En studie i smärta II - Crossfits värsta wod:ar

Sebastian Avindell tar oss med på ännu en vansinnesfärd bland fysiska prestationer. Och för dig som undrade – ja, han överlevde.

För ett tag sedan utnämnda jag på eget bevåg de fyra värsta övningarna som finns inom crossfit. Många av er uppskattade detta och kom med glada tillrop. Hur jag ska tolka det, vet jag inte riktigt. Måhända uppskattar ni att läsa om när jag torterar mig själv. Eftersom så troligen är fallet har jag återigen för att glädja er, kära läsare, lånat ut min kropp till vad som bara kan liknas vid regelrätt tortyr. Jag har testat de wod:ar som inom crossfit är ökända för hur hemska och påfrestande de är. Så, häng med på en odyssé av smärta. Häng med när jag testar det värsta crossfit har att erbjuda! 

14.5

21-18-15-12-9-6-3 repetitioner av thrusters (40 kg) och burpees. Gör 21 thrusters, sen 21 burpees osv.

Som sista wod i 2014 års Open stod "14.5" på schemat. Som alla andra wod:ar under Open, direktsände Crossfit lanseringen av passet, och lät en grupp av forna mästare utföra den. Tittar man på det klippet ser wod:en för all del lite kämpig ut, men inte så mycket mer. Ingen av atleterna ser ut att vilja dö, ingen stannar och vilar.

Det var med den falska tryggheten jag inledde min planerade tortyr i Tyngres tjänst. Av alla de pass jag planerat att göra, kändes "14.5" minst hemsk. Låt gå för att den innehåller mina två nemesisar till övningar, thrusters och burpees, men det kändes också som om den skulle gå relativt fort att bränna av.

Ni vet den där känslan som uppstår när man tar rundans första löpsteg, när man gör första repetitionen med hantlarna och allt bara känns fel? Man inser att dagens pass kommer bli som bäst hemskt, men gör det ändå. "14.5" kändes just så från första repetitionen. Kroppen skrek direkt i panik och efter de första tjugoen repsen av thrusters kände jag mig snurrig och trött. Och i det mönstret fortsatte det horribla. Att ständigt få sitt andningsmönster stört, samtidigt som man hela tiden trycks ihop som ett dragspel är precis lika jobbigt som det låter. Så, trots Rocky-soundtracket i öronen och fräsiga kläder på kroppen, fick jag ta fler pauser än en bussresa med de inkontinentas riksförbund behöver göra på en färd mellan Alingsås och Gränna. "14.5" är, som Elvis hade uttryckt det, en "Devil in disguise". Jag satt kvar länge på golvet efter att den sista burpeen var utförd.

undefinedThrusters. En stapelvara i "14.5". Sinnessjuk blick kommer på köpet.    Foto: Anna Åberg.

Murph

Löpning 1,6 km. 100 pull-ups. 200 armhävningar. 300 air squats. Löpning 1,6 km.

Två dagar efter "14.5" stod jag åter på gymmet. Redo att ta mig an listans första hero-wod. För er som inte känner till det så har crossfit en uppsjö av sådana här wod:ar, för att hylla soldater, poliser, brandmän och dylikt som stupat i tjänsten. Enkelt uttryckt är det wod:ar som är lite galnare än de vanliga. Skulle en hero-wod vara en maträtt skulle den vara ett skrovmål från Max, med extra allt. Plus lyxshake till.

Passet har en del valmöjligheter, den kan göras i viktväst och repetitionerna av pull-ups, armhävningar och air-squats kan delas upp. Jag hade dock innan wod:en bestämt mig för att utföra "Murph" så som den gjordes på Crossfit Games 2015, där övningarna betades av i tur och ordning. Hundra pull-ups innan armhävningarna och så vidare. Något viktväst hade jag dock inte på mig. Jag behövde heller inte oroa mig för att få värmeslag, som en del av atleterna på Games fick 2015. De utförde alla dessa moment i 38-gradig värme. Det var visserligen femton minus ute när jag brakade loss, men jag skötte min löpning inomhus. Helt galen är jag inte.

Om "14.5" är ett intensivt vansinne är "Murph" mer som att dra bort en tånagel. Långsamt. Det gör ont, i stort sett hela tiden. Visst, första varvet löpning är rätt okej, men sedan börjar smärtan dyka upp med sitt fula tryne. Jag menar, tänk dig själv syran i ryggen efter femtio pull-ups, och så har du lika många kvar. Ändå gick både pull-ups och armhävningar över förväntan. Korta pauser och reps på 5 respektive 20 gjorde tricket. Skrockande jäste jag pompöst inför sista momentet innan avslutande löpning. Air-squats! Ha! Jag som äter knäböj till frukost! Med ett flin på läpparna började jag böja.

Rätt snabbt stelnade flinet till en grimas. För syran i benen kom lika snabbt och plötsligt som en tsunami. Och, att inse att man ska göra 250 air-squats till, det är ingen rolig upplevelse. Lägg där till att direkt efter det löpa (läs: springa som en skadeskjuten ren) 1,6 km, det är fan värre. Sällan har jag varit så glad att vara klar med något, som när "Murph" var färdig.

undefined
The viktvästar. Varsågod.

Kalsu

Starta minut ett med att göra thrusters. När minut två startar, gör du fem burpees. Sedan gör du så många thrusters du hinner. Varje minut startar sedan med fem burpees, följt av thrusters. Målet är hundra thrusters (60 kg).

