In need of a deodorant

En svettig Alex rapporterar från de två första tävlingsdagarna på EM i fitness & byggning.

Halvvägs in i det som vanligt försenade eftermiddagspasset under torsdagens tävlingar slog det mig. Efter fyra långa dygn i denna stekheta arena 1, med alla olika varianter av brunbränt muskelspel, ja, då är man nog rätt trött på både byggning och Spanien, och dessutom i akut behov av en ny effektivare deo. Men som den tappre mediesoldat jag är så bet jag ihop då, och sitter alltjämt här med sammanbitna käkar. Ska man vara ärlig så har de allra flesta det betydligt sämre än jag.

Domarna, som exempel. Tävlingarna genomförs med som jag uppfattat det fem fullödiga domarpaneler, vilka löser av varandra med jämna intervaller. Trots det är belastningen stenhård, och kraven på noggrannhet och exakthet stora. Enligt mina aningen mer distanserade ögon är också utkomsten av deras arbete, dvs resultaten, nästan alltid spot on. Det är ofta lätt att säga att bedömningar skevar och blir fel, men på den här nivån blir man sällan förvånad eller besviken.

TORSDAG
Och detsamma gäller torsdagens resultat. Satan, sådan start svenskarna drog iväg med. Det började redan i första klassen för dagen (CBB, juniorer), där Team Tyngres egen Calle Bolund klev upp och visade att det finns en gammal och vis själ i den spjuveraktiga och alltjämt pojkaktiga kroppen. Här levererar han i sitt livs form, och med en sådan självklarhet att man baxnar. Killen är knappt torr bakom öronen men för sig ändå som ett ärrat proffs. Rent fysiskt är hans ben av yppersta klass, och det märks inte minst i poserna bakifrån, där jag menar att han var bäst av alla. Fortfarande aningen mindre på överkroppen och det gör honom sårbar i framför allt poseringarna framifrån. Bra poserat dessutom, även om jag inte är överförtjust i den avslutande bryggan. Silver till Calle, och det hade lika gärna kunnat bli guld!

undefined
Calle Bolund, mästerlig.
undefined
Grattis till silvret!

Nästa svensk till rakning var den skäggige Martin Hanzel (CBB, masters), som jag inte tror sett bättre ut någonsin. Fyllig, symmetrisk och i riktigt bra form. Som vanligt dessutom i fantastisk färg och med ett väldigt välpolerat totalintryck. Problemet var bara det att alla andra i klassen också var skitbra. Topp fem-sex enligt min bedömning var alla större och hårdare, och där sitter man i den kaosbetonade presspiten och undrar hur i all välden dessa gossar kunde klara invägningen? Martin gör ett grymt jobb och enligt min bedömning igår hamnade han kring plats 8.

undefined
En av våra bästa.
undefined
Martin håller hög klass.
Så var det då dags för lite mer biceps. Detta i form av Peter ”Bicepsmannen” Ljunggren, som var vårt svenska hopp i klassen CBB masters +50 år. Redan när killarna, som bara var sex till antalet, klev in kändes det som att Peter kunde ta hem hela skiten. Han var inte bara mer muskulös än alla andra. Han var dessutom i bättre form, mer symmetrisk, och såg på det hela taget betydligt yngre ut än alla andra. Därför blev segern klockren, och guldet satt som en smäck! Underbart rörande och roande var det när Peter inte kunde härbärgera sin lycka över segern och då rusade ut på sidan av scenen för att manifestera sin lycka, och då själv kommer på det etikettmässigt olämpliga i det och då genast ber om ursäkt och gör en liten pudel. Bara för att göra om hela den proceduren igen innan det var helt klart. Peter är en fantastisk kille med massor av kvaliteter så segern här kändes extra motiverad.

undefined
Peter Ljunggren – guldmedaljör!
undefined
And the winner is...
Därefter var det dags för seniorerna, av vilka Patrik Larsson, Jocke Nilsson och Andreas Fotiadis gick upp först av de svenska (CBB -180 cm). 25 killar till start och det var en blodig historia. Blodig i den bemärkelsen att av 25 riktigt bra killar måste 10 ”slaktas” direkt i en eliminering. Jag satt snabbt och tittade och räknade i huvudet över vilka 10 som är avgjort sämre än våra svenska killar? Jag kom till 3-4 stycken, och därefter var det tycke och smak. Med detta sagt trodde jag då att samtliga våra svenskar skulle få svårt att klara sig kvar. Av våra tre tyckte jag till en början att Jocke såg bäst ut. Vid, x-formad, i bra färg och i riktigt bra form. Patrik stod lite buckligt, förvisso ihopklämd av den stora linen, och det kändes inte som han riktigt fick chansen. Andreas hamnade allra längst ut på linjen, där det är lite skuggigare och avgjort sämre att stå om man vill synas, och i mina ögon såg han nästan lite loj och nonchalant ut. 

