En studie i smärta IV

Mer smärta, mer lidande, och mer reflektion. Sebastian Avindell låter crossfit-träningen få det bästa av honom.

Jag har pratat om det förut. De där hemska övningarna som får det att vändas i magen, bara vid blotta tanken. Thrusters, burpees och annat otäckt. Men, CrossFit innehåller ju så mycket mer än det lilla jag berört. Och, ju djupare jag dyker in i denna fantastiska träningsform, desto mer guldkorn av djävligheter stöter jag på. Därför känns det inte mer än rätt än att vi tar ytterligare ett varv i smärtans tecken. Vem vet, kanske finns just din ”favorit” med denna gång?

Wallballs

Enda gången jag blir oense med någon i boxen är nog när wallballs kommer på tal. För, hör och häpna, jag gillar övningen. Det kan för all del ha att göra med min fäbless för knäböj. Men, jag kan också förstå varför wallballs får det att krypa i kroppen på somliga. Stå framför en väg, med en boll som väger antingen 6 eller 9 kilo. Knäböj, med bollen vid bröstet och kasta sedan din runda kompanjon upp mot en markering 2,5 eller 3 meter upp på en vägg. Enkelt, inte sant?

undefined
Men det är just det enkla som är det hemska. Triceps får jobba i varje kast. Låren bygger snabbt upp en fantastisk mjölksyra, samtidigt som dina lungor får väldigt lite utrymme att jobba med. Dessutom har wallballs en förmåga att ställa till det med psyket. För, bolljäkeln skall på sin väg upp mot målet inte träffa väggen innan. Minsta touch blir ett ogiltigt kast, och energi förbrukad i onödan. Och en no-rep brukar sällan komma ensam. Tröttheten gör såklart sitt, men sedan måste vi också lägga till att man (i alla fall jag) blir oerhört sur på att bollen inte vill som man vill. Därför tappar man (återigen, jag) fokus och kastar bollen mest på ilska, snarare än finess. Och vips har du återigen en no-rep. Har du här otur kan du fastna i en spiral av icke-giltiga reps, som aldrig verkar ta slut, precis som en berättelse av Kafka. Nämnas ska också att man då och då, särskilt när man är upprörd, kan ha oturen att få den runda nemesisen på näsan. Inte skönt.

Boxhopp

Att hoppa upp på en låda, kan det vara så hemskt det? Nej. Egentligen inte. Givetvis beror det på hur hög nämnda låda är och hur många gånger man ska hoppa upp på den. Boxhopp är inte det vidrigaste jag vet när det kommer till CrossFit. Ibland kan det till och med vara en skojig övning. Men, den här artikeln berör ju fenomenet smärta. Och boxhopp kan ha en tendens att framkalla inte bara mjölksyresmärta, utan även mer handgriplig sådan.

undefined
Tänk dig följande scenario. Du har hoppat jämfotahopp upp på en box rätt länge. Säkert har du varvat övningen med något annat lajbans, måhända burpees eller thrusters. Så, du börjar bli trött. Benen känns stumma och varje hopp är ett äventyr i sig. Du börjar närma dig slutet på passet, du vill så gärna bli färdig och lägger i en gas till. Men, benen vill inte riktigt. Nästa hopp räcker inte riktigt för att landa på lådan. Istället kommer du halvvägs. Vad får ta smällen? Just det, ett eller båda smalbenen. Smalben mot en hård låda är sällan en bra kombination. Jag törs nog hävda att det finns ett antal människor där ute i världen som har ärr på sina stackars smalben av just den här anledningen. Därför kvalar boxhopp med bravur in på denna lista. Inte för att de nödvändigtvis är så jobbiga att göra, utan för att när du väl missar ett hopp, då gör det ont. Väldigt ont. 

Double-unders

För mig som aldrig lärt mig att ens hoppa hopprep på vanligt sätt, är och förblir double-unders en gåta. Ett mysterium som känns lika omöjligt att knäcka som när tokstollar letar efter den bortglömda staden Atlantis. Ett hopp, och hopprepet ska passera under dina fötter två gånger innan du landar igen. Vänliga människor brukar förmanande säga till mig att ”du ska bara röra på vristerna, låt dom göra jobbet”, men det har inte hjälp mig nämnvärt hittills. Nåväl. Double-unders är inte bara svårt, det är hemskt jobbigt. Pulsen drar iväg, vaderna bultar och ofta är det en rätt ansenlig mängd reps som skall genomföras. Bara det gör ju ont. Men, i och med att hopprepet skall färdas snabbt så duger självklart inte något vanligt hopprep från Rusta för att utföra jobbet. Ni vet, sådana där färgglada man hade när man var liten? Nej, det ska givetvis vara ett hopprep med stålvajer. Allt för att farten på repet ska kunna maximeras.

undefined
Och det är ju för all del trevligt. Dock blir det inte lika mysigt när stålvajern får ordentlig fart och du missar ett hopp. Vad som närmast kan likna en pisksnärt träffar dig över rygg, rumpa eller undersidan på armen. Och det, mina vänner, gör vansinnigt ont. Jag såg som liten en film om Jesus lidande in4nan han korsfästes. Han hade det inte så lätt han, Jesus, för i en av scenerna blev han rejält piskad. Jag minns att jag tyckte det var hemskt otäckt. Lite samma känsla är det varje gång jag hör någon stackare primalskrika i boxen, strax efter det man hört det omisstagliga ljudet av stål som träffar en kropp. I omklädningsrummet ser man ryggar som bär märken som liknar dem som Jesus hade i filmen jag såg. Aj, var ordet.

GHD-Situps

Jag får ibland, i svaga stunder, för mig att jag är rätt vältränad. Rätt stark kan jag också känna mig, trots att jag inte är tjugo år längre. Sådana känslor brukar dock snabbt försvinna när jag stöter på nya områden inom den sport jag valt att utöva. Första gången jag stod inför en GHD-situp ställning förde mina tankar mig till någon sorts medeltida sträckbänk. Trots detta var det med en axelryckning jag tog mig an att utföra trettio stycken i snabb följd. Hur jobbigt kunde det vara, liksom? En lite modifierad sit-up, där rörelsebanan är längre och fötterna sitter fast? Jag är ju rätt stark i coren. Tji fick jag dock. För alla muskler du normalt inte använder i ditt vardagliga liv blir plötsligt aktiverade när du utför övningen.

undefined
Att du redan råkar ha en stark bål verkar vara oväsentligt. Och, oavsett om du försöker arbeta med höften, så kommer magen ta stryk. Dagen efter jag gjort mina första trettio GHD-situps var jag övertygad om att jag förstört både muskelfästen och fått ett bråck. Jag kunde inte sätta mig upp för att ta mig ur sängen. Det tog tre dagar innan jag kunde nysa utan att tro att mina inälvor skulle ramla ut. Så, GHD-situps är nog precis vad det ser ut som – en medeltida sträckbänk. Det lär nog dröja ett tag innan jag hoppar upp där igen.

Så där då. Det var ytterligare en resa in i smärtans underbara värld. Kanske har du andra favoriter, måhända kände du igen dig i allt jag skrev. Och, tvekar du för hur jobbigt något egentligen kan vara, så råder jag dig att testa ett pass. Gärna då innehållande wallballs, boxhopp, double- unders och GHD-situps.

Mer rörelseglädje (och mer smärta!) åt folket!

° ° °

Taggar: KRÖNIKA , CROSSFIT , smärta