En studie i smärta – del V

Fritt valt arbete, modell helgalet. Sebastian Avindell förverkligar dina mörkaste drömmar.

Att jag uppskattar självspäkeri säger väl sig självt, eftersom jag sysslar med den idrott jag gör. Men även för mig finns det gränser jag inte gärna korsar. Du vet, när saker och ting blir så fruktansvärt jobbigt att man måste gå till de mörkaste delarna av sitt väsen för att stå ut. I den misären kan man hamna på många olika sätt. Jag brukar oftast göra det när jag är i Tyngres tjänst och har fått för mig att jag ska göra någonting extra för dig, kära läsare. Efter ett av mina föregående reportage i serien "En studie i smärta" var det ett antal individer som glatt hörde av sig med förslag på att jag borde göra några av de mest hemska wod:ar crossfit har att erbjuda. Tveksamt började jag så fila lite på den idén.

Så kallade hero-wod:ar är som regel lite saftigare än en "vanlig" crossfit-wod. Passen är uppkallade efter soldater, brandmän, poliser eller andra personer som dött i tjänsten. En bekant hero-wod för många är nog "Murph", som varit med på två raka CrossFit Games. Jag lade upp en förfrågan om vad ni läsare ville se mig utföra på Instagram och svaren lät inte direkt vänta på sig. Det är nästan som om jag får känslan av att du uppskattar att läsa om hur jag lider, eller? Nåväl. Nedan följer de fyra wod:ar som fick flest röster. Klicka på rubrikerna för att se hur passet är utformat.

DT

Mat Fraser, vinnaren av Crossfit Games 2016, säger i dokumentären "Fittest on Earth" att hemligheten bakom en lyckad DT är att "...never let go of the fucking bar". Men det är sannerligen lättare sagt än gjort. Hade jag behövt göra detta skivstångsmaraton själv, ja då vete tusan om jag inte fortfarande hållit på. Som tur var fick jag dock utomordentligt sällskap, av två riktiga kruttjejer ifrån boxen. Således var det bara att kötta på.

Om du någonsin provar att göra DT själv så kommer du snabbt inse två saker. Ett: att det är fruktansvärt jobbigt. Två: att dina underarmar snabbt kommer anta Karl-Alfreds storlek. Marklyften är en sak, de går att tugga sig igenom. Men när du sedan ska power cleana (styrkerycka, reds anm.) rep efter rep... ja, då är det inte roligt längre. Passet är också som sådant att du behöver ha en taktik innan du börjar. För är du inte just Karl-Alfred, så kommer du inte orka fem varv fullt ös. Det kvittar om du så ätit flera kilo spenat. Att göra elva marklyft, för att sedan kombinera det tolfte med den första frivändningen, är en typisk sådan. Sedan ska du (helst) inte sätta ned stången innan både frivändningar och stötar är gjorda. Helst, som sagt.

Det värsta med DT är inte den kardiovaskulära utmaningen, även om den är jobbig den med. Nej, det värsta är att man långsamt, rep för rep, förvandlas till en T-Rex. Armarna känns kortare och kortare ju längre in i wod:en du kommer. Kraften sinar, fingrarna och därtill hörande greppstyrka känns som om det tillhör en åttioårig reumatiker med gikt. Stången vill liksom inget hellre än att rulla ur händerna på dig. I min frustration och uppgivenhet lät jag nog dessutom som en förbannad T-Rex. Behöver jag säga att damerna var färdiga typ tre minuter innan mig? Nej. Tänkte väl det.

undefined
Det är svårt att lyfta tungt och se snygg ut samtidigt.