I alla sporter, i alla sammanhang, finns det något som alltid är värst. Det otäckaste, svåraste eller vidrigaste. Det som folk pratar om med fruktan i blicken. Ni vet, Örnmarsch, högsta nivån i Coopers test, bestiga Mount Everest. Listan kan göras oändlig.

Så. Givetvis finns detta fenomen även inom crossfit. Vilket kan kännas märkligt, då många wod:ar är skapta just för att testa ditt psyke och din fysiska förmåga till bristningsgränsen. Men, precis som att ingen skurk är värre än Darth Vader (snyggt försök, Kylo-Ren), så måste ju något vara värst. Möt "Kalsu".

Robert Kalsu hette den soldat som fått äran att namnge crossfits kanske värsta pass. Robert spelade amerikansk fotboll på proffsnivå, men blev värvad till Vietnamkriget, och omkom där 1970. Han dog dock inte av för många thrusters, utan i en flygolycka. Jag hade hört rykten om denna wod. Sett folk få en glansig, frånvarande blick när dess namn kom på tal. Lite samma fenomen som när just Vietnamveteraner talar om sina hemska upplevelser från det svunna kriget. Hälften av dem som jag pratade med sa "Gör den inte! Den är sinnessjuk!" Resten kom med goda råd och log mystiskt. Jag borde ha förstått vad som väntade.

Jag ska direkt erkänna: jag har aldrig mått så dåligt i träningssammanhang som när jag utförde "Kalsu". Den ständiga pressen av att veta att klockan tickar och att det snart är dags för burpees igen är hemsk. Vilar du för länge, ja då kan det lätt bli så att du fastnar i en evig loop av burpees. Som i någon sjuk skräckfilm. För, även om fem burpees kanske inte låter mycket så gör varje minut som går dina muskler allt mer trötta. Och det känner du. Hela din kropp, hela ditt väsen, känner det. Långsamt inser du att varje thruster du gör blir allt mer utmanande. Mjölksyran sprutar ur öronen och du andas lika kraftigt som John Goodman på väg till ett buffébord. Därför måste du gå in i "Kalsu" med en plan. Det är inte bara att köra. Ingen människa på jorden, utom möjligen Chuck Norris, fixar det. Jag bestämde innan jag startade hur många thrusters jag skulle utföra varje minut. Sedan gjorde jag varken fler eller färre. Likt kinesisk vattentortyr är det bara att genomlida. Det här är, utan tvekan, det värsta jag gjort inom träning. Jag mådde efteråt som Bruce Willis alltid verkar må i sina filmer, då han är bakis och halvt ihjälslagen. Aldrig mer, som man säger.

Karen

150 wall-balls (9 kg).

Av alla ovanstående pass är nog Karen det som är "lättast". Lätt så till vida att den faktiskt bara innehåller en enda övning. Ta en boll, vägandes nio kilo. Knäböj framför en vägg, med bollen i händerna, i brösthöjd. Samtidigt som du ställer dig upp, skjuter du precis som om du gjorde en push-press, i väg bollen ca tre meter upp på väggen. Din vän tyngdlagen kommer sedan ta över som träningspartner för någon sekund, då bollen far i väg och nuddar väggen. Medan den gör detta, börjar du försiktigt knäböja igen, redo att ta emot bollen. Upprepa sedan denna procedur hundrafemtio gånger, med så lite paus som möjligt.

Jag är, som bekant för vissa av er, rätt så förälskad i knäböj, i alla dess former. Därför älskar jag faktiskt "Karen". Visst, wod:en innefattar inte bara knäböj. Armar, axlar och flås får arbeta en hel del. Dessutom finns hela tiden risken att du tappar koncentrationen, vilket obönhörligt kommer leda till att du får betydligt mer närkontakt med bollen än du själv vill. Detta gäller särskilt när du blir trött (min egen ansikte-möte-boll-score? 2 gånger. Aj). Jag fick ta en hel del pauser, visst.  Men jag kunde hålla en bra takt genom hela passet, utan att få en känsla av att vilja dö. Vilket ju kan anses vara en bra sak. Det är faktiskt så att skulle jag vara tvungen att utföra någon av dessa pass igen, så skulle valet alltid falla på min donna "Karen". Hon förstår min fäbless för knäböj, och jag accepterar hennes fula vana att landa nio kilos bollar på min näsa.

undefinedEn boll. Och så lite knäböj. Oslagbar kombo!

Så. Det var fyra av crossfitens värsta wod:ar. Det känns märkligt att skriva det, men jag har faktiskt (ibland) haft kul när jag utfört dem. I alla fall bitvis. Att vakna på morgonen och veta att en utmaning i hästväg väntar..Det är något kittlande i det. Låt gå för att jag under tiden mått som en urvriden disktrasa, det har faktiskt ändå varit roligt, på något sjukt vis. Kanske är det just det som är kärnan i crossfit. Passion, ångest och utmaning, allt delikat paketerat i finurliga och hemska konstellationer som dem ni läst om ovan.

Så, nu när du läst igenom hela artikeln, erkänn att du också blir lite sugen? Klart du blir! Utmana dig själv och testa! Kör hårt!

Mer rörelseglädjen ( och ännu mera tortyr!) åt folket!

° ° °