Lättkränkt

När slutade det vara okej att få tycka som man vill?

Jag vet inte riktigt jag. Det är finns alltid en viss risk med att skriva krönikor som innefattar påståenden så som att det var bättre förr. Med ens kan man bli beskylld både för att vara äldre än vad man egentligen, plus bli omnämnd med mindre roliga epitet så som surgubbe och annat fyndigt. Blandar vi dessutom in begrepp om dagens ungdom så är vi ute på rejält både tunn och glanshal is. Men idag är jag nog beredd att ta den risken. Vill du efter detta kalla mig för en tjurig stofil så är det helt enkelt smällen jag får ta. För någon ordning måste ta faktiskt bli på torpet.

Internet och sociala medier har gjort mycket för det samhälle vi idag lever i. Mest gott, får vi väl tillstå. Men, vid sidan av det har det även fört med sig en del problem. Som det här med att alla ska tycka till om allt. Missförstå mig nu rätt, det klart att man som person ska få ha åsikter om saker och ting. Märkligt vore ju annars. Jag är ju själv en sådan tyckare av rang. Men någonstans på vägen blandades det här med att tycka ihop med att alla andra ska tycka som jag. Och, i och med att vi i dagens samhälle kan slänga ihop en debattartikel och få den publicerad på några minuter, till skillnad från förr när den skulle skickas med snigelpost, korrläsas för att sedan tryckas på riktigt papper, har något av en åsiktsinflation uppstått. Följaktligen har alla plötsligt blivit experter på allt. Man tycker gärna, men vill för allt i världen inte bli ifrågasatt. För då är man med ens kränkt åt det grövsta. Kränkt deluxe, om du så vill.

Man tycker gärna, men vill för allt i världen inte bli ifrågasatt. För då är man med ens kränkt åt det grövsta. Kränkt deluxe, om du så vill.

Ett exempel, skriv "jag älskar att träna!" någonstans på någon av dina sociala plattformar och invänta resultatet så ska du få se. Visst, du lär få en övervägande majoritet av tummar upp och likes. Men, säkert som amen i kyrkan kommer där även dyka upp en hel del annat. Ty, minst ett par individer lär, trots att det givetvis inte var din mening, bli kränkta så det sjunger om det. Någon påpekar surt att alla kan minsann inte träna så mycket som du, fast du inte ens skrev något om det. En annan kontrar med att klippa in en forskningsrapport om att övervikt till stor del är ärftligt samtidigt som en tredje ilsket börjar fila på en debattartikel till Aftonbladet. Något konfunderad kliar du dig i huvudet. Hur hände det här? Du ville ju inte göra någon upprörd, bara brista ut i ett litet glädjetjut över hur mycket du älskar att röra på dig. Trots det har du genom ditt handlande skaffat dig minst tre ärkefiender för livet, blivit denna trios Lex Luthor och Jokern på samma gång. Lättkränkt var det ja. Och Gud nåde dig om du råkar posta en träningsbild från arla morgonstund. Då lär du innan lunch vara anmäld för både ärekränkning och hets mot folkgrupp. Någon ringer säkert konsumentombudsmannen också, av bara farten.

Hur blev det såhär? När slutade det vara okej att få tycka som man vill? Jag säger givetvis inte att dumhet ska få stå oemotsagd, men det betyder ju inte att alla behöver tycka till om precis allt hela tiden. Kan man inte bara, om då åtminstone för sin egen del, tänka att jaha, se där. Så tycker den personen. Det tycker inte jag, men det kanske kan vara okej. Jag behöver inte få ett litet nervsammanbrott och ägna halva dagen åt att vilt diskutera varför barfotalöpning är värre än cancer och krig kombinerat. Jag kan helt enkelt nöja mig med att vi tycker olika. Jag menar, bara för att någon tycker motsatsen till det du tycker, betyder ju inte det att personen i fråga är ute efter att peka ut dig. Och det betyder sannerligen inte att du behöver bli kränkt likt en fransman som utmanas till duell med värja på 1700-talet.

Men ändå är det just vad som händer. Dag efter dag. Särskilt när det kommer till oss som uppskattar kost och träning, och inte är blyga för att dela med oss av det i det sociala flödet. Värre sak finns nästan inte att göra numera. Att lägga upp en bild på en hälsosam måltid är idag nästa synonymt med att typ äta små barn. Folk blir fullkomligt vansinniga. Direkt börjar det härjas om träningshets och risken för ortorexi. Tro det eller ej, det skrivs till och med debattartiklar om att för mycket träningsbilder på nätet stressar de som inte tränar så mycket. 

Det märkliga är ju att motsatsen inte inträffar. Inte tusan slår folk ned likt slaghökar på alla dessa tusentals bilder på rosévin och prosecco i motljus. På miljarders foton där skräpmat och godis finns i överflöd. Då blir helt plötsligt ingen kränkt, inte det minsta. Således verkar denna relativt nya företeelse kunna klassas som något som bäst kan liknas vid selektiv kränkthet. Man blir helt enkelt kränkt när det passar en. Och då är man inte rädd för att slå på stora trumman.

Själv blir jag nog mest matt och tänker att det nog, trots allt, var bättre förr. Då man fick tycka och göra lite som man ville, utan att Anders, Lisa och fan och hans moster skulle lägga sig i. När människor i största allmänhet vädrade sina åsikter kring ämnen som faktiskt hade substans. Du vet, krig, svält och orättvisor och sånt. Inte till synes triviala saker som att det är alldeles för mycket träningsbilder på nätet.  Jag tror att alla skulle må betydligt bättre av att använda sin energi till sådant som faktiskt betyder något. Som att det fortfarande, år 2017, finns barn som dör av svält. Att det sitter en blindgalen dåre som president i USA. Ni vet, sådana saker. Så, vill du nu nödvändigtvis blir kränkt för något idag, försök då välja ett ämne som faktiskt är värt att bli kränkt över. Och nej, det innefattar inte vad någon annan väljer att lägga upp för bilder i sitt sociala flöde. Känner du dig kränkt över en sådan sak är nämligen risken att det är du, inte jag, som är surgubben här.

Så det så.

Mer rörelseglädje åt folket!

 undefined