Mindre svett. Mer etikett.

Hur sköter du dig på gymmet? Sebastian Avindell misstänker att din mamma inte är en del av personalen där.

Det finns en del ställen på jorden där vi människor tappar fotfästet. Där vi upphör med de sociala normer vi annars håller så hårt på. Gråzoner där man får göra lite som man vill. Bastun är en sådan plats. Människor (med betoning på män) som aldrig någonsin skulle uppvisa någon som helst tävlingsinstinkt blir plötsligt till rena rama Vinnie Jones. Man reser sig helt enkelt inte förrän sista man lämnat bastun, kosta vad det kosta vill. Det spelar ingen roll om personen bredvid öser på vatten på aggregatet. Man. Sitter. Kvar! Inte sällan rättar man dessutom till sina ädlare delar, med överdriven tydlighet.

En annan sådan plats är vilken svensk charterort som helst. Alla normer, alla regler för social etikett upphör. Öl till frukost, redan på flygplatsen? Såklart! Vråla Sveeriigeeee!, bara för att man kan, mitt i natten när alla andra sover? Javisst! Köpa en keps med en älg på, något som man hellre skulle dö än att ha på sig hemma, för att det är festligt? Jag tar två!

Men om vi för en stund släpper ölen och kliver ut från bastun (inte nödvändigtvis som sista person) så finns det en annan plats där många av oss beter sig aningen vrickat. En plats där vi verkar släppa alla hämningar och förstånd redan vid tröskeln. Denna magiska plats är gymmet.

Kanske är det euforin av att äntligen få träna som gör det. Möjligen är det för att testosteronhalten skjuter i taket  eller den speciella luften, som gör att folk tappar fattningen om hur man beter sig mot sina medmänniskor. Kanske är det något helt annat. Men faktum kvarstår, på gymmet gör vi saker mot varandra som vi annars aldrig skulle göra.

Folk slarvar på gymmet. Något oerhört. Nog för att vi kanske inte alltid tömmer diskmaskinen på jobbet, och ibland bara lämnar kaffekoppen i diskhon i förhoppning om att någons mamma ska fixa det. Men detta beteende accentueras gånger tusen på gymmet. Plötsligt är det okej att bara släppa vikterna på golvet när man är färdig, för någon annan tar säkert upp dem. Och om samma person  mot förmodan skulle bemöda sig till att lägga/hänga tillbaka hantlar och viktplattor, så är ordningen inget viktig. Bara de får en plats, så är uppdraget utfört.

se6aju3a.jpg
Så. Färdig. 

Somliga gör det de ska, men har istället utvecklat en fäbless för att prata med allt. Och alla. Hela tiden. Missförstå mig rätt, jag gillar säkert dig med, eftersom vi troligen delar en passion för att lyfta tungt. Men det betyder inte att jag vill prata med dig när jag gör mitt sista sett böj. När jag dessutom har hörlurarna i, med arg tysk musik som hörs vida omkring mig. Det borde liksom avråda till kontakt. Men icke! Här ska pratas om personbästa och dieter. När, ute i samhället, skulle ett liknande scenario vara troligt? Skulle någon snegla ned i din matkorg på Ica och intresserat börja samtala om hur mycket pasta denna någon åt igår? Nej, inleder en främling ett spontant samtal med dig i världen utanför gymmet, kommer du direkt anta tre saker. Denna någon är full. Psykiskt sjuk. Eller, både och.

Som folk är vi rätt renliga. Vi gillar att ha en vältrimmad tredagarsstubb, välstrukna pikétröjor och en lägenhet som går i fräscht och vitt. Men även detta sunda förnuft upphör på något vis när vi förflyttat oss innanför gymmets väggar. Som det här med svett. Givetvis ska man få svettas när man tränar, konstigt vore ju annars. Men, är det inte märkligt att en tröja som i vardagslivet knappt sett lite armhålesvett direkt åker i tvättkorgen, medan gymtröjan kan återanvändas gång på gång? Utan att ens vädras, eller tvättas. Nog för att den har ett fräsigt märke tryckt över hela bröstet, men det gör den väl inte immun mot sex dagars intorkad svett? Nej, precis. Samma sak gäller svett på golv, maskiner och bänkar. Det är som om alla helt glömt att det finns en magisk uppfinning som heter handduk. Återigen, om någon kollega skulle halka i din svett på jobbet, skulle det vara lika pinsamt som när en japan misslyckas med en arbetsuppgift och känner sig manad att begå seppuku. Men på gymmet spelar detta liksom ingen roll. Svett kan droppas lite var som helst, och på vad (eller vem) som helst. Det försvinner sedan ändå på något magiskt vis. Den där som hela tiden ser till att min kaffekopp försvinner ur diskhon på jobbet kanske jobbar här med?

Slutligen kanske vi skulle tala om det här med respekt. Respekt, och utrymme. Jag utgår ifrån att du inte upptar tre säten på tunnelbanan samtidigt (så länge du inte heter Freddi Smulter). Nä, såklart inte. Men denna solklara självklarhet gäller tydligen inte på gymmet. Boven i dramat heter inte sällan superset eller Crossfit. Missförstå mig, återigen, rätt. Jag gillar superset och jag tycker Karl Dyall är hård som stål. Men det gör det inte okej att ockupera en maskin och en stång samtidigt. Jag vill helst slippa få skäll av någon när jag i god tro ställer mig i hacksquaten. Särskilt när denna någon kommer sättande från andra sidan gymmet, och med andan i halsen brölar "Örru! Jag använde den där!" Samma sak gäller de som kör Crossfit. Jag har den största respekt för Era (sinnessjuka) träningspass. Men det skulle vara trevligt om ni åtminstone lämnar en stång ledig, när ni kör en AMRAP med typ all utrustning som finns på hela gymmet.

Så. Det var väl egentligen inte så svårt? Mer hänsyn, lite mindre psykopatvibbar, lite mer tvål och dela med dig av det goda. Det, plus att du likt Arthur Dent i "Liftarens Guide Till Galaxen" alltid tar med en handduk till gymmet, så borde vi vara i hamn.

keep-calm-and-carry-a-towel-73.png

*** 

Taggar: KRÖNIKA , REGLER , ETIKETT