Jag hatar fika!

Den här gången ondar krönikören Sebastian Avindell över något av det mest svenska som finns. Vår egenhet att stup i kvarten fika.

Jag ska börja med att skita rejält i det blåa skåpet: jag hatar fika! Det är sant, jag tycker det är överskattat och smakar mest som att äta deg med socker. Det ska erkännas att det kan vara rätt komplicerat att vara av denna åsikt i fikalandet nummer ett, Sverige. För, inte nog med att man ska dricka kaffe var och varannan minut, det ska dessutom ätas något sött till. Hela tiden! Och väljer man att tacka nej, ja då får man blickar som om man helt plötsligt fått horn och svans. Detta gäller särskilt mor- och farmödrar, som inte för sitt liv kan förstå hur någon kan tacka nej till lite mockarutor.

Egentligen gillar jag faktiskt en del bakverk. En kanelbulle eller en liten pepparkaka kan vara riktigt smarrigt, någon gång ibland. Men inte varje dag! Bredvid besöken hos mina gråa eminenser blir fikahetsen särskilt påtaglig på jobbet. Tänk på det: varenda gång något ska firas eller uppmärksammas, nog tusan står där en tårta eller fyra vetelängder. Varje gång jag är på ett möte eller en konferens så ber jag i mitt stilla sinne en bön om att det utlovade "fikat" ska innehålla åtminstone ett spår av någon nyttig vitamin. Kan man kanske hoppas på en "matigare smörgås"? Icke! Som ett brev på posten och klart som korvspad så innehåller fikat antingen en delicatoboll eller en hallongrotta. Möjligen, ibland, kanske någon sorglig ursäkt till ett intorkat äpple. Oftast slutar det i att jag lite surt sörplar på en kopp kaffe, medan smulor av biskvier flyger genom luften omkring mig.

Givetvis är vi alla vuxna, och man kan faktiskt planera sina måltidsintag. Jag kan ta med mig lite nötter och så är saken biff. Men om vi breddar horisonten lite, och lyfter blicken från kakfatet, är det verkligen så bra att det ser ut såhär? Att varje högtid eller sporadiskt tillfälle ska vara lika med ett gigantiskt sockerintag? Ungefär som att varje större sak som ska firas med få undantag alltid ska innehålla alkohol. Skapar vi inte ett hemskt märkligt klimat, och en väldigt underlig miljö för våra barn? De flesta av oss håller hårt på att just barn bara ska äta godis på lördagar, men handen på hjärtat, följer vi verkligen den regeln själva? Och vad sänder det för signaler? Samtidigt blir befolkningen allt fetare och sjukare. Verkar det inte som om det vore dags för alla vuxna att också börja fundera på att godis och sötsaker endast bör intas på lördagar? Lördagsgodis för vuxna!

En del trevliga förändringar går faktiskt att se. Som att den klassiska lilla godispåsen är tillbaka, ni vet den som man plockade styckgodis i när man besökte kvarterskiosken som liten. Här och där ploppar det också upp lunchrestauranger med fokus på lite nyttigare mat. Men bredvid detta så drar samhället schizofrent åt två olika håll. Det sunda och nyttiga blandas med ett mishmash av fredagsmys och plusmenyer. Och hokus pokus så har barnen helt plötsligt två dagar i veckan som det kan ätas godis på. Samtidigt växer storleken på allt det vi inhandlar till det mysiga. De som är uppvuxna på åttio- och nittiotalet kanske minns att en "vanlig" chipspåse på den tiden var betydligt mindre än idag. Man kunde, om man hade en fet veckopeng, kosta på sig en extra stor påse chips. Den extra stora påsen är idag den "vanliga" storleken. Är det verkligen rätt väg att gå?

Så. Därför hatar jag fika. Jag hatar att det i nästan allt vi gör ska innefattas socker som belöning. För med den vanan skapar vi en ohälsosam, fet och sjuklig framtid. Särskilt för våra barn. För ju mer socker vi stoppar i dem, desto mindre intressant blir allt annat. En godisbit med framforskade sötningsmedel som är tio gånger starkare än "vanligt" vitt socker, hur ska ett äpple någonsin kunna tävla med det? Så. Fuck fika! Fuck fredagsmys! Kasta vardags- chokladbollen i soptunnan och ät något nyttigt istället! Låt oss tillsammans vända på det här ohälsosamma beteendet, både för oss själv, men kanske mest för våra barns skull.

Säg efter mig: jag hatar fika!

***