Mindset – som båltryck för psyket

En stark fysiskt insats kräver ett starkt psyke. Den här är inte till dig som vet att du är ofelbar och världsbäst, du kan med fördel läsa någonting annat. Den här är till er andra som ibland tvivlar och tvekar...

Du är laddad, du har gjort alla ritualer med nästintill religiös noggrannhet, din häxbrygd of choice är urdrucken (varde det fem sorters PWO eller en slät kaffe), rätt låt har spelats i lurarna på max och nu är det dags att leverera. Du har valt en dag med omsorg, tränat dina pass och rent fysiskt har du aldrig varit mera redo än nu. Folk känner av stämningen, det finns ett magnetfält runt dig och däri härbärgeras vilja, kraft och styrka. Du tar sats och greppar xxx kilo Eleiko, och då plötsligt... Bam! Någon, som i vanliga fall är ingen, en anonym tjomme som i regel är en parentes i din tillvaro, en du passerar i receptionen till gymmet fäller en syrlig kommentar. Kanske ett "fan bruden/grabben, tunga mark idag ser jag..." med extra ironi inbakad i varje stavelse, eller varför inte en random "skojig" kommentar om din form eller utseende? Och där och då, säkert utan att fatta det själv har parentesmänniskan brutit förtrollningen, sabbat självförtroendet som kanske tagit veckor att bygga upp.

En stor del av laddningen inför en prestation som inte nämns i samma utsträckning som set och reps är alla inre brandtal vars sensmoral är "jag klarar det", tänka monologer som jag är rätt säker på att många behöver hålla, åtminstone vid maxningar.

Om ditt självförtroende i utgångsläget är sådär, och du måste anstränga dig hårt för att tro på dig själv så brukar den omhuldade källkritiken tyvärr bara tillämpas på dina egna påstådda sanningar. När En På Gymmet™ säger något nedlåtande, oavsett grad av skämtsamhet, tenderar vi med halvtaskig självtillit att svälja det som gratisnocco och proteinbars på fitnessevenemang.

Tillbaks till gymmet och situationen. Du tänker ändå att "det här ska jag inte ge hen, nu kör jag bara" varpå du tar omtag, försöker rubba föremålet som plötsligt på något magiskt sätt dubblerat sin vikt. Du inser att det inte kommer bli något PB, det kommer inte ens bli ett vettigt pass. Resten av tiden på gymmet kommer du misstänksamt analysera varje stavelse du hör, varje blick du möter, koncentrera dig på allt annat än träningen. Du kommer i bästa fall att tänka att hen som sa det är ett osmidigt pucko och att du klarar lyftet nästa gång. I värsta fall utlöser kommentaren en attack från din inre kritiker som nog helst tycker att du borde bosätta dig längst bak i spinningsalen, fast det är tunga böj du älskar eller ännu hellre isolera dig hemma med chipspåse och Netflix som "basövningar".

Det svider att misslyckas och att bli pikad, men obetänksamma personer som tar sig friheten att recensera ens existens "på skoj" kommer vi nog dessvärre aldrig helt ifrån. De finns överallt och orkar vi konfrontera dem så tycker jag vi ska göra det, men framförallt tror jag att vi löser problemet genom att konfrontera våra egna inre kritiker.

Borde det inte vara en naturlig del av träningslivet att försöka bli jämnstark mentalt och fysiskt? Se det som ett själsligt båltryck, typ.

Borde det inte vara en naturlig del av träningslivet att försöka bli jämnstark mentalt och fysiskt? Se det som ett själsligt båltryck, typ. Det måste sättas så enkelt är det, kan vi inte får vi lära oss den vanliga vägen, börja med aktivering och avancera. Ju tyngre utmaning desto viktigare är det att inte "läcka" kraft, hålla sig solid. Annars kan man göra sig väldigt illa.

Vi behöver tro att vi ska klara av en uppgift för att vi ska klara den. Det är basalt men svårt. Hur lätt är det egentligen om vår självbild säger oss det motsatta? Aktiveringen i det här fallet handlar om att bli medveten om vad som påverkar ens tankemönster. Steg två är att bemöta det med ett starkt mindset.

Personbästan av olika slag sätts till stor del beroende på känslan inför testet i sig, dig själv och relationen mellan dessa två. Du kan ha marknadens bästa magnesium, lyftarskor och knälindor. Livrem och hängslen kan vara aldrig så noggrant spända, men om du börjar tänka på dig själv som svag och dålig, kommer vikten inte att röra sig.

Det här är kanske ett extra relevant fenomen för tjejer och kvinnor som, på grund av gamla traditioner och strukturer fostrats till att vara försiktiga och betrakta oss själva som sköra och bräckliga, alltför ofta blir våra egna största fiender i gymmet. Och visst finns det fortfarande en och annan bakåtsträvare som anser att friviktsgymmet bör förbli en könssegregerad företeelse tills solen slocknar (gäsp, hur orkar dom ens?). Ännu värre blir det, oavsett könsidentitet, om man har en historia av inaktivitet och mindre stark fysik i bagaget.

Målet med mindset är att varken låta andras eller egna irrationella rädslor bestämma. Alla har fel och rätt svar är: du är grym och modig och precis lika berättigad som någon annan att köra hårt och jobba för progression. Det finns plats för alla och ingen får ta ifrån dig ditt utrymme, din passion eller din vilja.

Först när du är övertygad om att du tål att ta i så att svetten sprutar och att tester av prestandan är en naturlig sak för dig att hantera kommer dina pers börja rulla in. Det här är allt annat än lätt, gudarna ska veta att jag har det mesta framför mig när det gäller att vaska mina egna internaliserade föreställningar om svaghet. Därför är det härmed obligatoriskt att klappa oss själva på axeln varje gång vi varit på upptäcktsfärd utanför den berömda komfortzonen. OK?

I praktiken brukar jag försöka ha tre mantran som får gå på repeat när jag behöver bygga pannben inför träning. Du kommer såklart hitta på andra stärkande tankar men mina är ungefär såhär;

1. Jag kommer inte att gå sönder. Jag håller. Jag är tränad för det här.

2. Jag är inte min historia. Det är faktiskt inte gympalektionen à 1998 längre. De som pikade då var lika osäkra och ängsliga som de som pikar nu fortfarande är.

3. Jag måste trots allt inte klara det här. Jag VILL klara det och jag KOMMER klara det, men det är inte så att någon dör om jag råkar faila. Ingen kommer ens att minnas det om en vecka. Jag gör det här för att det är kul, för att jag älskar utmaningen.

Skiljelinjen mellan att känna sina gränser och att låta rädslan bestämma är förstås hårfin och gränser bör såklart respekteras. Vi vill absolut inte göra oss illa och utsätta kroppen för det den inte ännu klarar, det är inte det jag säger, men obefogad självkritik bör enligt mig bekämpas, till sista svettdroppen.

Det är en grund för vad jag kallar mindbuilding och det är världens bästa kompletteringsträning för i stort sett alla atleter vågar jag  helt fräckt påstå. Har vi ett starkt mindset så är jag av erfarenhet benägen att tro att vi kan nå helt nya höjder på träning och tävling.

Jag tänker i alla fall börja köra några extra set med starka tankar. Vi håller det enkelt, tänker mig 5 x 5 minst tre gånger i veckan. Beprövad träningsmetod, inget dutti dutti, bara att köra!

Who's with me?

undefined