Mr Olympia – därför saknar vi Kai Greene!

Den 51:a upplagan av Mr Olympia pågår just nu i Las Vegas, denna gång utan en av de stora favoriterna Kai Greene. Sebastian Avindell är en av många som saknar honom.

Efter de senaste dagarnas rabalder står det nu klart att det inte blir någon Kai Greene på årets Olympia. Därför är det lite svårt att inte samtidigt börja fundera på om Kai Greene gjort sitt inom Olympia-världen? Årets start skulle ha blivit bjässens sjunde, med en för ändamålet ansenlig ålder på fyrtio år. Sanden i timglaset håller obönhörligt på att rinna ut för Greene. Vilket är tråkigt. För, utan rivalitet, byggs inga dynastier. Den ”gode” behöver den ”onde”. En motpol. Frågan är därför om Phil Heath någonsin blivit en sådan storhet, om han inte haft konkurrensen och rivaliteten i Kai Greene? De flesta av oss känner till ”grapefruktgate". Men i övrigt? Vad vet vi egentligen om den filosofiskt lagda bjässen? Vem är egentligen Kai Greene?

undefined
Vem är han?
Enkelt uttryckt hade Kai en svår uppväxt. Redan vid sex års ålder placerades han i fosterhem, eftersom hans mamma fysiskt misshandlat honom upprepade gånger. Någon pappa fanns aldrig med i bilden. Så, sexåriga Kai togs om hand av staten New York och flyttades flertalet gånger omkring från familj till familj. Enligt Greene själv ska vistelsen i dessa fosterfamiljer inneburit fortsatt såväl fysisk som psykisk misshandel. Vid tolv års ålder känner unge Kai att livet är outhärdligt och försöker genom att skära sig i handlederna ta sig eget liv. Han lyckades nu inte, men självmordsförsöket till trots så avlöste boendet hos fosterfamiljer och institutioner för unga vuxna varandra till dess att Kai var dryga sexton år.

undefined
Kai Greene som 18-åring.
Det är inte en idrottslärare som upptäcker Kais fallenhet för att bygga muskler i sjunde klass, utan en engelsklärare. Greene var vid detta laget en rejält utåtagerande tonåring, som ofta kom i bråk med sina klasskamrater. Läraren tipsade därför Kai om en tonårstävling i bodybuilding, för att ge den arge ynglingen något att fokusera på. Greene hade redan börjat lyfta vikter under sin tid på ungdomshem hittade genom detta ett sätt att kanalisera sin ilska och tog med stor entusiasm tag i utmaningen som låg framför honom. Sin första tävling vinner han vid femton års ålder. På inslagen väg fortsatte den allt mer dedikerade Greene, som atlet i det amerikanska National Physique Committee 1. Målet är att nå toppen, för att där sätta sitt unga namn på kartan bland alla proffsbyggare.

undefined
Och som 22.
Det går dock sådär. Trots en del meriterande placeringar, bland annat en vinst i 1999 års NPC Team Universe, väljer en besviken Kai Greene att sluta tävla. Frustrerad vänder han sig istället till den akademiska världen, med fokus på studier i konst och andra estetiska ämnen. Passionen för träningen finns dock kvar, men utan tävlingsambitioner.

De där frukterna…

Det slog ned som en bomb i bodybuildingvärlden, när en film innehållande Kai Greenes intima närkontakt med en grapefrukt och vattenmelon dök upp. Nätforum översvämmades med hån mot, och stöd för, Kai. Det är högst oklart kronologiskt när filmen med de ökända frukterna spelades in. Ser man till de bilder som finns att beskåda på nätet så är det en för all del köttig Kai vi ser, men inte i någon Olympia-klass. En gissning är således att filmen spelades in i de mellanår som Kai inte tävlade, mellan 1999-2004. I övrigt finns inte mycket att säga om spektaklet.

undefined
Fruktigt.

Gissningsvis rörde det sig dig om en ung osäker man, som var i desperat behov av pengar. Greene själv har själv uttalat sig om filmen, med just den förklaringen. Det har spekulerats kring om detta på något sätt hämmat Kai i hans professionella karriär, vilket dock är svårt att se bevis på. Han sponsras av tidningen Flex, och har en mycket stor hängiven skara anhängare. 3,6 miljoner följare på Facebook och 1,1 på Instagram verkar uppenbarligen inte bry sig om vare sig vattenmeloner eller grapefrukter. Och det borde ingen annan heller göra.