För Jockes del försvann delar av hans positiva flow i poserna bakifrån, då ryggen är lite sämre, framför allt i detaljerna. På den här nivån är det dessutom nästan ett krav (typ) att man har räfflor på rumpan om man ska anses vara i god form, och där var inte Jocke för dagen. När så de femton kvarvarande kom ut igen så saknades mycket riktigt Sundsvalls stolthet Jocke Nilsson. Träffade honom efter tävlingen och då var han besviken, men jag tror att allteftersom detta sjunker in – att representera Sverige på EM och åtminstone slå 6-7 gubbar – så kan han minnas detta med både stolthet och glädje.

Patrik och Andreas kom ut i semifinalen (topp 15) med lite mer glöd och gnista än i ronden innan, och när det skulle till att sätta lite obligatoriska poser så klev de fram ordentligt. Patriks muskelbukar är sinnessjuka och tävlingsformen var också den riktigt bra, förmodligen Patriks bästa någonsin. Patrik blir till slut femma, vilket är en extremt bra prestation. Dock är han på inget sätt bottnad. Med några enkla handgrepp vad gäller justering i poseringen så lyfter han ett par klasser till. Basta. 

Andreas Fotiadis visade för mig upp en sylvass mage med tillhörande lår på onsdagen, och det var synnerligen lovande. Dock var han här på tävlingen till en början aningen blötare än dagen innan. Men ju längre tävlingen fortgick, och ju mer han fick flexa och posera, desto bättre blev han. När det sedan var dags för den fria poseringen så var det faktiskt spel mot ett mål. Hans extremt symmetriska fysik presenterades mycket riktigt i superform. När han dessutom för sig kungligt, och genomför sitt fria poseringsprogram utan minsta tvekan, då var guldet klart! Oerhört kul för Andreas, som därmed blir den första guldmedaljören Sverige haft i någon seniorklass i CBB. Men inte nog med det – kort därefter vara det dags för kamp om overalltiteln – och även där visade sig det svenska stålet starkast. Bäst i hela Europa är därmed Andreas Fotiadis!

undefined
Jocke Nilsson gjorde en strong insats.
undefined
Patrik Larsson är mästerlig.
undefined
Patrik Larsson blev femma.

undefined
Andreas Fotiadis – bäst i Europa.
undefined
Segrare i klassen under 180 cm och overall.

undefined
Nuff said.
Dagens näst sista svensk var Chris Harnell, i CBB +180 cm. Fjolårets EM-start blev lite speciell för Chris, som bara veckan innan slet av ena lårets hamstringsmuskel, och därmed knappt kunde träna eller flexa. Dessutom var han blå över hela låret. Till i år var det en annan Chris som äntrade Santa Susanna. Bättre tränad, bättre förberedd och klart bättre till mods. Resultatet blev också därefter. Mycket harmonisk på scenen, självklart satta poser och med en symmetrisk helhet som få andra matchar. I mina ögon var formen här bättre än på SM i höstas, och med det paketet kunde han matcha täten ganska bra tycker jag. Kom dock inte ut i första särbedömningen, vilket gjorde att chanserna till en finalplats kändes små. Men väl i den andra, där Chris kämpade med näbbar och klor. Det stod en finalplats på spel, och det gick till vägen för den granne Harnellspojken. Väl i finalen tog han för sig med allt han hade. Trots att hans musik inte fungerade, vilket fick honom att skrota sitt inövade program, så gjorde han en beundransvärd insats på scenen. Chris blev till slut sexa.

undefined
Chris Harnell – sexa i Europa.

undefined
Klassig EM-start 2015.
Avslutade dagen för de svenska gjorde Farhang Lee Rahimly i bodybuilding +60 år. Denne evigt unge gentleman fortsätter att leverera topprestationer. Det finns något magiskt över hela hans fysik, med köttiga ben, armar, axlar och hela paketet, som på flera sätt är iögonfallande. Hans posering är klassisk, passionerad och exakt, och han vet precis hur han ska stå för att framhäva sina starka sidor. Lee räckte denna gång till bronset, vilket är en enorm prestation som jag vet att Lee också är mycket stolt och nöjd över.

