Farväl till Open

Sebastian Avindell minns de gångna veckorna som smått sötsura.

var det över, för den här gången. Dammet har lagt sig, bedrifterna har varit många. Det har varit kul, hemskt, utmanande och alldeles förfärligt underbart. Så som det alltid är. För de allra flesta tar resan slut här. Det vankas inget Regionals, än mindre något Games. Men det kan ändå vara alldeles bra så. För vi har överträffat vad vi trodde vi kunde. Pressat kroppen till maxgränsen och förbi vad vi trodde var möjligt.

Min egen Open har varit en bergochdalbana av känslor. Hopp har blandats med förtvivlan. Ena stunden har jag tänkt på om jag inte skulle satsa på att bli heltidsproffs, för att i nästa undra om jag istället inte skulle börja med att samla på frimärken istället. Alla har vi som sagt gjort vår egen resa. Här nedan följer min, wod för wod. Det är sannerligen skönt att det är över.

17.1

Det var ju ett år sedan vi gjorde Open sist. Och därför är det rätt lätt att glömma bort hur hemsk den faktiskt brukar vara. På pappret ser saker och ting inte så hemska ut. Men i verkligheten...ja, då blir det sannerligen en annan femma. Lite så var det med 17.1. Jag gillar inte burpees, men vem gör å andra sidan det? Snatchar däremot är rätt lajbans. Så jag tänkte att det här blir nog jobbigt, men hanterbart. Uj, så jag bedrog mig. Det blev värre och inte alls i närheten av hanterbart. Lite som när man kör in i biltvätten och glömmer att man har bakrutan öppen. En kalldusch, i dubbel bemärkelse. Snatcharna gick för all del bra. Men dessa burpee-box-hopp! Redan från varv tre var det inte tal om någon graciös rörelse till golvet. Istället var det magplask, upp som en groda på alla fyra, hoppa över vad som kändes som Mount Everest för att till slut dråsa ned på andra sidan boxen. Upprepa gånger femton. Att jag snubblade på mållinjen, och hade tretton burpees kvar när klockan ljöd var liksom grädden på moset. Open var här, och den tänkte inte vara snäll i år heller. 

undefined
Om jag inte var så trött skulle jag veva upp rutan. Kanske.

17.2

Det var således med ett rätt stukat självförtroende jag tog mig an 17.2. Som sig bör, ska tilläggas. Open har sannerligen en förmåga att få en person att kvickna till, som ett glas med kallt vatten över huvudet när man sover. Ändå hade jag, fast jag borde vetat bättre, ingen direkt rädsla för 17.2. Gående utfall? Det har jag ju gjort till förbannelse i mitt tidigare gymliv! Lite power cleans (som kan kunde se som ett par sköna bicepcurl om man ville) och så ett par toes to bar. Allt det där kan jag ju. Sen var det ju bara att leka Tarzan i räcket och beta av muscle-ups. 

Eller inte. 

Redan vid andra varvet utfall började kroppen protestera. Toes to baren fick styckas i tvåor. Hela tiden med en tankebana som gick ungefär så som "Vad är det som händer?! Jag kan ju det här?! Jävla Castro!". Med förnyat mod tog jag mig dock fram till muscleupsen. Nu jäklar skulle här bli åka av! 

Eller inte. 

Istället blev det något som mest kan liknas vid VM i bröst i räcke. Misslyckad rep lades till misslyckad rep. Någon muscle up satt. Men sen var det slut. Över innan det i mitt huvud knappt börjat. Och där stod jag. Undrade återigen hur något som på pappret såg rätt okej ut, kunde kännas som att springa genom skärselden. 

undefined
Springa här igenom, sa du? Inga problem.

17.3

Som om de två första örfilarna i wod-form inte varit nog så tyckte Dave Castro att jag åter skulle få göra det jag är allra sämst på. Nämligen squat-snatcha. Med en rörlighet grundad på pressar framför pannan, bänkpress och obefintligt stretch under cirka tio år, så sitter mycket av axlar och rygg liksom cementerat fast. Det har för all del blivit bättre, men jag är sannerligen ingen yoga-gubbe. Lägg där till att mitt max innan 17.3 var 65 kilo, så förstår du utgångspunkten. Det var inte upplagt för succé, så att säga. Chest-to-bar kan jag dock bränna av ett par, när det krisar. Således var det bara att beta, rep efter rep. På det hela taget var det här en rätt kul wod. Tunga lyft med lite flås emellan. Att jag lyckades göra fem reps på fem kilo under mitt pb kändes således bra. Till några 125 kilos snatchar kom jag inte, men efteråt kändes 17.3 ändå lite som en revansch. Än kan gubben, bristen på yoga till trots. 

undefined
Jodå, så att...

