Leva som vi lär

Om att inte vara perfekt, och att ett misslyckande betyder att du har försökt.

undefined

Nu har det gått ett år sen jag började skriva på Tyngre. Ganska snabbt insåg jag med hjälp av er kära läsares feedback att det uppskattas när jag lyfter den psykologiska delen av att leva och verka inom träning och fitness. För er som läser mina små betraktelser tycks problemet inte vara svårigheten att genomföra förflyttningen ur soffan – till gymmet. Istället tycks flera av er tveka inför att ta en vilodag, eller en glass. Åtminstone utan att medföljande besvärliga känslor.

Så eftersom vi som inte behöver "tio tips för att behålla motivationen" utan kanske snarare är i behov av "tio tips för att noja mindre" de facto existerar - om än i liten skala, har jag försökt sätta de tipsen på pränt en gång i veckan.

Mitt budskap går ut på att noja mindre. Livet kan bli en mycket behagligare företeelse om man våga ta för sig och våga kliva över sina mentala gränser. Att våga leva ut handlar inte om att störa och provocera, det handlar om att allt blir lite roligare så. Så långt är allt frid och fröjd.

Smolket i bägaren är att vi människor är motsägelsefulla som bara den. Vi säger att vi ska göra en sak sedan gör vi en annan, ibland raka motsatsen. Jag är den första att krypa till korset på den punkten. De som känner mig personligen har säkerligen noterat att jag långt ifrån alltid är härligt spontan och avslappnad när det kommer till kropp och kost. De tillfällen där jag uppriktigt känner "zero fucks given" när jag kliver in på boxen och är mindre "fit" än 99% av medlemmarna kan räknas på en hand.

  • Klart jag inte alltid vågar låta som brudarna på Göteborgs Kraftsportsklubb när jag lyfter, fastän jag blir många kilo starkare av det.
  • Klart jag väljer en sallad istället för en hamburgare ibland fast jag vet att jag har utrymme för burgaren.
  • Klart jag fegar ur och skippar dagens WOD för att jag inte orkar förnedra mig när det vankas muscle-ups och handstående.
  • Klart jag inte alltid tar debatten utan låter kommentarer och skitsnack om kost och träning passera.
  • Klart att jag inte alltid finns där för den som till äventyrs behöver mitt stöd när det gäller de här sakerna.

Med det bekänt hävdar jag ändå bestämt att jag står för allt jag sagt, och jag gör mitt bästa för att leva upp till de idéerna. Kalla det bortförklaringar, kalla det feghet, men saken är den att det är omöjligt att alltid leva som man lär. 

Ingen människa räcker till allt. Ni vet alla lyckade människor som frodas på sociala medier. De där som precis som du och jag bara visar guldkornen. Inte ens de klarar allt. Om jag följer EN superentreprenör, EN superatlet, EN supermorsa, EN superkonstnär och EN superaktivist, då tänker jag att jag ska hinna allt som de fem gör sammanlagt, men jag är bara en. En kan inte vara fem andra, bara sig själv. Matematiken är ofelbar.

Ideal och principer är otroligt viktiga för att klara av att navigera i livet men känslor och händelser kan förändra spelplanen. Precis som för kaptenen på ett fartyg spelar kompassens exakthet mindre roll om det blir storm och det plötsligt inte handlar om att anlända 12:00 längre, utan om att inte drunkna. Vilket faktiskt är helt okej ibland. Istället för att bli arg för att man inte kom fram klockan 12:00 kan man bli glad att man kom i land överhuvudtaget.

Varje gång någon skriver och berättar att de vågat någonting på grund av mina texter, lyft någonting tungt utan att hålla igen eller ätit mat som känts laddad utan att straffdieta en vecka efteråt är en liten seger. Varje gång någon skriver och berättar att de försökte men att det kändes för motstridigt är en ännu större seger. Då betyder det att jag också vågar prova något nytt och skrämmande, det är inte dödsstraff på att misslyckas. Det är bara en ny erfarenhet. Nästa gång vet vi hur vi kan göra det bättre.

Så här kommer det svart på vitt. Jag är världen största hycklare.

Jag stressar ihjäl mig över alla skavanker på min kropp. Kommer på mig själv med inspektera och kritisera med min strängaste blick. Sedan sätter jag mig och skriver om att acceptera sin kropp. Hur är det moraliskt? Jo, därför att tankar blir till handling.

För när jag har skrivit exakt hur galet det är att skämmas för den man är och varför får orden kraft. Då reser jag mig upp, går till gymmet och bär bristningarna, de icke existerande brösten och de klena armarna och alla andra tusentals “fel” som en krona. Tänker: Skönt! Lättare att göra frivändningar utan bröst, pecs kan man bygga om man vill ha nånting där. Bristningar är bara ett bevis på att kroppen varit med om snabba förändringar. Vem bryr sig?

Sådär försöker jag tänka ändå tills jag tror på det själv. Fake it til you make it. 

Det är inte okej att medvetet vilseleda folk eller propagera för sådant man inte tror på, men varför skulle jag göra det? Världen blir en bättre plats med mindre nojor och mera mod, det är min fast uppriktiga övertygelse även om jag inte alltid lyckas leva så i en värld som snurrar med vår osäkerhet som bränsle.

Det är okej att ha motstridiga tankar, prova och misslyckas, bryta ihop och komma igen. Du förlorar inget, du vinner en erfarenhet. Ta den, sätt dig vid ritbordet igen och låt dina nya insikter få liv och göra avtryck!

undefined

Taggar: