Låt inte rädslan styra ditt liv!

Kan rädslan för att misslyckas begränsa vad du vågar ta dig för? Sebastian Avindell menar att det är förbaskat onödigt.

Tänk efter: hur många gånger har du inte struntat i något för att du varit rädd att misslyckas? Ett jobb du inte sökt för att ”du skulle ändå inte få det”. En tjej eller kille du aldrig bjudit ut, rädd för att få nobben? Bättre då att låta bli. Kan det kanske ha hänt att du i samband med marklyft, knäböj eller bänkpress inte lagt på den där sista viktplattan? Bättre att köra säkert, än att bomma lyftet.

Vi lever i en allt hårdare värld, som allt mer vrids åt att vara helt resultatorienterad. Som privatperson ska du hinna träna minst 6 dagar i veckan, helst mer, vara en bra livskamrat/vän och gärna ideellt engagerad i någon förening som slåss för afrikanska krokodilers rätt till tandvård. Typ.

På arbetet ska du jobba minst hundra procent, för att gärna plussa på med ytterligare 10-20 timmar i veckan, i form av att svara på jobbmail samtidigt som du nattar barnen eller lagar middag. Resultat, och enbart lyckade sådana, är det som gäller. Tvåa på bollen existerar inte längre. Alla ska ha mer framgång, och den som inte vinner allt hon/han deltar i, bryter ihop och läggs in för psykiatrisk vård. Aldrig får vi heller vara nöjda när vi lyckats, får då ska blicken genast riktas mot nästa mål.

Missförstå mig rätt, jag tycker också om att vinna. Jag uppskattar jävlar anamma och ett ständigt driv. Men denna jakt på framgång och enbart mätbara resultat har också en baksida. Nämligen att den skapar rädsla. En fruktan över att försöka, en gnagande tanke i bakhuvudet som ständigt och ilsket påminner om att ”Du duger inte. Det här duger inte! Du måste lyckas i allt, du får inte misslyckas!”. Denna rädsla skapar en generation av människor som inte vågar försöka, och segregerar oss i två läger. De som törs, och de som till slut inte ens tycker det är värt att försöka.

Det är nog inte orimligt att anta att den pågående fitnesshetsen har lagt ribban för träning orimligt högt. Glada amatörer vågar inte vara just blåbär på sin sak, de måste vara experter redan från träningspass ett. Nästan inget går att göra enkom för att det är roligt/stimulerande längre. Nej, istället ska rätt utrustning inhandlas, youtube-klipp ska studeras in i minsta detalj, coacher och PT:s ska kontaktas för att lägga upp en detaljplan som skulle få vilken elitidrottare som helst grön av avund. Detta redan innan första försöket av vald träningsform. Långsamt blir den glada amatören alltmer rädd i sin ensamhet fylld av funktionskläder och träningsappar. Därför slutar allt till slut i pannkaka. Varför? Därför att det där första klivet känns så otroligt skrämmande. Därför att ingen vågar försöka och misslyckas längre.

Ribban läggs, tror jag, av våra så välsvarvade och välpolerade fasader. Twitterkontona svämmar över med träningsrapporter och länkar till den nya dieten vi testar, som är helt otrolig och ger resultat som är fantastiska. Vi sms:ar varandra med ständiga uppdateringar om alla PB:n vi slår, samtidigt som vi mms:ar en bild på en proteinsmoothie till nästa kompis. Ingen gör det för att vara elak, eller för att stressa någon annan. Självklart vill man visa upp de resultat man arbetat så hårt för. Konstigt vore väl annars? Men, genom detta skapas atmosfären av att alla ens medmänniskor är som hämtade ur en Hollywoodfilm. Alla är snygga jämt, ingen misslyckas med något och gör du inte samma sak är du inte skvatt värd.

 Alla är snygga jämt, ingen misslyckas med något och gör du inte samma sak är du inte skvatt värd.

Franklin D. Roosevelt, USA:s trettioandra president, höll 1933 ett tal där han myntade de bevingade orden "there is nothing to fear, but fear itself". Trots att hans tal handlade om den då pågående ekonomiska depressionen, finns här något vi kan ta med oss. Både på gymmet och i allt det andra fysiska vi gör. Men, och kanske framförallt, även i det vardagliga livet. Instagram, Facebook - allt det där är en fasad. De som du ser där, som ser så perfekta ut, de är precis som du själv. De ramlar på isfläckar, de missar lyft och kommer för sent till jobbet. De spiller också kaffe över den nya laptopen och stretchar för lite höftböjare.

Att misslyckas är en del av livet. Det enda ett misslyckande betyder är att du kan försöka igen. Och igen. Och sedan tusen gånger till. Tills dess det går. Tänk på barn, när de ska lära sig något nytt. De är orädda, de bryr sig inte om att någon ser dem misslyckas. Och det borde inte vi heller göra. Rädslan för att misslyckas får inte hindra oss att försöka!

Så! Till gymmet! Ta tag i det där du har varit rädd för att göra länge, vad det än må vara. Försök, misslyckas, ramla på rumpan och gör alla tokfel som finns. Och när du gjort det, gör det igen. Tänk sedan på att varje försök du gör, är ett steg närmare framgång. Oavsett om det slutar i om du vinner eller kommer på andra plats. Att våga är en vinst i sig, att inte våga - det är det som är den verkligen förlusten!

Mer styrketräning (och mer Tyngre Classic, vi ses väl där?) åt folket!

***

Taggar: KRÖNIKA , inspiration