Morrison

När jag var liten fanns det en sång som hette "Den makalösa manicken". Låten var värdelös, men folk hade lite andra preferenser vad det gällde musik förr i världen. Nåväl, Morrison känns precis som just en sådan maskin. Det tar liksom aldrig slut. Det är många reps och det är många övningar. Det är lätt att i vilken wod som helst bli lite för het på gröten. Att rusa likt en arg tjur rakt in i infernot av wallballs, boxhopp och svingar. Men, gör man det mot Morrison får man bittert känna på hur mjölksyra från helvetet känns i dryga trettio minuter. Ungefär så skulle jag vilja beskriva min helhetsupplevelse av passet. Det är inte roligt att stå framför en sex decimeter hög låda, efter att ha gjort femtio wallballs precis innan. Man kan liksom inte för sitt liv förstå hur man ska kunna komma upp på lådan. Ska jag klättra upp? Hjula? För hoppa, det kommer inte att gå. Ändå gör det på något mystiskt vis ändå det. Till slut. 150 gånger, till och med. Allt handlar återigen om att med ett leende bege sig in i den där mörka zonen, där allt och allting gör ont. Sen är det bara vackert att stanna där i en halvtimme. Återigen hade jag god draghjälp av tre atleter. Att stanna fanns således inte på kartan.

Trots allt det hemska skulle det i efterhand visa sig att herren Morrison var den minst hemska av de fyra wod:ar jag utförde till detta reportage. Men träningsvärken i rumpan dagen efter var sannerligen inte att leka med.

undefined
Morrison färdig. Då kan man se så här glad och nöjd ut!

The Seven

Det är rätt farligt att komma in med en bra känsla till något som ska visa sig är det mest hemska du kan tänka dig. Lite som när Mel Gibson blir förrådd på slagfältet i Braveheart. Jag var liksom rätt nöjd efter Morrison. Jag hade trummat på bra och överträffat mina egna förväntningar. Hur svårt kunde det här vara? Någonstans i bakhuvudet försökte en larmklocka ilsket dock göra mig påmind om vad det var jag höll på att ge mig in i. Det är ju inte för inte som Tyngres egen Mikaela Norman utnämnt The Seven till den värsta wod hon gjort. Visserligen utförde hon den iklädd en viktväst, men ändå. Det stora problemet med Seven är att den aldrig tar slut. Det är sju övningar, med sju reps. Den som är mattekunnig kan då snabbt räkna ut att varje varv är 49 reps. Och, att gå direkt ifrån sju handstand push-ups till tunga thrusters, det är ingen lek. Det bygger en syreskuld som finns med genom hela varvet. Att göra sju tunga marklyft följt av sju burpees är också intressant. Enda gången genom varje varv som livet kändes lätt, ja det var under pull-upsen. Fysiskt, det vill säga. Psyksikt började ångesten inför nästa varv stadigt byggas upp.

Kort och gott: jag tycker som Mikaela. The Seven är det värsta jag gjort i crossfitväg. Redan vid varv tre började hjärnspökena dyka upp. "Har jag inte lite ont i knäet? Jag kanske borde stanna? Man vill ju inte skada sig". Men, jag hade återigen gott sällskap. Och det herrskapet trummade på. Således var det bara att fortsätta. Jag insåg snabbt att jag skulle bli sist av oss alla. Men det spelade liksom ingen roll längre. Jag skulle igenom det här eländet, om det så skulle ta mig hela dagen! Och på något märkligt vänster så gick det. Mycket tack vare det enorma stöd jag fick från mina medtränande under det sista varvet. Utan dem vete tusan om jag inte hållit på ännu. Men jag ska lova er alla en sak, The Seven gör jag aldrig om. Den gör för ont. Den är för hemsk.

undefined
Sju varv av rent helvete. Saker man gör för sitt jobb...

Murph

Som ovan nämnt är Murph kanske en av de mest kända hero-wod:arna. Det är också en av de allra äldsta. Passet dök upp redan 2005 på CrossFits hemsida. Två dagar efter Seven stod jag åter vid boxen. Att självförtroendet var rejält stukat från det senaste passet är en rejäl underdrift. Dessutom var det ju rätt varmt ute, redan dryga tjugo grader, trots att vi valt att starta tidigt på morgonen. Värme och Murph är ju en rätt ökänd kombination, vilket bland annat både Lukas Högberg, Annie Thorisdottir och Kara Webb bittert fick erfara under CrossFit Games 2015. Så låt oss säga att jag gick in i Murph med en något försiktig inställning. Målet var att ta mig igenom passet utan att behöva uppsöka akuten efteråt. Med en niokilos lånad viktväst från självaste Peter "Pansar" Bláha var det bara att börja.

