Jante finns visst

Gästkrönikören Sebastian Avindell lämnar ännu en replik i ämnet jante.

Detta är ännu ett inlägg i debatten om jante som ägt rum här på Tyngre.
De tidigare inslagen hittar du här:

Krönika 1 – Sebastian Avindell
Krönika 2 – Patrik Andersson

Ska vi med detta anse cirkeln sluten?

***

Vi ska väl kanske börja med att slå fast att Jante minsann inte är svensk. Med emfas. Nej, i stället verkar vår vän Jante vara en högst berest filur som finns både i Holland, Danmark och Japan. Gällande "offerkoftan", som tydligen är ett plagg vår världsvane vän ofta ikläder sig, så är dess ursprung ännu okänt. Min gissning är dock att den härstammar från Norge. De verkar ha en grej för koftor där.

Skämt åsido. Jante verkar beröra oss alla. Rejält, dessutom. Likt om man ska ha senap eller ketchup på korven (man ska givetvis ha båda!), så verkar de flesta ha en åsikt kring Jante. "Det finns inte!", "du överdriver, folk kritiserar inte, det är du som fattar fel", "ta av dig den (norska?) offerkoftan och ät kesella med ett leende!"

Många blir nog ilskna på mig när jag fortsatt hävdar att Jante finns, och är högst verklig. Men innan ni blir vansinniga och vill hänga mig i detta stickade plagg med värmande egenskaper, ska jag försöka förklara mig. Jag tror att Jante har blivit en försvarsmekanism i ett allt mer segregerat samhälle. Jag talar då inte om varmkorvspålägg, där ketchupfalangen glider ifrån de som väljer senap. Nej, jag talar om hur de vältränade blir fler, men så blir även de otränade och gravt överviktiga. Träning och motion har gått ifrån att för femtio år sedan vara en folkrörelse, utförd i folkparker och på idrottsplatser, till att nästan bli något mytologiskt hemligt. En hemlig klubb för inbördes beundran. Vem törs som nybliven, glad amatör hoppa in på ett källargym? Hur många gånger har man inte hört historien om någon som vill börja träna, men inte tycker sig passa in någonstans? Som är för rädd att ta det där första, vacklande steget.

mma2.jpg
Sebastian Avindell tar det ett steg till.

Och när inte Jante är på semester i Holland eller Danmark, så dyker han i dessa fall upp. Kanske inte i form av missunnsamhet och avundsjuka, utan då kanske snarare som osäkerhet. Som den där lilla jäkeln på axeln som viskar elakheter i örat. "Vad ska du på ett gym och göra?", "titta vad han äter, varför kan du inte äta så?"

Och osäkerhet tar sig inte sällan i uttryck av reservation. Av ifrågasättande. För, har du levt ett helt liv på ett sätt, då är det inte så lätt att plötsligt göra en stor förändring. Jag tror att vi som redan är i svängen, vi som har rutiner och tränar på som vanligt, har blivit lite hemmablinda. Vi skakar på huvudet och säger lite på slentrian ”Det är väl inte så svårt, det är väl bara att köra igång?” Nej, det är det faktiskt inte. Problemet är betydligt större än så, vilket fetmaepidemin är ett solklart tecken på. Det är trots allt ett faktum att människorna som äter ihjäl sig är fler idag än de som svälter ihjäl. Jo, det är sant, fråga WHO. Att då säga att "du är bara paranoid, alla är bara välvilligt inställda till din träning", är att gravt förenkla ett växande problem. För träningsglädje och sund kosthållning är inget självklart. För många är det svårt, ja rent ut sagt obegripligt. "Hur håller man den här stången?", "Hur funkar egentligen den här maskinen?" och "Vad ska jag egentligen äta för att må bra, orka träna och dessutom gå ned lite i vikt?"

Och jag tror det är här vi finner Jante, iklädd sin allra finaste kofta. I osäkerheten. I skuldkänslorna över utebliven träning och falukorvsmatlåda. Träning och träningsglädje ska vara den mest självklara saken i världen, men är det inte för alla. Kanske blir det därför ibland så att syrliga kommentarer fälls över broccoli och kycklingfilé. För att vi inte riktigt förstår varandra. Detta trots att det borde vara tvärtom. Vi borde alla kunna mötas i träningsglädjen, hårdsatsande atlet, som glad amatör. Alla ska med!

Och vi skulle kanske kunna börja med att förvisa Jante tillbaka till Japan. Och han får gärna ta offerkoftan med sig.

Så, visst finns Jante. Men vi kunde kanske skramla ihop till flygbiljetten tillsammans? Så vi blir av med honom!

***

Taggar: KRÖNIKA , JANTE , REPLIK