Slaget om Alingsås

Några få dagar har gått sedan vi lämnade Alingsås och tävlingen Battle of Scandinavia, men fortfarande dröjer de tydliga minnena sig kvar.

Ja, tävlingen heter så. Fast på engelska. Varje år markerar Battle of Scandinavia någon sorts startskott på vårsäsongen och varje år slås jag av att det är lika roligt varje gång. Därför ska jag inte tråka ut dig med alla historiska referenser, eller vad det specifikt är som får mig och andra att trivas så förträffligt. Men det är trevligt, det är traditionsfyllt och det är förbaskat välordnat 1.

Trots att ett antal (inte minst ett knippe danskar) uteblev utan förvarning var det detta år rekord i antal tävlande. Och klassen var generellt sett hög. Väldigt hög. Vi fick se några spirande SM-medaljörer, någon världsstjärna och några riktigt skarpa löften inför framtiden.

Precis som vanligt, med andra ord. 

° ° °

NOTERAT

Women’s Physique

Heidi Vuorela tar en ganska enkel seger baserat på form, muskelmassa generell balans. Kan gå framåt ännu mer i presentationen. Alexa Levevik är ultrabegåvad rent symmetriskt, men hade här tappat en del av formen från Better Bodies Challenge. Och då får hon svårt. Som vanligt bländande i poseringen, även om jag nog hade velat se henne posera aningen mer med framsidan mot publiken.

undefined
Heidi hade allt som krävdes.

undefined
Alexa – nätt och fin, men lite off för dagen.

undefined
Caroline Niemonen – imponerande, men alldeles för hård.

undefined
Camilla Hasselkvist Niemelä, Mia Brobeck och Linda Welander.

undefined
Alexa och Heidi.

undefined
Regina Strid – bra struktur, kan gå framåt lite hårdare.  

Classic Bodybuilding

Calle Bolund har förmågan att helt utan att veta om det eller ens mena det kunna värma det kärvaste av bröst. Det finns något så ärligt och uppriktigt i honom, och med det kommer också en helt osminkad glädje när det går bra – vilket det alltid gör. Som vanligt med sanslösa ben och med en överkropp som sakta är på väg i fatt. Formen var god, men kan nog spetsas något hack till om det behövs. Hatten av. Calle vinner här sin klass och även overall mot Henrik. Den senare, som ståtar med efternamnet Kjellsson, är en annan av mina favoriter i genren. Symmetrisk och balanserad i sin struktur, även om de sagolika låren fortfarande dominerar. Vid, välpolerad och synnerligen väl presenterat måste man till det utbrista. Vinner klassen före Oskar Pettersson, som har köttet, speciellt över bröst och axlar, och även hårdheten. Kanske inte med Henriks flyt i fysiken och inte med samma presentationsförmåga (få har nämligen det), men bra ändå.

undefined
Calle, vilken Calle? Jo, Calle Bolund.

undefined
Så ser han ut.

undefined
Johan Boström blir tvåa.

undefined
Max Lindberg trea.

undefined
Richard Bjuvhagen fyra.

undefined
Henrik Kjellsson vinner långa.

undefined
Klass i lass.

undefined
Oskar Pettersson maffig tvåa.

undefined
Erik Svantesson tog bronset.
undefined
Wolw... förlåt, Leonard Naoui, blir fyra.

Bodybuilding

Två klasser, plus och minus 90 kg. I den lättare vinner Fredrik Spång lite överraskande. Som vanligt med fantastiskt fina linjer och underbar posering, men en bra bit från toppformen. Å andra sidan var han också fylligare än jag sett honom förut, och för en kille som till vardags måste klämma ner sig i -80 så måste denna klass vara rena himmelriket. Mats Ljung blir tung tvåa. Tung. Här med massor av muskler och i riktigt bra form, så på de punkterna hade Mats ett försprång. Men de flesta av våra grenar är en sport i presentation och bodybuilding är en av dessa. Och här den gode Mats en ännu outnyttjad växel till att lägga in. Förbättringspotential, rentav. Nu blir lite för kantigt, lite för grovhugget, och därmed också aningen för ineffektivt. Trean Patrik Kasra blir därmed Mats raka motsats. Inte med mest muskelmassa, och kanske inte den mest slicade på scenen. Men med att flyt i hur han för sig och med ett avtryck i sin posering som rör och berör. Fast frågan är ändå om inte fyran Daniel Alritzon borde ha vunnit? Grymt bra hårdhet, musklerna på rätt ställen och med ett symmetriskt totalpaket som kändes vikt för en av de främre platserna. Föll lite på presentationen även han, men Daniel var trots det värd en betydligt bättre plats än fyra. Bland gossarna över 90 kg var det i det närmaste klart redan på invägningen. Ingen kunde här rå på Niro de la Rua, som fullständigt dominerade klassen. Lår i absolut världsklass, riktigt bra pecs och med axlar och armar on point. Formen var bra, men det fanns lite kvar att slipa på inför stundande äventyr 2. Det som dock knäckte mig fullständigt var hans posering. Jag minns det som det var igår hur jag lät mig hänföras över hans fantastiska presentation på SM 2014, och med de skyhöga förväntningarna satt jag bara där med hakan slappt hängande ner mot bröstet. Det var inte bara bra, det var legendariskt. Det var inte bara intressant, det var fängslande. I ärlighetens namn kan jag inte minnas om jag någonsin sett en svensk atlet genomföra ett bättre program än Niros här. Lee Labrada, som för övrigt delar Niros ursprung Kuba, hade ett liknande uttryck på sin tid, helt klart. Men Niro blev ändå mer av en moderniserad version av Vince Taylor (de få gånger som han inte körde robot-stuket). Rytmiskt, passionerat och utstuderat. Jag vet att det blir som att se färg torka på väggen att behöva läsa om visuella milstolpar så här i text. Men googla, vetja. Tobias Jonasson hade den otacksamma uppgiften att stå vid Niros sida, och blir därför en köttig tvåa som jag dock har sett i betydligt bättre form än så här. Övriga herrar (Martin Göransson, Kevin Koxha och Micke Gumse) har alla sett betydligt bättre ut än de gjorde här.

