pulshöjande, hoppande chins. Samma panik som du känner när du i dina blå-röda spandex kliver in på ett coktailparty kände jag från minut två på 16.1. Jag var helt slut och insåg att det var arton minuter kvar. Jag kunde kriga mig igenom utfall och chins, men mina burpees måste mer ha sett ut som ett hopp, följt av ett ansiktet-före-i-mattan-fall, avslutat med världens mest plågsamma försök att ta sig upp ifrån golvet. Repetera till oändlighet. Sällan har jag varit så glad som när klockan klämtade för att signalera att 16.1 var slut.

undefined
"Är vi färdiga snart? Arton minuter kvar, sa du? Ring en ambulans är du snäll!"

16.2 (eller: revanschen a la Rocky i "Rocky II")

På fyra minuter: 25 hängande benlyft, 50 singelhopp och 15 squat cleans (43 kg). Hinner du detta, innan fyra minuter passerat, läggs fyra minuter till fyra minutsspärren. Innan minut åtta börjar: 25 hängande benlyft, 50 singelhopp och 13 squat cleans (52 kg). Passet fortsätter sedan så, till minut 20, med minskat antal repetitioner i squat cleans, men med accentuerad vikt. Antal rep blir din poäng. Se länken ovan för fullständig beskrivning.

Du vet hur mycket stryk Rocky får i den första filmen? Hur Apollo Creed fullständigt mosar sönder Rockys ansikte, rond efter rond. Lite så kände jag mig inför 16.2. Självförtroende var stukat och jag var livrädd för att gå in i samma vägg som innan. Men denna gång hade jag tur. För, när jag startade passet anslöt sig en liten skara som hejade på mig. Som efter varje repetition övertygade mig om att jag kunde göra ytterligare en. Och en till. Och, liksom på något magiskt vis var det just vad som hände. Jag klarade alla minutspärrar och gick in i sista varvet (25 hängande benlyft, 50 singelhopp och 7 squat cleans på 83 kg) med dryga två minuter kvar. Och, jag ska inte ljuga, de sista frivändningarna som jag gjorde var horribla. Men, gänget omkring mig lyft mig på ett sett jag aldrig tidigare upplevt. Kanske var det här jag för första gången på riktigt förstod vad gemenskapen inom crossfit är. För, efter det att jag avslutat sista repetitionen kändes det som om det var vi, inte jag, som genomfört passet. Tillsammans, som en grupp. En fantastisk känsla!

undefinedJag må ha världens fulaste mjukbyxor, men... I did it!

16.3 (eller: lite som "Rocky III", efter att man sett tvåan)

På sju minuter, gör så många repetitioner du kan av tio power snatch (29 kg) och fem jumping chest-to-bar.

Jag var nog minsann lite som Rocky är i början på "Rocky III". 16.2 hade gått som tåget, jag hade till och med tagit en topp 90-placering av alla amatörer i Europa. Som bortblåst var minnet av 16.1, det här skulle inte bli några problem. Det enda jag undrade över var varför inte Reebok ringt ännu, och erbjudit ett sponsorskap. Precis som Rocky struntar i att träna inför att möta Clubber Lang i ovan nämnda film och istället flörtar med damer med åttiotals-spray-lugg-hår, så förberedde jag mig inte alls för 16.3. Tyckte mig inte behöva det, för jag hade ju klarat förra veckan med briljans. Vad kunde egentligen gå fel?

16.3 var visserligen kort, men ack så brutal. Snabbt som ögat infinner sig en djävulsk pump i underarmarna och jag insåg då fort hur svårt det är att göra chest-to-bar med armar som vägrar lyda. Likt en döende svan sprattlade jag mig upp i chinsräcket, i en allt långsammare takt. Sju minuter som kändes som lika många timmar var till slut ändå över och där låg jag på golvet, likt en ödmjuk, förnedrad pöl av svett. Långsamt gick det upp för mig varför Reebok inte hört av sig och att jag nog minsann hade en del kvar att lära. Så mycket mer finns inte att säga om 16.3 (eller för den delen om "Rocky III", som var en lika stor besvikelse som mina underarmar).

16.4 (eller: det såg ju faktiskt bra ut, som "Rocky IV", men var precis som filmen ett elände. Typ, i alla fall)

På 13 minuter, gör så många repetitioner du kan av 55 marklyft (61kg), 61 wall-balls (9 kg boll), 55 kcal rodd och 55 hand release-push-up.

