Att ha en kropp är en del av att vara människa. Våra kroppsliga förmågor och hur väl de fungerar är därför djupt sammankopplade med vår identitet. Men om en kroppsdel är skadad och inte längre fungerar finns det risk att vi hamnar på kollisionskurs med vår kropp och bilden av oss själva; att vi låser oss fast vid att vara vår fysiska prestation personifierad.
När jag var 28 år fick jag höra av min läkare: “Dina lungor fungerar inte så bra. Vi vet inte riktigt varför, men vi vet att lungornas funktion kan börja försämras kring trettio års ålder ”. Att mina lungor inte gjorde sitt jobb var lätt att förstå. Jag inhalerade astmamedicin var tredje timme och åt mediciner av olika färger och former för att överhuvudet taget kunna andas. Men det obehagliga som också inträffade - likhetstecknet mellan mig själv och mina underpresterande lungor - var att jag fick svårt att särskilja mig själv från mina lungors odugliga funktion.Jag skämdes över min kropps svaghet.
Dina lungor fungerar inte så bra. Vi vet inte riktigt varför, men vi vet att lungornas funktion kan börja försämras kring trettio års ålder ”
Det finns något djupt problematisk när vi ordnas in i termer av frisk och sjuk, bra och dålig, normal och avvikande. Till skillnad från lungornas funktion, som är väl bestämd och därmed kan värderas som bättre eller sämre, kan inte människan i sig tilldelas en funktion utöver sin mänsklighet. Människan är större än sina enskilda kroppsdelar och deras funktioner; vi är fria från funktionsduglighetskrav.
Liknande problematik kan uppstå för idrottaren eller motionären som med träning förvärvar kroppsfärdigheter för att, exempelvis, utföra en prestation så bra som möjligt. Den fysiska optimeringen av kroppen gör den i viss mån till ett modifierbart objekt; föränderlig genom kost och träning. Kroppen blir på så sätt det verktyg som ska realisera ett uppsatt prestationsmål; vår skiftnyckel som ska dra åt muttern.
Den som tränar hårt vet att när kroppen utsätts för påfrestningar kan den under vissa omständigheter även bryta. Skador och sjukdomar kan göra att kroppen plötsligt blir begränsningen för att nå målet; skiftnyckeln passar inte längre till muttern. När kroppens värde ställs i proportion till hur väl den förväntas realisera målet, uppfattas den lätt som svag eller misslyckad när den inte hjälper oss dit.
En vän till mig berättade nyligen om hur han, efter att några års regelbunden löpning, börjat identifierat sig själv som löpare . Då han började träna inför ett maratonlopp med en utsatt tid för målgången i sikte, hade han fått smärre smärtkänningar i ena knät. Signalerna ville han inte alls fånga upp och medan han struntade i dem blev knäet sämre och sämre. Till slut skadades knäet så illa att han efter medicinsk bedömning fick löparförbud under några månader. Det värsta, berättade han, var inte själva skadan i sig, utan att hans identitet som löpare riskerades att gå förlorad. Han skämdes för sin underprestation och insåg att hans funna löparidentitet gjort att han börjat nedvärdera sin egen självbild under skadeperioden.
Det är inte ovanligt att idrottare eller motionärer identifierar sig så starkt med sina mål eller prestationer att kroppens värde endast tolkas utifrån sin förmåga att uppfylla dem. Diskrepansen mellan målen och den faktiska prestation hos den tränande gör att kroppen kan börja uppfattas som en fiende till sin rättmätiga identitet. Men vi måste vara medvetna om att vi alltid har friska aspekter och förmågor i vår kropp. Varje människa är inte sin skada eller sina brister till 100%. Vi har alla faktorer och funktioner som fungerar alldeles utmärkt, lika viktiga för oss att bejaka och utveckla. Människor är inte verktyg. Vi är inte heller redskap, program eller metoder. Vi finns helt enkelt inte till för en bestämd funktion, utöver vår mänsklighet.
"Människan ska alltid respekteras för sin egen skull, som ett mål i sig, och inte betraktas och behandlas enbart som medel” - Immanuel Kant
Marianne Hansson
***
Referenser:
M. lundström, U. Johnsson, 2001, Friskfaktorer och framgångsrik rehabilitering i ett idrotts- och hälsoperspektiv. Svensk idrottsforskning nr 4:2001
P. Hassmén, N. Hassmén och J. Plate, 2003, Idrottspsykologi. Natur och Kultur
Nina Björk - Om att det viktigaste inte går att värdera. Publicerat fredag 30 januari kl 15:40 på www.sr.se
K. Johannisson, 1997, Kroppens tunna skal. Nordstedts förlag
