När zombierna vaknar

Kan man verkligen inte få ha sina kostval för sig själv i det här landet?

Jag brukar försöka att alltid inta en ödmjuk attityd vad gäller det mesta i livet. Mest därför att jag är sådan till sinnet och tycker att alla ska få göra som de vill, så länge det inte skadar någon annan. Det spelar ingen roll om det så gäller dina idéer kring träning, kost eller vilken biofilm som är bäst just nu, tyck vad du vill. Allt jag begär i retur är egentligen bara en liten sak.  Nämligen att du gör det samma för mig. Märkligt ofta upplever jag dock en känsla av att nästan vara ensam om att resonera på detta vis.

Hur många gånger har du varit med om följande, eller ett liknande, scenario som detta: du står på jobbet. Kanske har du precis tränat. Måhända är det dags för mellanmål. Således har du plockat fram din shake, vanligtvis innehållande något av marknadens alla proteinpulver. Det är en del folk i fikarummet, varför du skakar shakern så tyst det bara går. För, vis av erfarenhet så vet du vad ljudet av när vatten blandas med pulver i en plastbehållare kan frammana för effekt hos dina medmänniskor. Men, ditt försök är fuktlöst. Det går det inte att skaka något ljudlöst. Och klart som amen i kyrkan så möter du den reaktion du fruktat.

Instinktivt, ungefär som när en zombie stannar till i sin synbart planlösa gång och lyssnar efter ett plötsligt påkommet ljud, stannar nästan hela rummet upp. Folk som tidigare suttit djupt försjunkna i sina telefoner vrider reptilsnabbt upp sina huvuden mot dig och din shaker. Du förbannar dig själv hundra gånger tyst i huvudet. Varför gjorde du sådär? Du vet ju hur det blir! Det hade varit bättre att ta med din behållare in på toaletten och skaka den där. Möjligen kunde du även druckit upp den på samma plats. Det hade liksom varit lugnare så. Nu...nu är det för sent. Zombierna har vaknat.

Du ler lite urskuldande, som för att ursäkta det du just gjorde. Som när du klirrar med systemetpåsen på bussen och någon arg tant tittar snett på dig. Men du vet att det inte kommer räcka. Visst, en del av dina kollegor kommer återgå till sina smartphones eller till sina samtal. Men några har fått obönhörligt span på dig och det du tänker dricka. Och de tänker inte ge sig utan en fight. Genast duggar anklagelserna och de maskerade förolämpningarna tätt likt ett regnoväder i augusti.

"Ska du dricka ditt mellanmål?" "Du vet att det räcker med vanlig mat va? Höhö!" "Amen va fan! Dricker du pulver?! Nu igen? Är det välling eller? Höhö!"

Och där står du nu, med munnen full av jordgubbsprotein, och vet inte riktigt vad du ska säga. Kanske skulle du påpeka att alla kanske kan få göra som de vill med sin egen kropp? Äta vad man vill och så vidare. Även om det så skulle vara bajs i shakern. Vidare skulle du försiktigt kunna fortsätta med att berätta att du faktiskt inte tvingat någon att smaka på det du dricker.

Du skulle också, förstås, kunna bli arg. Förklara att det här du dricker är det enklaste, snabbaste och faktiskt billigaste sättet för dig som tränar mycket att få i dig rätt mängd protein. Slå näven i bordet när någon avbryter dig, och krossa argumentet att det räcker med det protein som du får i dig från maten i matlådan. För du behöver mer protein än gemene man. Du vill inte bara bibehålla en kropp. Du vill växa! Kan man inte bara få göra det ifred?

För att alla skulle bli nöjda och kunna fortsätta spela Wordfeud eller Candy Crush utan att behöva bry sig om vad du väljer att dricka, skulle du ju förstås kunna hälla ut proteinshaken i slasken. Liksom för att stävja argument som öses över dig från höger och vänster om "risker för cancer" och "vad är det egentligen i det där pulvret?!". Men, det skulle innebära att du gav upp, och gav vika för folks okunskap. I slutändan kanske du skulle hålla en liten miniföreläsning där inne bland bord och soffor. Om skillnaden på basalt proteinbehov och behovet för dig som tränar. Förklara att det rosa pulvret du dricker i praktiken bara är en koncentrerad mejeriprodukt. Inget mumbo-jumbo. Inget knark. Inte flytande cancer. Men du orkar inte. Inte idag.

Slutligen, medan du halsar det sista som finns kvar i botten på din plastbägare, överväger du för ett ögonblick att bli riktigt vansinnig. Persbrandt-arg. Säga åt alla att sköta sitt och låta dig vara ifred. Utan beska kommentarer. Är det så mycket begärt, egentligen? Men. Det gör du givetvis inte. För du är, precis som jag, en ödmjuk person. Så. Du ler åter bara lite fånigt. Lägger ner shakern i väskan och försvinner snabbt ut ur rummet.

Kanske tänker du en stilla tanke om att alla borde bli lite mer ödmjuka.

Kompis, jag kan bara hålla med!


Mer rörelseglädje (och mer ödmjukhet) åt folket!

° ° °