(bild på Lee kommer)

Avslutningsvis om torsdagen bara: Classic Bodybuilding är här för att stanna. Den som en gång trodde det bara handlade om nedbantade kroppsbyggare behöver tänka om. Grenen är en uttrycklig flirt med historien, men också ett viktigt steg mot hela byggarsvängens framtid.

FREDAG
För fredag var det dags för truppens kroppsbyggare: Anders Lundgren, Jan Fotmeijer och Patrick Monga.

Anders Lundgren i masters -80 kg var riktigt bra. Han kändes här bättre rent symmetriskt än på SM, men jag tror att han kan ha varit aningen skarpare i formen då. Anders har bra ben men han behöver jobba lite mer även på linjen. Saknade även lite cuts i låren och lite bättre magkontroll för att gå framåt. Han kom nu ut i andra särbedömningen ut hamnade därmed gissningsvis på plats 7-10.

undefined
Anders EM-debuterade.
undefined
Anders hamnade på plats 7-10, ca.
Janne Fotmeijer gick senare upp i klassen -80 kg. En svår klass vanligtvis, ofta en av de allra tuffaste med massor av bra och symmetriska fysiker. Därför var i vart fall mina förväntningar ganska lågt ställda för  Jannes del. Tolv killar kom upp på scenen och det stod klart att där massor av massa och tillika kvalitet. Janne såg faktiskt riktigt vass ut. Klar, förberedd och riktigt tight i midjepartiet. Hans bländvita leende kompletterade hans presentation perfekt. Han kom ut i första särbedömningen vilket indikerade final, vilket i sig är succé. Janne fortsatte att leverera även under finalen och gjorde det med sånt eftertryck att han kunde ha nått hur långt som helst den här dagen. Brons blev belöning till slut, och det är vanvettigt bra gjort. Stort grattis, Janne!

undefined
Janne Fotmeijer är nu trea i europa.

undefined
Även bakifrån var det gott om färgglada kvaliteter.

Därefter var det dags för Patrick Monga att göra internationell debut. Han ligger inne med en sensationellt bra fysik och han kan dessutom presentera den på ett smakfullt och väl avvägd sätt. Proffsigt, skulle man kunna säga, fast ännu mer så med tanke på att Patrick alltjämt är relativt färsk i gamet. Patricks andraplats på Battle of Scandinavia och seger på Sweden Grand Prix skulle här följas upp på ”riktigt”. Visst skulle man själva vara lite byxis? Inte Patrick. Han har ägnat sina dagar här åt att vila och att äta riskakor med nutella, och om det var en bra uppladdning skulle vi nu får se.

Patrick kliver upp med hårda hälar och ser lugn och trygg ut. Som vanligt när det ska göras obligatoriska poseringar så är han snabb och distinkt. Jag är helt säker på att han tjänade massor av poäng på att inte låta domarna vänta. Lite som att visa domarna respekt för deras ämbete, snarare än det omvända genom att vara seg och dra ut på det. Patricks dubbel biceps bakifrån är magisk, densamma framifrån likaså och även sidechest och tricepsposeringen är vass. Den enda posen han får gnugga lite med är latspread, men ge honom ett par månader så är han kung även där.

Ris och nutella var det, och det är hyfsat påfrestande för magen (råris med massor av laktos) varför Patrick för första gången hade en antydan till putmage. Trots det var han alltid med i främsta ledet. När finalen började kände jag att han var sämst trea. Det blev dock bättre än så. Patrick Monga tog här det första svenska EM-guldet i manlig bodybuilding sedan 1992, när Johan Oldenmark vann.

undefined
Världsklass.

undefined
Från klarhet till klarhet.

undefined
Vad är nästa steg för denne stjärna?
undefined
Champion.
Hatten av för Patrick Monga, och för Sverige som så här långt i mästerskapet har:

3 st guld
1 st silver
2 st brons
1 st plats 5 (final)
1 st plats 6 (final)
2 st plats 7-10
1 st oplacerad 

Idag lördag är det dags för Body Fitness-ligan och Men’s Physique-herrarna. Boom!

***

          

  1. Ärligt, en spansk solstänkt arena utan AC? Finns det ens?