17.4

Av alla saker som kunde bli en upprepning från tidigare år, så blev det detta elände. Bara 55 marklyft på 101 kg kräver sin atlet. Att dessutom göra det under tidspress. Det kan inte vara nyttigt. Det visade sig att det var det inte heller. Man glömmer liksom allt vad teknik heter och det slutar med att man (läs: jag) gör de sista tjugo repsen a la rumänska marklyft. Inte så bra, när nästa övningar är wallballs. Sant är att jag har en rätt komplicerad relation till wallballs. Det har vi nog allihop, när jag tänker efter. Men denna gång var det ta mig tusan överjäkligt. Hur kan en boll ställa till med så mycket bekymmer?! Efter en evighet med kasta boll och fånga med näsan så är det sedan dags att ro. Med 55 marklyft och 55 (plus typ hundra no-rep) i benen. Det går ju liksom inte. Det. Är. Inte. Möjligt! Det finns ingen kraft att dra med. Något syre har man heller inte andats de senaste åtta minuterna. Synfältet smalnar av. Inget händer på kcal-räknaren, trots att du drar som en galärslav. Ändå gjorde jag det. Och hann smälla till med sex handstand-pushups. Men efteråt mina vänner. Efteråt. Det var längesedan jag var så slut. Allt jag tappade på golvet senare den veckan fick ligga. Det gick liksom inte att böja sig ned. 

undefined
Rimligt. 

17.5

Jag vet inte om Castro finstuderat mig. Hittat allt jag är extra dålig på och tänkt att den där svennebananen som inte gillade att jag delar ut Glocks på Games, han ska allt få se på fan han. Det känns för all del en aning långsökt, men ändå... double unders? Det som jag är typ sämst på av alla i hela crossfit-Sverige. Vars träning mest brukar bestå i en session tjugo piskrapp a la tortyren Jesus fick utstå under sina sista, rätt tråkiga, dagar. Och nu skulle man göra 350 stycken?! Att där fanns thrusters gjorde inte så mycket. Det var inte så många. Dessutom var jag så rejält uppretad efter varje varv med double-unders att jag slängde upp dem i rena ursinnet. Hur det gick? Jag kan väl säga såhär: Jesus rygg var nog snyggare än mina armar när jag var färdig. Men. Jag klarade timecap. Sug på den du, Castro! 

undefined
Double unders! Give him double unders!

Men, tänker du nu. Det här låter ju mest som en vandring i tortyr, besvikelse och misär! Varför gör han såhär mot sig själv? Det kan väl inte på något vis vara kul? 

Jo. Det kan det faktiskt. Hur märkligt det än må låta. För, att i fem veckor utmanas med den ena galenskapen efter den andra, det är något oerhört stimulerande i det. Kanske inte alltid under tiden, när man slits mellan ångest, hopp och förtvivlan. Men efteråt! Hur stolt kan man inte vara, när man gått igenom denna sortens stålbad? När man lämnat allt man hade i varje wod, och inte kunnat göra ett uns mer? Då har man lyckats. Oavsett om man kom först, eller sist, i världen. 

För Open är just det. I alla fall för de flesta av oss. En kamp mot sig själv. En batalj mot att pusha sig själv till gränsen, och sen ytterligare några steg. Att se att kroppen och psyket klarar så otroligt mycket mer än man tror. Och det är precis så det ska vara. Vi ska inte jämföra oss med alla andra i Open, hur märkligt det än må låta, eftersom det ju faktiskt är en tävling. Nej, istället ska vi se till oss själva. Gick det bättre i år än förra året? Genomförde  jag kanske min allra första Open? Utförde jag varje pass, trots att hjärnan många gånger protesterade vilt? Jamen dåså. Då är ju saken biff! Sträck på dig! Du har utvecklats som atlet och människa! Du har stött på hinder och övervunnit dem! Vad mer kan man egentligen begära?

Nej just det. Ingenting. 

Så adjö, Open. Tills vi ses igen. Det har varit ett sant nöje. 

Mer rörelseglädje åt folket! 

undefined

Taggar: KRÖNIKA , CROSSFIT , AVINDELL