"Gympa" 2.0

En träningsform som uppmuntrar progression och ger resultat verkar vara en motivator för många vuxna till att fortsätta träna. Varför skulle detsamma inte gälla barn?

undefined

Regeringen föreslog nyligen fler idrottstimmar i grundskolan. Hade det skett för tio år sedan sen kanske jag hade jublat, men bättre sent än aldrig. Givetvis är initiativet välkommet men varför nöja sig med kvantitet? Vi behöver idrottsundervisning som även håller kvalitet. Dags att steppa upp gamet!

Från ett bestämt "Nej" har man efter att ha tagit emot en översikt som visar att i stort sett alla tjejer och hälften av killarna i grundskolan rör sig för lite till sist sväng i frågan. Regeringens förslag lyder 100 timmar idrott i grundskolan utöver de nuvarande. Dessa ska enligt förslaget in i läroplanen från och med 2019. I praktiken innebär det en timme mer i veckan för högstadieungdomar, som också är den grupp som rör på sig minst.

Både från Lärarnas Riksförbund och Riksidrottsförbundet har beskedet mottagits med glädje. Både bättre inlärning och resultat uppnås i högre utsträckning hos aktiva elever. Välkommet då ingen väl kan ha missat domedagsretoriken om landets sjunkande skolresultat de senaste åren? En win-win situation helt enkelt.

Regeringens skäl till helomvändning uppges vara att man gjort upp med motsättningen mellan idrott och friskvård. Idrottslektionerna bör kombineras med daglig rörelse på skoltid i samband med andra ämnen. Hur det ska läggas upp lämnas dock till varje skola.

Snyggt försök, men jag tvivlar på att särskilt många skolor kommer leva upp till rekommendationerna. Nära skjuter ingen hare, inte ens en lat hare.

Anledningen till varför den dagliga rörelsen istället borde ha en egen plats i läroplanen är mycket enkel. Plugget är obligatoriskt och läroplanen nationellt omfattande. Vad kidsen gör i skolan är alltså något sånär jämställt. Åtminstone mer jämställt än respektive unges hemsituation. Att förvänta sig att ungen med en ensamstående, inaktiv förälder ska ha samma möjligheter som klasskamraten med två sportiga fitnessföräldrar och god ekonomi är inte rimligt.

Nåväl, även om jag är skeptisk till att skolorna kommer att få in mer rörelse på sina scheman när det ska ske på frivillig basis, kanske det ökade antalet idrottstimmar kan skapa en insikt hos lärarna om nödvändigheten av rörelse och motion i skolan?

Fler timmar idrott och hälsa i all ära. Receptet för lyckad skolidrott är i min mening inte bara mer av samma. Nu är ett gyllene tillfälle att prova nya vägar att uppnå kursmålen som fler faktiskt lyckas med.

Som gammal idrottshatare minns jag allt för väl hur läskigt det var att behöva idka bollsport med de duktiga, lätt våldsamma och starka ungarna och hur lätt det var att "glömma gympakläderna", "ha mensvärk" eller helt enkelt stå i ett hörn med hjärtklappning och försöka bli osynlig genom tankekraft genom lektionerna.

Som gammal idrottshatare minns jag allt för väl hur läskigt det var att behöva idka bollsport med de duktiga, lätt våldsamma och starka ungarna och hur lätt det var att "glömma gympakläderna""ha mensvärk" eller helt enkelt stå i ett hörn med hjärtklappning och försöka bli osynlig genom tankekraft genom lektionerna.

 

Den som inte är duktig på idrott hamnar i en utsatt position när hen ska stå på en fotbollsplan med 23 andra kids som bara älskar att häckla den som kommer sist och inte kan dribbla bollen. Ofta är det inte oviljan att röra på sig som är boven i dramat utan oviljan att exponeras.

Nästa hinder för en lyckad idrottslektion sker i omklädningsrummet. I åldrar då inte ens den som anses vara snyggast i klassen är bekväm med att duscha i grupp kanske det kunde vara en idé att styra upp 30-60 minuter rörelse som man inte behöver duscha efter utspritt över dagen, typ två promenader a’ 20 minuter styck som prestigelös friskvård. Att placera svettbenägen gympa sist på dagen eller fixa duschdraperier som i Kalle Z Wahlströms "Gympaläraren" kan göra stor skillnad!

Hur vi än angriper problemet kvarstår knäckfrågan; hur vi kan få skolkmaffian och hörnstrykarna att faktiskt tycka om idrotten? Hur vänder vi någonting ångestladdat till något att se fram emot? Frågan (som även många vuxna tampas med) blir extra viktig då barn behöver bygga en grundfysik, en kroppskännedom och ett naturligt förhållande till rörelse  för att vara rustade inför livet.

En bra idrottslektion skull förslagsvis kunna innehålla komponenter som:

  • Arbetspuls (över 70 % av max helst)

  • Anaerob träning (styrka och explosivitet helt enkelt)

  • Individuell anpassning (efter behov och preferens)

  • Kroppskännedom/skadeförebyggande

  • Samarbetsförmåga

  • Teoretisk kunskap om idrott och hälsa

Detta med hänsyn till kursmål och vad som faktiskt krävs för god fysisk hälsa. Hur svårt kan det vara?

