First rule of crossfit…

Alla har rätt att känna passion för vad de gör.

Jag vet inte om jag kan räkna in mig som crossfitare nu. Om det ens heter så. Det är inte mer än drygt nio månader sedan sporten lyckades fånga mig med all sin härlighet (och, djävlighet), då jag i Tyngres tjänst gjorde ett reportage på Crossfit Highway. Klart är i alla fall att crossfit är min huvudsysselsättning vad gäller träning numera, även om jag ibland faller till föga och gör en del bicepcurl i smyg. Man är ju inte mer än människa, trots allt.

Jag var beredd på att få utstå lite elakheter. Att byta från regelrätt styrketräning till att börja med crossfit är lite som att först vara jediriddare för att sedan tvärt börja hänga hemma i Darth Vaders källare. Eller som om Frodo skulle gått raka vägen till Sauron med ringen och sagt: "Här! Du får den här. Jag pallar inte med att hänga med koleriska dvärgar och uråldriga trollkarlar. Nu går jag hem." I alla fall i vissas ögon. Så. Lite kritik och kommentarer kan jag ta. Vad jag dock inte uppskattar är det onyanserade häcklandet av crossfit som tyvärr är vanligt förekommande.

För så är det ju. Lite varstans i sociala medier så fullkomligt haglar hatet och föraktet mot crossfit. Det pratas om att ”The first rule of crossfit is that you always talk about crossfit”. Gärna följt av upphetsade diskussioner om hur värdelöst crossfit är som träningsform och hur farligt det är för alla som utför det. För mig, som har stått på båda sidor, är det här fenomenet något som jag upplever som allt mer märkligt. Men, faktiskt också, provocerande. Måhända är det också just det som är meningen.

Det är dock en märklig företeelse. För jag, som befinner mig mitt i en malström av thrusters, burpees och olympiska lyft, känner inte igen problematiken som målas upp. Jag har liksom aldrig träffat på någon som utövar crossfit, som inte kan prata om annat. Ni vet, så som det låter när det pratas om crossfitare på nätet. Någon som beter sig som ett nyfrälst Jehovas Vittne. Det har aldrig uppstått en situation för mig, där jag frågar någon trevlig medtränande i boxen hur semestern var, varpå jag fått svaret: ”Fan vad jag älskar crossfit! Crossfit är bäst! Allt annat är sämst!” Inte heller har jag själv lovordat crossfit, när någon frågat mig vad det är för väder ute. Men visst, jag förstår att det inte är riktigt det kritikerna av sporten vill komma åt.

undefined

Det verkar som om kritiken som riktas mot crossfit och dess utövare främst berör det faktum att vi pratar om att vi gillar just crossfit. Men, om vi inte gillade sporten, då skulle vi väl inte hålla på med den? Eller? Och då skulle vi ju inte heller prata om det? När jag lyfte vikter på ett mer traditionellt sätt, ja då brukade jag stundvis prata om pump och bästa vinkeln för en bent-over-row. Vad var bäst att kombinera, rygg-bröst eller bröst-armar? Det föll sig också naturligt att jag hade en del Better Bodies- och GASP- kläder i garderoben. Då, då var det ingen som klagade över att vi som lyfte vikter tog för stor plats. Att vi pratade för mycket om det vi gillade bäst. Då var det, så att säga, fritt fram.

Tänk efter lite. När man gillar något, ja då blir det ju naturligt som så, att man gärna pratar om det. Oavsett om det gäller träning, jobb eller något helt annat. En person som befinner sig några dagar ifrån en efterlängtad semester, vad pratar den allra helst om? Just precis. Så, om bodybuilders, styrketränande och alla andra får prata om sin passion, varför ska då inte crossfitare få göra det? Varför ska de få bära hundhuvudet för det fenomenet? Dessutom tycker jag mig inte ha sett att fenomenet ens existerar. Aldrig har jag hört eller sett en crossfitare klanka ned på någon annan träningsform, på det sätt som andra gör om crossfit. Inte heller har jag träffat någon som pratar överdrivet mycket om sin passion för sporten. Måste vi utpeka en grupp för att ha "för mycket" passion för det dom gör? Är det ens möjligt att kunna ha för mycket positiva känslor för något? Inte tusan ringde någon till Lars Lagerbäck under fotbolls-EM och bad hans Island att sluta spela med så mycket passion? Nä. Just det.

Det hela borde ju egentligen inte vara så jäkla komplicerat. Så länge en person inte slänger en Reeboksko i pannan på dig och tvingar dig att göra burpees, så behöver du ju inte bry dig så mycket. Att någon sen älskar crossfit, men du hatar det som pesten...Ja, det kan kanske få vara helt okej? Alla måste inte tycka på samma sätt. Jag lovar. Precis som att du tycker att ketchup på pannkakan är det bästa som finns, medan någon annan kräks av bara tanken? Du måste väl ändå få tillåtas uttrycka ditt gillande för processad tomat på pannkakan utan att nästintill bli mordhotad och häcklad på nätet? Precis. Och lite så är det med det här påhittade fenomenet av "...first rule of crossfit" också. Crossfitare är inte värre än någon annan. Men vi gillar att prata om det vi gillar. Precis som alla andra. Och det måste väl ändå få vara okej?

Mer rörelseglädje (och mindre hat) åt folket!

undefined

Taggar: KRÖNIKA , CROSSFIT , tolerans