Passionen betyder allt

Krönikören Sebastian Avindell funderar kring några de val vi gör i livet och varför vi gör dem.

"Vaddå? Ska du inte med? Ska du sitta inne en fredag? Igen?! Kom igen, en liten stund kan du väl hänga med. Bara en öl, jag lovar!"

Det är nog många av oss som känner igen oss i situationen ovan. Och jag törs säga att det är vi som så gott som alltid är de som väljer soffan och tidigt i säng, framför den där ölen. Vi väljer helt enkelt att tycka att andra saker är viktigare, än untz-untz och fyllekebab klockan 03:30. Vi har valt en annan resa. Och den är ibland ensam. Hemsk. Jobbig. Och framförallt kommer den innebära uppoffringar. De flesta andra kommer inte att förstå dig, rent av tycka att du är lite galen. Jag menar, vem går ut och går en timme i svinottan, när nästan alla andra sover? Vilken frisk person väljer att äta kesella istället för en bulle vid fikat? Vem står timmar framför spegeln, i jakt på den perfekta poseringen?  Och vem i hela världen väljer bort Avicii och tequila, mot keso och repriser av "Morden i Midsommer"?

I takt med att dina muskler växer, så är det inte heller otroligt att ditt sociala umgänge kommer krympa. Det är svårt att hinna med alla vänner och bekanta, när sömn, träning och kost ska optimeras och prioriteras. Ideligen kommer du också bombas med argument som "Du tränar för mycket!", och "Kom igen, ett pass kan du väl missa?".
Nej, det kan du inte. För, för dig är den här resan allt. Målet är det som betyder något. Passionen för det du gör, den betyder allt. Det här är det bästa du vet! Aldrig känner du dig så levande som när du får slita på gymmet. När hantlarna slamrar, när svetten sprutar. Det finns inget som kan mäta sig med ljudet ifrån två viktplattor som slamrar ihop eller av dunsen då du släpper stången efter ett tungt marklyft. Att hög på endorfiner pressa upp stången en gång till. Bara. En. Gång. Till! Nej, du kan inte missa "bara ett pass". Du vill inte! För du behöver det för att känna dig hel. Du vill inte missa en minut av ditt slit.

Samtidigt som de flesta kommer ha svårt att förstå din väg, ditt mål, kommer du också att mötas av en del avundsjuka.  Avund av de som inte kan, orkar eller vill lägga ned den tid du varje dag sliter för att uppnå ditt mål. Förmodligen kommer det någon gång, som grädde på moset,  även att antydas att du på något vis har det lättare än alla andra. Att du minsann kan lägga ner all den där tiden,  du som har det så lätt.

Så. Alla dessa uppoffringar till trots. Varför gör vi det? Varför väljer vi att bo på gymmet, att bli sociala parior och att inte få äta en semla på fettisdagen? Varför kan vi inte bara skippa det där passet, dricka den där ölen och äta en extra stor hamburgare, som vanligt folk gör? Måste vi hela tiden vara så förbannat tvärtemot? Frågan är väl då, skulle någon påpeka samma sak för en elitidrottare, som Charlotte Kalla? Jag jämför givetvis inte alla som befinner sig på en fittnessresa med elitidrottare. Men vi har faktiskt något gemensamt: passionen! Passionen för det vi gör. Att gå fullständigt upp i en uppgift, ett mål och att låta resan dit vara allt som betyder något. Vad som sedan händer i slutändan, med tävlingar, personbästaförsök och liknande, det är inte det viktiga. Resan dit är allt! För, det andra kallar uppoffringar, kallar vi livsval. Det vissa kallar kul. känns för det mesta för oss som slöseri med tid. För vi är på en resa, en passionerad kärlekshistoria innehållande blod, svett och tårar. Och för oss. För oss betyder den resan allt!

Mer styrketräning åt folket!

***