Anekdotdags. Hela min betygsgrundande skolidrottskarriär hade jag IG, Underkänt, streck eller vad det heter. Idrott var liksom utraderat ur mitt medvetande ända tills jag i elfte timmen innan studenten gick till min lärare och frågade om det fanns ett sätt att fixa Godkänt trots allt. Hon svarade att jag kunde ordna det individuellt genom att gå på gym, följa ett träningsprogram, föra träningsdagbok och komplettera med de teoretiska delarna. Behöver jag säga att jag fick högsta betyg? Inte för att jag förvandlades till Wonder Woman utan för att plötsligt fick jag vara ifred från dömande blickar, bollar och lagkamrater som tyckte att jag förstörde för dem. Det var bara jag mot vikterna (och kardiomaskinerna) efter mina egna förutsättningar. Mina tabbar gick inte ut över någon och mina segrar var mina egna. När man gör rätt blir det lätt som Anders T Bergström brukar säga.

undefined
Alla är inte individualister förstås. Vissa älskar teamwork, på äldre dagar även jag. Att samarbeta även i fysisk ansträngning är också viktigt att kunna av många skäl, men för att komma dit behövde jag den där egentiden för att hitta min egen kropp, mina egna gränser och min egen rörelseglädje.

Med detta som bakgrund – tänk om det ändå fanns en sport där laganda och individualitet inte uteslöt varandra? Där samarbete ingick, där alla kunde få känna på både att glänsa och att hamna på efterkälken, och som också lät eleverna uppfylla kriterierna för ämnet Idrott och Hälsa? Några exempel på vad som krävs, saxade ur skolverkets läroplan;

  • Undervisningen ska ge eleverna möjlighet att utveckla kunskaper i att planera, genomföra och värdera olika rörelseaktiviteter.

  • Undervisningen i ämnet idrott och hälsa ska syfta till att eleverna utvecklar allsidiga rörelseförmågor och intresse för att vara fysiskt aktiva

  • Undervisningen ska skapa förutsättningar för alla elever att under hela sin skoltid kontinuerligt delta i skolans fysiska aktiviteter och bidra till att eleverna utvecklar en god kroppsuppfattning och tilltro till sin egen fysiska förmåga.

Wait fot it...

… Låt oss prata lite om en uppmärksammad studie på CrossFit som skolidrott där eleverna fick träna CrossFit Teens. Upplägget liknar passen som ofta utförs i certifierade boxar världen över. Passen innehöll i grova drag uppvärmning, ett styrke- och tekniksegment samt ett flåssegment. Två gånger i veckan a’ sextio minuter utförde testgruppen passen (läs en utförlig text om studien här). Resultaten var anmärkningsvärda. Efter åtta veckor uppmättes signifikanta resultat för parametrar som BMI och kondition.

När eleverna i studien fick skatta vad de tyckte om formen gav majoriteten höga betyg och studien hade väldigt få avhopp. Resultaten är som ljuv musik för en CF-frälst men vad säger egentligen en åtta veckor lång studie om vad skolungdomar borde ägna sig åt över tid?

Vad jag då spontant tänker om jag får bli spekulativ är att en träningsform som uppmuntrar progression och ger resultat verkar vara en motivator för många vuxna till att fortsätta träna. Varför skulle detsamma inte gälla barn?

Att träna prestationsinriktat kräver ens odelade uppmärksamhet vilket borde kunna ge både förbättrad kroppskännedom och minskat intresse för vad de berömda "alla andra" har för sig. Det innebär i praktiken att exponeringen många upplever på en vanlig idrottslektion faller bort ur ekvationen.

CrossFit-WOD:ar som är korrekt skalade och anpassade gör att en workout är ungefär lika jobbig för en nybörjare som för eliten. En finess som borde kunna ge förståelse och respekt även för naturbegåvningarna om hur det är att kämpa på sin gräns. Hen som är född med bollsinnet från himmelen kanske inte riktigt kan relatera till de som får panik när en boll börjar sparkas på samma sätt.

"Ja men fotbollen då?!". Ja, de som vill ägna sig åt specifika sporter har hela sin fritid till att göra det, de kommer bli duktiga ändå om de brinner för bollar. Precis som Sigrid som kommer bli en hejare på kontrabas även om det ligger noll timmar kontrabasundervisning i läroplanen. Mer har jag inte att tillägga. På skoltid är idrotten till för att rusta alla elever med ett fundament till deras välbefinnande och hälsotillstånd, vilket aldrig kommer att kunna göras under så orättvisa premisser som den traditionella "gympan" i de flesta fallen innebär.

Klart att certifierad CrossFit är resurskrävande och det kommer inte att införas på random klass 1-3 i Grönköping inom en överskådlig framtid, men att inspireras av CrossFit-tänket i idrottsundervisning som inte berör teori eller friluftsliv verkar knappast skada någon (inte heller i studien blev det fler än fyra skador för den som förtvivlat ropar "akta ryggen"). Teorin i fråga om grundläggande idrottsfysiologi kan lätt bakas in som en naturlig diskussion i anslutning till passens olika delmoment. Win-win situation som sagt.

Alla lär knappast hålla med mig när jag säger att jag tror CrossFit för barn är bra. Om jag istället formulerar det så här då? Individuell, mångsidig och progressiv idrott som utförs med gruppkänsla kan vara ett koncept för att väcka barns och ungas vilja till rörelse, få dem att tänka i termer av kontinuitet och därmed ge dem bättre förutsättningar för att lyckas under skoltiden, och inte minst efter plugget.

Vad säger du då?

undefined

Taggar: KRÖNIKA , IDROTT , skola , lorena