När giganter drabbar samman

Krönikören Sebastian Avindell menar att det är med mat som det är med religion. Svårt, för att inte säga omöjligt, att enas.

Det har väl inte undgått någon att de två herrarna Colting och Roberto har drabbat samman i vad som närmast kan liknas vid verbal tuppfäktning på Instagram? Båda är de arga på den andre, för att den andre inte äter som man ska. Till detta samlas anhängare till respektive åsikt och är minst lika arga på varandra. Kommentarsfälten ser ut som slagfält. Förolämpningarna haglar. Vad beror detta på? Vad är det med dieter som engagerar oss alla så mycket?

Man skulle för all del kunna tro att det här med den ständiga kampen mot kilona är en ny företeelse. Att det är ett fenomen sprunget ur sin tid. En tid fylld med pan-pizza och fredagsmys. Det är delvis rätt, för aldrig har världen varit så överviktig som nu. Och den vikten kan inte enbart härledas till CT Fletchers armar. Men, fenomenet med att leta efter den perfekta kosten, en enkel väg mot en slank och vältrimmad kropp startar inte i och med att alla såg Arnold i ”Pumping Iron”. Visst, folk har i alla tider motionerat, men till den största delen berodde denna motion på att man antingen sprang mot en fiende, eller ifrån den. Familjen som inte var med och lekte krig fick sin dagliga fysiska aktivetet genom att leta efter käk. Men var gick det riktiga startskottet för det vi idag tvingas utstå, när arga förståsigpåare skäller på ännu argare förståsigpåare?

banting.jpg
William Banting, 1796-1878
Cirka två hundra år innan Arnold filosoferade om ”the pump”, hittar vi en herre i London, England. William Banting hette han och var trots sitt yrke (han var begravningsentreprenör), hur ska vi uttrycka det? Matglad? Han hade länge haft problemet, och försökt med det mesta. Inget hade hjälpt. Desperat sökte han därför hjälp hos sin husläkare. Som ni säkert redan förstått gick William ned massor i vikt, efter att ha fått rådet att skära ned på kolhydrater i sin kost. Världshistoriens första Atkinsdiet var född. Banting var heller inte dummare än att han kvickt släppte en bok om sitt viktäventyr.

5575225-L.jpg
Världens första bantningsbok. 
Sedan dess har trenden fortsatt. Allt eftersom vi fått det bättre, bekvämare och med en ökad tillgång på potatischips, har efterfrågan på snabba fixar och dieter stadigt ökat. På 1960 talet lanserade Dr Atkins lågkolhydratkosten. Grundidén var visserligen snodd ifrån en begravningsentreprenörs läkare, men icke desto mindre. Den fick genomslag och sitt verkliga, rejäla genombrott på nittiotalet. Plötslig skulle ingen behöva gå hungrig, men ändå gå ned i vikt och som bonus ständigt lukta aceton i munnen. Mysigt.  Bredvid acetonmunnarna seglade en lite mildare variant upp. GI (Glykemiskt Index) debuterade också i mitten på nittiotalet, och simsalabim så stod alla hälsovetare och tittade på baksidan av bröd och pasta, allt för att hitta låga sockervärden. Också ganska mysigt. Bredvid dessa två giganter fanns givetvis andra varianter, med soppor och points att räkna. Men sammantaget var det ändå en lugn tid. Folk åt pasta med lågt GI och acetonmunnarna log i sin ketos mot sina medmänniskor. Allt var lugnt och fint.

Vi har idag betydligt fler varianter på dieter, om man numera kan få kalla dem så. ”Det är ingen diet! Det är en L-I-V-S-S-T-I-L”, brukar förespråkarna väsa när man nämner deras sätt att äta tillsammans med det ordet. Dessutom gillar de inte varandra. Tvärtom, snarare. Dieter, förlåt mig, livsstilar har blivit vår tids nya ”vad-röstar-du-på-fråga”. Ni vet, som mormor och morfar som aldrig någonsin i helsefyr skulle berätta om vad de röstar på. Inte för att man för den delen inte pratar om det. Återigen, tvärtom faktiskt. Men det är lika laddat som det var att berätta att man var proamerikan under Vietnamkriget. Har du till exempel oturen att hamna mellan de ivrigaste förespråkarna av de två största livsstilarna, Paleo och LCHF vid lunchen, gör du bäst i att stint stirra ned i din tallrik. För, säkert likt en revolverduell i en Clintan-rulle, så kommer de ryka ihop. Över sina bacon och rotfrukter. Över sin bearnaisesås och viltfångade styckade vildsvin. Det är heller inte helt otroligt att detta intermezzo sker till just westernmusik. För så laddat har kostvalet blivit. Likt den gamla tidens politik, likt de djupaste filosofiska diskussioner kring livets mening. Mat är inte längre bara mat. Det har istället blivit något som definierar oss. Vilka vi är eller vilka vi vill vara. Hur vi vill bli uppfattade av våra medmänniskor. Och det är väl en fantastisk sak, inte sant? Att man mår bättre genom att äta som man själv tror är bäst. Det underliga är väl egentligen varför många av dessa livsstilars förespråkare har åberopat sig rätten att frälsa världen från snabbmakaronernas fasa. Likt ett kostens Jehovas Vittnen mässar de alla vid luncher, middag och i kommentatorsfält på nätet. Och Gud nåde dig som råkar säga att ”potatis, det är väl gott? Eller?” För då blir stenålders-paleo-människan arg! Och säger att, potatis det fanns väl minsann verkligen inte på stenåldern?! Och knappt har ilskan falnat hos denne individ, förrän LCHF:aren än ilsknare tar vid, och spottande fräser om kolhydrater som det vore fan självt.

mma2.jpg
Artikelförfattaren gillar mat.
Jag gillar kost och hälsa. Jag gillar mat. Det tror jag att de allra flesta gör. Men, till skillnad ifrån acetonmunnarnas och GI-folkets tid, så får man inte riktigt göra det idag. De som äter "vanlig" mat tvingas nästan smussla med sina matlådor. Rädda för att möta blickarna från bordsgrannen, som kritiskt synar köttbulle efter köttbulle i lådan. Precis som den andra bordgrannen, som deffar, vill få äta sin kvarg ifred. Kan inte alla bara få äta som de vill, utan pekpinnar och moralkakor? Utan att få höra att blodådrorna blir som fyllda med sirap om du äter det där. Att slippa få höra att fasta är bra, för då slipper du cancer. Allt det där kanske stämmer, men har jag bett om att få höra det? Har jag försökt tvinga på dig mina köttbullar?

Så. Ät vad ni vill. Bara ni mår bra av det, och känner att det fungerar för er. Men låt mig vara ifred. Okej?

***