Med kroppen som verktyg

Du är en person som inte ryggar för de utmaningar, där många andra aldrig skulle våga testa.

undefined
Du har alltid känt dig annorlunda. Dina val har skilt sig från dem runt omkring dig. Det har med all säkerhet känts ensamt ibland. För, när man väljer att följa sin passion så kommer de flesta inte att förstå. Du vet att många omkring dig upplever dig som en udda fågel, en outsider som beter sig märkligt. Men, det berör dig inte. För du gör bara det du älskar. Du har valt att följa din passion. Om det i så fall leder till att du är den som människor inte riktigt förstår sig på, så spelar det mindre roll. Du vet varför du gör det du gör och det är allt som betyder något. 

För, du är inte som alla andra. Du har valt att utmana dig själv på ett sätt som de flesta inte förstår. Att skulptera kroppen, likt en konstnär millimeter för millimeter skapar en staty, är det bästa du vet. När andra inte kan förstå hur du med ett leende äter torsk och ris varje dag, veckor i sträck så berör det dig inte. Din kost är bara ytterligare ett verktyg du tålmodigt använder för att nå dina mål. Låt andra äta pizza och hamburgare, det ska du också göra när du uppnått det du drömmer om. 

Därför är det enkelt för dig att göra alla de där valen som andra inte förstår. Du har ju valt utanförskapet, gått in i det fullt medveten om vad det innebär. Det är således därför du inte ser det som en uppoffring att avstå den där utekvällen med kollegorna. Alla som frågar varför du inte ska med lägger huvudet lite på sned, som om det vore synd om dig. Som om du missar allt det roliga i livet. Men, de som gör det förstår inte att det här är just livet för dig. Utmaningen med att sköta träning, kost och sömn på ett minutiöst vis, likt en kirurg med den bästa av fingertoppskänsla. Allt ska klaffa. Allt ska vara perfekt. Det är livet.

Du söker perfektion i den kropp du använder som verktyg. Det är därför den dagliga promenaden i raskt tempo, innan de flesta ens vågat drömma om att stiga ur sängen, aldrig känns lång. Vädret kvittar, det får gärna hagla och blåsa orkanvindar vad dig anbelangar. För, varje tidig morgon, varje promenad och steg är ytterligare en pusselbit närmare målet. Och, när allt för många ser träningspasset som någonting nödvändigt ont, något som helst ska vara snabbt överstökat så ser du raka motsatsen. För dig är det precis tvärtom. Allt det där andra är det nödvändiga ontet. För när du väl får ta dig till den plats där du får musklerna att skrika av smärta, det är då allting annat försvinner. Livet stannar liksom upp och du är för en stund endast här och nu. Allt annat sätts på paus och tystnar. Slamret från metall, svett som rinner och muskler som spänner under huden, det är din terapi. Det är här som allt det andra blir hanterbart, den där galna världen utanför som kallas livet. Får du inte göra det här så fungerar inte det andra. 

För de allra flesta finns via denna väg inte heller några pengar att hämta, ingen berömmelse eller glamorös tillvaro som väntar när det personliga målet är uppnått. Den passion du valt kostar blod, svett, tårar och pengar. Och för den utomstående kan de hela te sig så väldigt märkligt. För, vad finns där kvar när strålkastarna släckts, publiken åkt hem och tävlingen är över? Men det som för de andra är så svårt att förstå är för dig helt självklart. Det handlar inte om själva tävlingsdagen, utan om alla de dagar som leder fram till den. Var du sedan hamnade resultatmässigt är inte det viktigaste, för, tävlingen har hela tiden varit mot sig själv. Hur har du kunnat bli lite bättre varje dag? Hur har du orkat? Resan du har gjort har stärkt dig, utvecklat dig och gjort dig till en bättre människa. En person som inte ryggar för utmaningar, där många andra inte ens skulle vilja vara villiga att testa. Och du har gjort det med kroppen som verktyg. 

Så. Var stolt. Var så evinnerligt stolt. 
Det är du värd. 

Mer rörelseglädje åt folket!

undefined