Jag är sannerligen ingen löpare. Kommer nog heller aldrig att bli. Som vertikalt handikappad och med ben som mest kan liknas vid korta stumpar, så lämpar jag mig bättre för roligare saker, så som knäböj. Plussar man på detta faktum med nio kilo extra så blir löpningen givetvis än värre. Därför var det med en lugn takt jag såg mina medtränande försvinna i fjärran när vi startade Murph. Att springa med viktväst är en rätt intressant upplevelse. Inte nog med att du blir tyngre (som i detta fall inte innebär något bra), västen inskränker även till viss del på din andning eftersom den trycker över bröstet. Rejält andfådd kom jag tillbaka till starten, redo att ta mig an pull-ups, armhävningar och air-squats. Vi hade innan passet bestämt oss för att utföra Murph så som det såg ut på Games 2016. Istället för att göra en övning i taget, blir upplägget istället fem varv av 20 pull-ups, 40 armhävningar och 60 air-squats som sedan avslutas med löpning som vanligt. Här upptäckte jag snabbt vad nio kilo extra kan ställa till det när det kommer till armhävningar. Triceps får, minst sagt, jobba på bra. Men till min i övrigt stora förvåning kunde jag hålla rätt bra tempo genom de fem varven, även om det sista var nära förknippat med död, svärta och förintelse. Om de fem varven var "lätta" så var löpningen det sista varvet så gott som omöjlig. Allt gjorde ont, det var varmt och benen kändes som bly efter 300 air-squats. Sällan har väl löpning känts mer som att trampa vatten. Men jag tänkte inte ge upp. Aldrig att jag skulle bryta nu, när jag nästan var helt färdig. Inte efter att ha genomlidit The Seven. Och klar blev jag. Dessutom på en tid som var under de 55 minuters om var time-cap på Games. Nöjd räcker inte för att beskriva hur jag mådde efteråt. Jag måste också lyfta på hatten för Tomas (klar på 42:16!) och Jonas (45:10), otroligt bra tider som hade räckt till fina placeringar på Games.

undefined
Järngänget.

Summering

Varje gång jag genomfört reportagen En studie i smärta har jag gått igenom samma process. Allt börjar med en skaparglädje som genomsyras av tanken att det här kommer bli så kul. Snabbt förbyts dock den tanken, när den fysiska delen i reportaget ska genomföras. Då blir tankegången snarare något i stil med vad i hela helsike sysslar du med?! Varför utsätter du dig för det här? Frivilligt dessutom! Är du inte klok?! Och nej. Klok är man nog inte riktigt om man utsätter sig för detta, gång efter annan. Men precis som allt som är tungt, hemsk och jobbigt så är känslan efteråt rätt oslagbar.

Bredvid den känslan fick jag också uppleva något annat. Återigen slog crossfit som träningsform mig med häpnad. För, trots att det till mångt och mycket är en individuell sport, så handlar allt i slutändan om sammanhållning och samarbete. Medtränande i boxen som fått nys om mitt lilla projekt började ställa frågor kring hur jag tänkte lägga upp allt. Och när jag svarat på deras frågor blev alltid svaret "Det låter ju sjukt jobbigt...När kör vi?". Så till alla er som stöttat, hejat och svettats med mig: tack! Ingen nämnd, ingen glömd heter det ju. Men jag vill ändå rikta ett alldeles särskilt tack till dem som hängde med genom alla de pass jag genomförde. Så jag slapp lida själv. Så, tack Marie, Lisa, Maria, Jonas, Mathilda och Tomas! Utan Er hade det här reportaget aldrig blivit färdigt! Svett, sammanhållning och jäklar anamma, det är vad crossfit handlar om. Och allt går, bara man ger sig tusan på det! Men nu får det nog dröja ett tag innan jag genomför en hero-wod igen. Även jag har mina gränser.

Mer rörelseglädje åt folket!

Tidigare delar i serien:En studie i smärta I
En studie i smärta II
En studie i smärta III
En studie i smärta IV

undefined

Taggar: KRÖNIKA , CROSSFIT , smärta