Träningen

Om Kais person kan man tycka vad man vill. Vissa älskar hans filosofiska djupdykningar (vars slutklämmar ofta är, minst sagt, svåra att förstå), andra avskyr dem. Men, när det kommer till träning och den kroppsmassa som följer av den, är det få som slår Greene på fingrarna. Massa är bredvid mästerlig posering hans signum. Att detta sedan möjligen gått ut över hans symmetri är en annan femma.

undefined
Going at it.
Men själva träningen då? Ja, vi är nog en del som sett den luvbeklädde Kai i videos från gymmet. Med sin enorma hydda (karln väger ändå dryga 135 kg off-season) och ansiktet dolt av huvudbeklädnaden så är det lätt att få en nästan mytisk känsla när man ser Kai med vikterna. Ändå är det, som med så många andra proffs, inget egentligt märkligt med hans sätt att träna. En klassisk femsplit, med vilodagar när de känns som de behövs. Det är ett ständigt nötande, med de klassiska lyften och övningarna. Vad som istället utmärker Kai Greene är möjligen hans inställning till hur träning framförallt är en mental utmaning. Varje muskel ska ”kännas in” under träningen, särskilt de muskelgrupper man inte ser, så som rygg och baksida ben. Kai har gjort flertalet filosofiska utläggningar om detta i långa videor. Uppenbarligen fungerar det för honom.

Tillbaka till scenen

2004 återvänder Kai Greene till samma scen han lämnade fem år tidigare. NPC Team Universe fungerar nu som direktkval till proffsscenen inom IFBB. Greene såg sin chans, och tog den. Sexton år efter att resan mot proffsstatusen börjat, hade Kai nått fram. På inslagen väg fortsatte han sedan, där 2009 stack ut rejält. Seger på Arnold Classic och en fjärdeplacering på Mr Olympia. Värt att notera är att Kai här placerade sig framför en viss Phil Heath, som knep en femteplacering. Året efter halkar han dock ned i Olympia-placeringen, och slutar sjua. Slagen då, bland annat, av samma Heath.

undefined
Kai på Olympia 2011.
2011 börjar det som vad som skulle kunna kallas en rejäl rivalitet mellan herrarna Heath och Greene. Phil vinner, Kai slutar trea. Året efter flyttar Kai upp en placering, men vinnaren är densamma. Sedan har det som bekant fortsatt så. År efter år. Fram tills nu. I skrivande stund är det högst oklart om det blir någon duell mellan de två rivalerna.

Den bittra fejden lär ha tagit sin början kring 2013, då Kai Greene tog sig friheten att signera en poster som om han vore vinnaren av det årets tävling. Detta retade upp den regerande mästaren Phil Heath rejält. Som om inte det var nog, upprepade Greene samma konststycke året efter. Psykning, någon?

undefined
Kai med Phil.
Det var också på 2014 års Olympia presskonferens som de båda herrarna rök ihop rejält, i något som mest kan liknas vid en verbal boxningsmatch. Den händelsen följdes sedan upp med rejält gnabb på scenen under förbedömningen till samma tävling. Kai Greene tyckte, möjligen helt korrekt, att Phil Heath tog för mycket plats på scenen. En hätsk ordväxling, med närgångna buffar blev utfallet, innan det hela avbröts. Tävlingen i sig slutade som åren innan. Phil vann, Kai blev åter tvåa.

Summering

Att ge sig på att försöka förstå en man som Kai Greene är inte lätt. Precis som hans filosofiska utläggningar är näst intill omöjliga att tolka, är personen bakom dem detsamma. Här finns en man med rejält potential, som upprepade gånger verkar lägga krokben för sig själv, medvetet eller omedvetet. Jag tycker mig se en likhet mellan Kai Greene och de problemungdomar som lyckas ta sig hela vägen fram till NFL. Det emotionella bagaget, attityden och behovet av att ständigt vara på sin vakt har tydligt satt sitt spår hos dem, precis som hos Kai. Ibland känns det som om Greene slåss mot väderkvarnar, när han istället för att fokusera helt på sig själv, använder energi till att beskylla sin rival Heath för det mesta. Kunde utgången i de tävlingar som passerat blivit annorlunda, utan Kais brokiga förflutna? Det är i min bok i alla fall ett tänkbart scenario.

undefined
Phil mot Kai.
Vad som är solklart är dock att rivaliteten mellan de båda har varit till gagn för bodybuildingscenen, publicitetsmässigt. Alla stora dynastier eller idrottsprofiler har behövt sina motståndare och rivaler. Utan dem blir det inte samma sak. Jag menar, när Phil Heath på en presskonferens vänder sig till Greene för att säga ”… det har bara funnits tretton Mr. Olympia fram till idag. De borde respekteras därefter”, som svar på att Kai signerat en poster som den framtida Mr. Olympia, så slår det givetvis ann något hos dem som tittar. En kittlande känsla av att: ”jäklar! Phil är sur! Det här kommer bli galet!” Att Kai Greene väljer med att svara: ”… det förflutna är det förflutna, det är nu i helgen det gäller!” minskar ju inte direkt spänningen.

undefined
Får vi se dem igen – sida vid sida?
Därför har vi faktiskt en del att tacka den mystiska Greene för. För, oavsett vad man tycker om hans person, så har han tillsammans med Phil Heath skapat en hype kring Olympia som sällan skådats innan. Är det så att han nu försvinner ur rampljuset så kommer i alla fall jag att sakna den ibland maskbeklädda bjässen, som bjudit på fantastiska poseringar genom åren som gått. Flätan hans, den kommer jag inte att sakna.

° ° °

  1. Det amerikanska amatörförbundet, med kopplingar till IFBB.