"Jag vill ju vara som Stålmannen..."

Om kroppar på film och onåbara ideal.

Superhjältar ligger sedan ett par år i ropet. Film efter film med trikåklädda atleter pumpas ut från Hollywood-fabriken. Och i stort sett alla, så även jag själv, älskar det. För, precis som mytologiska sagor om Herakles förr i världen fyllde kvoten för det onåbara, gör dessa filmer nu samma sak. De ger oss en stunds distraktion och trots att vi är vuxna kan vi för en stund tillåta oss själva att drömma lite. Tänk om jag vore stark som Stålmannen? Eller hade en fräsig ring som Green Lantern? Ett svallande hår som böljar snyggt i motvind, som Tor?

Allt det där dagdrömmandet tror jag gör oss gott. Att hålla det inre barnet vid liv är vad som håller oss unga. Men. Med alla de här filmerna följer även något annat. Något som inte alla gör oss gott. Tvärtom, faktiskt. Och nej, jag pratar inte om det hemska faktumet att behöva bevittna Halle Berry slakta sin karriär i "Catwoman". Nej. Jag talar istället om det kroppsliga idealet som filmerna för med sig.

Varje gång en ny film om en superhjälte släpps är scenariot detsamma. Tidningar och internet exploderar i en kakafoni av "Så får du superhjältekroppen!" eller "Ät som en mutant - så får du sexpacket färdigt till sommaren!". Och, visst, allt det där hör liksom lite till. Filmer ska exploateras till max och dra in pengar. Men det ger en oerhört skev bild av verkligheten. Vid en första anblick kan träningsprogrammen som släpps se fantastiska ut. "Det var värst! Om jag tränar såhär så kommer jag snart se ut som Wolverine! Mitt hår kommer säkert växa ut igen också, fast jag varit skallig i fem år!".

Problemet är bara att din och filmens verklighet är två vitt skilda saker. Man måste förstå att filmkropparna är något tillfälligt, en dagsslända. Ta till exempel Wolverine. Skådespelaren Hugh Jackmans form var, trots att han är en bit över fyrtio år, helt fantastisk i den senaste av X-Men-filmerna. Och visst, han tränade som en tok inför filmen. Men, visste du att han innan scenerna som innefattade bar överkropp inte drack vatten på tjugofyra timmar? Ett helt dygn utan vätska. Allt för att se så rippad ut som möjligt. Cool visuell effekt: ja. Nyttigt: verkligen inte.

undefined
Är vi färdiga nu? Bra! Ge. Mig. Vatten.

Precis som våra kroppsbyggar-stjärnor inte vandrar omkring året runt knasterhårda, så är filmens stjärnor inte byggda som sina superhjältealteregon på riktigt. Det handlar om att lura ögat, att trolla med vinklar och för stunden göra en kropp annorlunda. Ta Henry Cavill som ytterligare ett exempel. I "Man of Steel" hade även han en scen med bar överkropp som blev extremt omtalad. Killar världen över slängde sig i bänken och pumpade reps tills blodkärlen sprängdes. Och, för all del, det är ju bra om filmer kan inspirera till rörelse. Men, det är inte bra om de skapar ideal som är absurda, ja nästintill onåbara. Som skapar en känsla av frustration och uppgivenhet. "Varför kan inte jag se ut sådär för? Äh, jag skiter i det här! Jag har ju tränat precis som det står att Hugh tränade!".

Vet du förresten att Henry tränade cirka 11 månader för just den scenen? Att han med hjälp av bastu och intensiv kardio pressade ned sig ytterligare procent i kroppsfett, bara veckan innan den skulle filmas. Och vet ni vad det första han gjorde var, efter att de var färdiga med att filma den beryktade scenen? Han åt äppelpaj och glass. Sen beställde han en pizza. 

undefined
Är vi färdiga nu? Bra! Om någon vill mig något så finns jag i min trailer, ätandes äppelpaj. Och glass. Och pizza.

Exemplet ovan visar oss att även Hollywoodstjärnor är mänskliga. Vilket kan vara skönt att veta. Och visst, du kanske fixar att äta bara kyckling och broccoli. Köra kardio åtta gånger i veckan. Precis som de fantastiska atleter som förbereder sig att stå på fitness-scenen. I alla fall ett tag. Men, vad brukar dessa stjärnor göra direkt efter avslutad tävling? Precis, de gör som Henry. För ingen människa fixar att vandra runt året runt med tre procent fett på kroppen. I alla fall inte om man vill må bra och fungera som medmänniska. 

Vad vill jag då säga med allt det här pratet om mutanter och slängkappor? Jo, att de ideal som målas upp för oss för det allra mesta är onåbara. Precis likt det kvinnliga snedvridna, sjuka kroppsideal som finns inom modellindustrin. Så. Låt dig för all del inspireras av träningsprogram för superkroppen. Titta på filmerna och förundras över kroppar som ser ut att vara som huggna ur granit. Dröm om att kunna ta sats från marken och flyga iväg. Men, förstå också skillnaden. Film och verklighet är inte samma sak. Försök istället vara din egen superhjälte. Kämpa på! Ät det som du mår bra av! Var nöjd med din resa och just din kropp – jämför dig inte med ett ideal som är så gott som onåbart. Lyckas du med det, ja då har du faktiskt hittat en superkraft som överträffar alla andra!

Mer rörelseglädje (och låt alla vara sina egna superhjältar!) åt folket!

° ° °