Gott nytt crossfit-år!

Sebastian Avindell berättar hur han tänker bli bättre 2017.

2016 har passerat. Tur är väl det egentligen, med tanke på Trump, Brexit och alla kändisar som trillade av pinn. Hade 2016 fått fortsätta hade i alla fall inte jag blivit förvånad om pesten gjort comeback, samtidigt som vi träffades av två asteroider samtidigt. Nej, det är verkligen skönt med nystart ibland. Ett helt år med tid för förbättring av teknik och mer muskler. Jag är inte mycket för nyårslöften, mest därför att de oftast skapar en märklig känsla kring något som från början var tänkt att bli en förbättring. Men jag har, trots min illvilja mot löften, ändå radat upp en del punkter som jag lovat att förbättra eller bemästra, inom mitt crossfit-utövande:

Ringarna
Kommer ni ihåg ringarna från gymnastiken i skolan när man var liten? Ni vet de där som man ibland hängde lite i och tjoade som Tarzan? Tydligen är de också ett träningsredskap, hör och häpna. Få saker kan få mig att önska att jag vore född i Ryssland så mycket som ett par gymnastikringar som hänger ifrån taket. Tänk om man istället för att hänga och slänga och yla i ringarna faktiskt hade fått lära sig lite teknik redan som ung? Då kanske man hade sluppit kallsvettas och se bilder av axlar som hoppar ur led, fötter som bryts när man faller ned till golvet eller händer som fläks upp som en nyårskalkon, varje gång man står redo att öva muscleups i ringar. Ett löfte för 2017 är således att jag ska svinga mig fram i ringarna likt en rysk Tarzan innan året är slut.

Gå på händer
Någon borde ha berättat för mig att crossfit innehöll massor av gymnastiska övningar. Det hade varit snällt tycker jag. För nu står jag här och ska lära mig att gå på händer, som om det vore den mest naturliga sak i världen. Runt omkring fullkomligt flyger folk upp på sina labbar och vandrar iväg i vad som bäst kan beskrivas som brukligt promenadtempo. För egen del så slutar i stort sätt varje försök i att göra samma sak med ett mindre graciöst ryggplask på golvet. Ibland har jag tur och lyckas landa på fötterna istället, vilket är bra, för då kan man alltid låtsas som om man övar på volter. Men jag kan inte för mitt liv förstå hur folk får det att se så lätt ut? Ett mål för 2017 är därmed att sluta med ryggplasken och bli lika duktig som en medeltida gycklare att spatsera på händerna.

undefined
"Vaddårå?"

Repklättring
En av de allra största inom crossfit, Rich Froning, hade ett rejält intermezzo med ett rep under CrossFit Games 2010. Froning dominerade mycket utav det årets Games, men så dök repklättring upp som en del i den sista wodden. Mycket kunde Rich, men klättra rep på ett effektivt sätt, det kunde han sannerligen inte. Det slutade till och med ett rejält okontrollerat fall, där Froning bröt ben i sin fot. Det kostade honom dessutom vinsten i Games 2010. En krass påminnelse om att crossfit som träningsform kräver att du behärskar alla moment. En ungefär lika demoraliserande upplevelse som den Froning måste upplevt när han inte kunde klättra i repet får jag varje gång jag ska göra samma sak. Jag känner mig alltid som den där typiska nörden i någon amerikansk collegefilm. Jag sprattlar med ben och drar och sliter för kung och fosterland, men hamnar alltid till slut på golvet ändå. I det skedet brukar min högst eminenta fru hoppa upp i repet bredvid och klättra upp som om det vore den enklaste sak i världen. Livet är sannerligen inte lätt, men lätt, det har jag bestämt att repklättringen ska bli 2017.

Hoppa hopprep
Ju mer jag funderar på det så verkar det som om saker jag inte gjorde i min barndom är sådant jag borde gjort. För, precis som att jag inte gillade gymnastik något överdrivet mycket, så var jag heller inte intresserad av att hoppa hopprep. Detta var givetvis starkt sammankopplat med att jag i min ungdoms dagar hade så dålig koordination att jag knappt kunde gå och andas på samma gång. Således undvek jag att hoppa hopprep av ren självbevarelsedrift. Det ångrar jag idag. För, som de flesta vet, är hopprep ofta en stor del av crossfit. Mer precist, så kallade double-unders. Det ska sägas att min koordination förbättrats något med åren, men det här med att hoppa hopprep kommer nog aldrig bli min grej. Speciellt inte när hopprepet jag övar med mest kan liknas ett dödligt vapen eller som den där piskan som Indiana Jones har. Tuffa människor som tränar mycket brukar slänga sig med ännu tuffare citat så som ”Fear your workout”. Och det ska gudarna sannerligen veta att jag gör när det vankas hopprep. Varje misslyckat hopp blir en bokstavligt talat smärtsam påminnelse om hur dålig koordination jag har. Detta till trots, jag tänker fortsätta hoppa tills jag lärt mig eländet. Även om min rygg ser ut som något hemskt hämtat ur gamla testamentet efter varje pass. 2017 släpper det!

Ha ännu roligare
Men varför håller du på med det här eländet då, frågar du dig? Det verkar ju bara svårt, obehagligt och hemskt med tanke på vad du skrivit ovan? Svaret på den frågan är mycket enkelt: för att det är så fruktansvärt roligt! Det kan tyckas tvetydigt med alla dessa svårigheter, men det är ju också som så att i de här svårigheterna finns allt det roliga! För, vad vore egentligen livet utan utmaningar? Om vi bara gjorde saker som vi bemästrar skulle vi väl inte utvecklas, eller hur? Och det är därför jag älskar crossfit. För om jag till slut lär mig någonting jag inte kunnat förut, ja då är det inte färdigt med det. Det finns nya saker att testa, nya rörelser att lära sig och alltid något som går att finslipa. Därför finns heller aldrig risken att bli nöjd. Risken att man lugnt lutar sig tillbaka och säger ”det här kan jag”. För i den känslan finns det farliga, risken att bli nöjd. Därför kommer jag 2017 få ännu mer utlopp för den sanna rörelseglädjen. Jag kommer stånga huvudet blodigt mot gamla och nya utmaningar. Och just därför kommer jag också ha ett ännu roligare crossfit-år 2017, än 2016.

Så. Kom du bara nya år. Jag är redo.

Mer rörelseglädje åt folket!

undefined

Taggar: KRÖNIKA , CROSSFIT , AVINDELL