#HataHashTag

Krönikören Sebastian Avindell om nätets för- och nackdelar.

Internet har som bekant för med sig en hel del positiva saker. Till exempel slipper du att släpa dig till ett postkontor för att betala räkningar. Du kan snabbt kolla upp ett missat telefonnummer utan att behöva ringa till någon obskyr nummertjänst, där damen i telefonen tar en halv evighet på sig för att berätta att Agda Nilsson i Eslöv har ringt dig.

För oss som gillar träning är internet en alldeles utmärkt sak. Bara ett sådant faktum att du just nu läser denna krönika på en eminent hemsida om just träning, är ett exempel. Och det är tillgängligt, för alla. Även för tanter som bor i innersta Skåne. Agda kan när som helst på dygnet fördjupa sig i Arnolds träningsupplägg eller läsa djupgående artiklar om de tio värsta kostmyterna. Vill hon kan hon även söka sig till ett forum, för att diskutera vilken vinkel som är bäst vid militärpress med rollatorn. Kort och gott, en guldgruva som aldrig sinar!

Instagram är något som har blivit nästintill synonymt med träning. Bilder ska tas i från alla vinklar och vrår. Bänkpress med mobilen på golvet, vinklad uppåt. Blir det en schyst bild? Knäböj med kameran fasthängd i ett snöre, hängd ner mellan latsen, för optimal skugga och vinkel. Bredvid alla bilder som ska fotas på gymmet, så fortsätter detta äventyr i hemmet. Agda slänger, tio minuter efter avslutat axelpass, upp en bild på kvällens middag. Piffat med några fiffiga hashtags. För att hon tycker det är kul. Och för att hon tycker om att få kontakt med andra pensionärer som också lyfter hjälpmedel. Hon gillar att inspirera och att inspireras.

mma2.jpg
Sebastian ondar över nätets alla troll.

Vad som dock alltid gör henne lite brydd är de få, men alltid närvarande, syrliga och elaka kommentarerna som dyker upp i hennes flöde. Någon kommenterar lite på skoj, lite på allvar, att det kanske var för få hashtags? Ska inte Agda slänga in några till kanske? Eller den som, på ett högst opedagogiskt sätt, väljer att förklara att hon lyfter som en amatör och borde lägga ned. Agda brukar bli lite ledsen av det här, men försöker ändå att fokusera på de positiva saker som nämns. Ändå minns hon oftast de där elaka kommentarerna mest. Hon menar ju inget illa, hon vill ju bara inspirera! Dela med sig!

Och här ser vi kanske det som är lite mindre bra med internet. Utöver skräppost och irriterande pop-up fönster. Att det, bredvid alla möjligheter, har öppnat upp en alldeles förträfflig kanal för folk med för mycket fritid och ett sjusärdeles elakt lynne. Individer som trots att de lever på nätet, hatar allt som finns där. Särskilt sociala medier. Jäklar vad störigt det är! "Måste folk posta bilder på träning hela tiden?", "Ser jag en bild till på en celsiusburk blir jag tokig!" Att irritera sig över bilder och statusuppdateringar är ungefär lika logiskt som att ta på sig ett par solglasögon inomhus, för att sekunden efter det att Ray-Bansen positionerat sig på näsan, börja härja över att det är så mörkt inomhus nu för tiden. Osökt undrar jag vidare hur dessa människor fick utlopp för all sin frustration innan internet fanns? Skrev de brev? Satt de där och ilsket väntade på svar och reaktion i fyra dagar?

Jag ser det så ofta. Någon lägger upp en bild, likt Agda här ovan. Kommentarer faller in. De flesta uppmuntrande och beundrande. Men lika säkert som Tommy Nilsson i en Pripps Blå- reklam, så dyker förr eller senare det där nättrollet upp. Som bara måste påpeka formfel. Eller påpeka att rollatorn som Agda just lyfte är betydligt lättare än den som personen själv pressade igår. Minsann och haha!  Missförstå mig rätt, vi måste ju kunna tipsa och dela med oss, utan lull-lull och fyrverkerier. Men måste man göra det på en översittares vis? Du skulle väl aldrig gå förbi någon som låg i bänkpressen på gymmet, spänna ögonen i denne, och väsa ut mellan sammanbitna tänder "Jag tar mer än du! Dessutom suger din form! Haha!". Nej. Tänkte väl det. Så varför ska det då vara okej att kritisera någon på detta vis på nätet? Vi har nog alla en liten narcissist i oss. Och det måste väl ändå få vara okej? Att få uppskatta sin egen kropp, vara stolt över sina hårt förvärvade framsteg. Det borde vara en självklarhet, med tanke på all den tid vi gnetar och gnuggar på gymmet.

Så. Innan du fäller den där syrliga kommentaren till Agda på Instagram, tänk till. Tänk gärna två gånger. För visst är det väl så att vår vän Bamse har sagt det bäst: "Är man stor och stark måste man vara snäll!". Ja, precis. Sluta kritisera utan åtanke. Sluta gnäll utan mening. Kom med tips, visst. Men kom ihåg, man blommar inte mindre för att någon blommar bredvid. Eller på byggarspråk: din biceps blir faktiskt inte mindre för att någon annans råkar vara större.

Taggar: KRÖNIKA