Just som det på pappret såg så bra ut, så visade det sig att det inte riktigt var som man tänkt. Nej, jag pratar inte om "Rocky IV" nu, även om samma sak skulle kunna sägas om den rullen. Nej, istället menar jag 16.4, som jag misstog för något som skulle gå lätt. Jag menar, marklyft? Jag är bra på det. Detsamma gäller wall-balls. Och armhävningar! Rodden såg jag som ett nödvändigt ont, något jag skulle ta mig igenom helt enkelt. Och visst, marklyften gick fin-fint. Rätt fort till och med. Men att efter det ge sig på femtiofem wall-balls, med ett par ben som redan var rätt trötta...Och efter det rodd?! Det måste åtminstone varit intressant att bevittna hur någon kan krokna så fort, från att ha varit rätt pigg. För i rodden tog allt slut. Allt. Jag bad till alla Gudar jag vet existerade, men inget hjälpte. Sedan var det ju det här med armhävningar, där du måste lyfta händerna från backen i bottenläget, för att sedan pressa dig upp. Med ett par triceps som var rejält misshandlade från alla kast med bollen. Den pump som jag hade efteråt måste varit alla pump:s urmoder. Jag hade så ont att jag bad till samma Gudar som innan att de skulle ta mig till deras himmel, Nirvana eller dylikt. Ett helt varv lyckades jag dock ändå skrapa ihop, på något vis.

16.5 (eller: den där coola scenen i alla actionfilmer när hjälten långsamt går ifrån en explosion. Typ.)

På tid: 21-18-15-12-9-6-3 thrusters (30 kg) och burpees. Gör 21 thrusters följt av 21 burpees över stång, osv.

Som en snöboll i skrevet träffade 16.5 mitt medvetande. När jag sömndrucket gnuggade mig i ögonen, den där fredagsmorgonen när 16.5 annonserades, trodde jag först jag sett fel. För, det här är ju en exakt kopia av 14.5, någon som jag redan genomlidit för Tyngres räkning. Med betoning på lidit. Skulle jag nu behöva göra det igen?! Världen är verkligen inte rättvis! Men, efter att ha haft ett mindre nervsammanbrott bestämde jag mig för en sak. Jag skulle göra 16.5 snabbare än jag gjort 14.5. Det var mitt mål. Med utmärkt stöd i min domare körde jag så igång. Och, det var precis lika hemskt och jobbigt som sist. Att följa t-j-u-g-o-e-n thusters med lika många burpees kräver minst sagt både uthållighet och ett rejält pannben. Men, jag vill hävda att jag genom utmärkt coachning utförde 16.5 smartare än 14.5. Allt handlar om att ha lagom fart, inte för snabbt, inte för långsamt utan just lagom. Och, även om mina burpees på slutet mer kunde liknas vid hur en nybakad student ramlar omkull i rabatten utanför huset klockan sex på morgonen, följt av en manöver upp från golvet som skulle fått alla fysioterapeuter att grimasera av avsmak, så höll jag en jämn takt. Genom det förbättrade jag min tid jämfört med 14.5 med ca fem minuter. Det var således inte riktigt med en explosion i bakgrunden jag avslutade 2016 års Open. Men nästan.

undefinedFärdig!

Summering

Det var med tävlingshornen spetsade och filade jag gick in i 2016 års Open. Jag skulle fixa bra tider, bra placeringar. Det var allt som fyllde mitt huvud. Men, genom att få (rejält) på tafsen i ett par av WoD:arna så skiftade, tack och lov, mitt fokus från tävling till något annat. För, givetvis kan Open vara en tävling på liv och död. En tävling där varje sekund och repetition räknas. Men det fokuset gäller främst för ett fåtal atleter, för de som siktar mot Regionals och framåt. För oss andra bör Open istället handla om något annat. Nämligen om den egna utmaningen, den egna resan och strävan efter att hela tiden bli bättre. Att varje vecka under fem veckor ställas inför nya utmaningar kan nämligen vara väldigt nyttigt. Det var det i alla fall för mig. För, genom att misslyckas och försöka igen växer vi som människor. Och, genom att ständigt flytta fram gränsen för vad vi trodde var möjligt för oss själva, blir vi alla bättre atleter. Samtidigt exponerar tävlingar som Open även våra svagheter, något som vi kan jobba på till nästa år. Det är, för mig, den bästa sortens utveckling.

Men. Det jag tar med mig som mitt varmaste minne från Open 2016 är inte något resultat, ingen placering. Istället är det den varma gemenskap jag upplevde under fem veckor med mina medtävlande. Till er vill jag rikta mitt varmaste tack! Utan er hade det här inte varit hälften så roligt! Tack för det ständiga peppandet! Tack för de glada minerna och tillropen över mitt och andras resultat! För mig är hela den här upplevelsen essensen av riktig träningsglädje!

Nästa år väntar Open 2017. Jag längtar redan.

Mer rörelseglädje åt folket!

° ° °

Taggar: KRÖNIKA , CROSSFIT , AVINDELL