När livet går för fort

Vi får bara åka på livets motorväg en gång. Och då är det jäkligt dumt att ständigt öka farten så att vi till slut blir fartblinda.

Jag tycker mig dagligen höra om bekanta, eller vänner bekanta som går in i väggen. Individer som för bara någon vecka sedan var fullt fungerade människor ligger plötsligt på soffan med glasartad blick och orkar knappt mer än att bara andas. På det hela taget inte så jäkla märkligt. För, det fattas ju inte precis krav i vår vardag, oavsett vilka vi är. 

Vi förväntas alla vara hårt arbetande anställda, som mer än gärna ställer upp på övertid så fort det behövs. Bredvid detta ska man vara en fantastisk partner som är förstående och närvarande. Har du barn vrids kravprofilen upp ytterligare, då i form av att skjutsa de små till trettioåtta aktiviteter i veckan, samt att ställa upp som klass- och/eller förskoleförälder. Fortsättningsvis ska helger, som egentligen borde vara en tid för återhämtning, fyllas till bristningsgränsen med allt det där som vi inte hinner med i veckorna. Det ska renoveras, ätas middag med vännerna som man aldrig annars hinner träffa och på söndagen ska det veckohandlas. Allt i effektivitetens namn, amen! 

Är det underligt att allt fler fullkomligt smäller in i väggen, likt en fluga som träffar en bils vindruta i 130 kilometer i timmen, när det här är vår vardag? När vi fullkomligt badar i stress och ångest över att inte räcka till? När mobilen är påslagen dygnet runt och varje notis måste kontrolleras, gärna på sekunden? Är du som jag, så uppskattar du förmodligen träning. Mitt i infernot av stress, krav och måsten så kan träningen bli den flytboj vi så intensivt behöver för att kunna hålla näsan ovanför vattenlinjen. Men. Notera att jag skrev kan. För träningen kan också bli ytterligare en av alla de saker vi känner oss stressade över. Vi får inte till så många träningspass i veckan som vi önskar. Resultaten kommer inte i den mån vi vill. Det uppstår konflikter när vår partner också vill träna lika mycket som vi själva, medan tiden fortsatt är en bristvara. Och genom detta har träningen, som skulle vara vår ledstjärna från stressen i vardagen, bara blivit ytterligare en sak vi känner att vi inte hinner med. Som vi har dåligt samvete över. Som skapar en nedåtgående spiral av stress som enkom föder mer stress. Och sen finns den där. Väggen. Den som vi alla, oavsett hur tuffa vi upplever oss själva vara, kan slå in i. 

Vi sliter på våra arbeten för att ha råd att ha det där dyra huset eller lägenheten, men allt vi egentligen gör i det är att sova. Vi hinner ju inte annat. 

Hur farao blev det såhär, frågar jag mig uppgivet. Vi jagar allt som finns att jaga, men när vi så väl når fram till det vi eftersträvat, stannar vi då upp? Lutar vi oss tillbaka och låter lugnet infinna sig, åtminstone för en stund? Nej. Vi bara fortsätter. Vi jobbar som dårar, för att ha råd att åka på dyra semestrar långt-bort-i-stan, för att vila upp oss? Hur konstig är inte den ekvationen? Vi sliter på våra arbeten för att ha råd att ha det där dyra huset eller lägenheten, men allt vi egentligen gör i det är att sova. Vi hinner ju inte annat. 

Tyvärr smittar det här av sig på mångas syn på sin träning. Man ser, så att säga, inte bicepsen för alla pectoralisen. Istället för att se alla de små framsteg som faktiskt sker, blir vi fartblinda. Sura och förbannade för att inget händer. En känsla som leder till att vi tränar dumt, oplanerat och ostrukturerat. Allt i jakten på resultat. Vilket gör att vi glömmer det allra heligaste, nämligen att resan är målet. Det ska vara något lustfyllt att träna. Inte tvärtom. 

I mitt arbete som sjuksköterska på en akutmottagning har jag ibland fått se hur obönhörligt och brutalt ett liv kan vändas upp och ned. Den som imorse var frisk, kan vid dagens slut få veta att en obotlig cancer växer i kroppen. Unga liv kan ryckas bort i ett ögonblick. Ingen av alla de som jag träffat har uttryckt en ånger över att de skulle ha jobbat mer. Tjänat mer pengar. Stressat mer. Nej. Istället framkommer ofta tankar om att de borde levt livet mer som de velat. Att de skulle tillbringat tiden mer med sina nära och kära, inte med kollegorna på jobbet. 

Här kan vi alla lära oss något oerhört viktigt. Vi, som har lyxen att få ta råd från dem som inte längre finns kvar. Nämligen det att vi borde fylla livet med det som är viktigt. Glädje, kärlek och den där bubblande känslan av tillfredställelse i magen. Att få vakna på morgonen och känna lust att leva, istället för att direkt börja känna stress för allt som ska hinnas med. På så vis tror jag också att vi alla kan undvika den där väggen, som smäller allt fler av oss på näsan. Genom att skala bort det ytliga, det som vi kanske egentligen inte vill ha, men som vi på något sätt lurats att tro vi vill ha. 

Träna med lust och för att det är fantastiskt underbart – istället för att bara jaga resultat. Stäng av mobilen en stund och njut av att bara vara, istället för att i varje ledig mikrosekund försöka svara på mail och planera – det kommer bara göra dig gott. Vi får bara åka på livets motorväg en gång. Och då är det jäkligt dumt att ständigt öka farten så att vi till slut blir fartblinda. För då, då missar vi ju allt vi kunde sett på vägen. 

Mer rörelseglädje åt folket! 

undefined