undefined
Fredrik Spång vinner -90.

undefined
Köttigare än förut, men inte i sitt livs form.

undefined
Mats Ljung – tung tvåa.

undefined
Beefy.

undefined
Patrik Kasra trea.

undefined
En mästare i framförande.

undefined
Daniel Alritzon – skulle han ha vunnit?

undefined
Mycket talar för det.

undefined
Pierre Ågren femma.

undefined
Henrik Ask blev sexa. Var värd bättre.

undefined
Niro tar det redan på invägningen.

undefined
En fröjd.

undefined
Niro blir något att bita i för Samir på Tyngre Classic III.
undefined
Tobias Jansson har varit i bättre form.

Body Fitness

En bra klass och en lite mindre bra. Bland de korta damerna var det betydligt fler som höll adekvat tävlingsstandard både sett till muskelmognad och hårdhet. Alexandra Ljung följde upp sin seger på Better Bodies Challenge med att här vara ännu bättre och ännu mer självklar segrarinna. Klockren! Tvåan Anna Norberg har länge varit en favorit som kan ta sig mycket långt i sporten bara formen infinner sig. Och det gjorde den här. Nätt, symmetrisk och riktigt fint balanserad. Mirjam Trujillo blir trea och har kapacitet att gå framåt ännu lite (tyckte kanske att hon var ännu lite bättre på SM senast?), och fyra (på samma poäng som trean) blir den alltid bedårande Emma Melin. Mycket stiligt paketerad men lite för soft för att utmana om högra placering här. Josefine Malmgren och Sarah Nordeke rundade av ett mycket kompetent finalfält. För de längre (+163 cm) var det ganska mycket jobbigare att få sakerna att stämma. Segrarinnan Sanphuong Sam var undantaget, med grymma linjer och fint utvecklad muskulatur, som kan gå riktigt långt. Därefter var det ganska mycket spridda skurar bland domarsiffrorna. Tvåan Moa Münzing har en fin fysik som dessutom var i form, kanske aningen för hård rentav, men behöver gnugga posering. Emelie Hilm, som blir trea, har ramen och musklerna för större äventyr, men hade inte formen för dagen.

undefined
Alexandra Ljung vinner både -163 och overall.

undefined
Alex har alla rätt.

undefined
Anna levererade.

undefined
Väntan.

undefined
Grymma Mirjam.

undefined
Emma alltid sevärd.

undefined
Josefine går från klarhet till klarhet.

undefined
Sarah nu etablerad i klassen.

undefined
Sanphuong solklar etta.

undefined
Svårslagen ram.

undefined
Moa tvåa.

undefined
Emelie blir trea,

Men’s Physique

Trots mina snart 15 som kvasiintellektuell analytiker 3 av våra sporter så förstår jag fortfarande inte hur den här grenen fungerar. Vad tittar man på? När är man för liten? När är man för stor? Jag vet ärligt talat inte. Vad jag dock vet är att man som tävlande är helt körd utan riktigt välmarkerade magrutor och en tydlig tro på dig själv. Law Shala är på båda dessa områden ett fenomen. Magen hans är i det närmaste oslagbar, och hans utstrålning knäcker vem som helst. Man riktigt ser hur han älskar att stå där, hur han mjölkar varenda minut av sin scentid till att låta dig veta: ”Hey, jag är är nu…”. Att han skulle vinna klassen OCH overall var nästan givet. Ali Torkniman blir tvåa, och det med ett skägg som lovar gott. Mycket bra fysik även i övrigt. Bronset till den muskulöse Leo Sten, som här hade tightat till ordentligt från Better Bodies Challenge, och då blev det riktigt bra. Bland de längre glänsarna fick Sadik Hadzovik-kopian Jacob Fredriksson bli segrare, och det med en relativt tunn men välbyggd fysik. Aso Ramazani blir tvåa och Jussi Ojakangas trea, båda unga gentlemän med bra kroppar i bra form.

undefined
Law Shala – nästintill oslagbar.

undefined
Champion även overall.

undefined
Ali Torkniman tog silvret.

undefined
Leo Steen blev trea.

undefined
Jacob Fredriksson vann långa.

undefined
How sweet it is!

undefined
Glänsande tvåa blev Aso.

undefined
Jussi Ojakangas blev snitsig trea.

Bikini Fitness

Hela fyra klasser till start, vilket också understryker populariteten i sporten. I den största men kortaste klassen var Therese Strand överlägsen segrare. Riktigt härlig typ, med muskler och en viss markerad hårdhet, och dessutom med mycket bra posering. Ett SM-ämne! Therese vinner även overall, senare. Silvret till Malin Bergström som blev allt bättre ju längre tävlingen höll på. Bra fysik och ett nedtonat och bra uttryck. Bron till Helena Tzimourtas som har en fin balans mellan muskelmassa och hårdhet. I klassen under 166 cm var det betydligt tajtare om segern. Cornelia Nordin vinner endast ett poäng före Zana Rohani. Ganska lika i fysiken, även om Cornelia är aningen längre, med fint symmetrisk balans och harmoni i muskeldelarna. När det gäller varför någon av dem vann så är det förmodligen inte svårare än att det kommer an på tycke och smak. Bronset till Jenny Hovenberg med en nätt och fint balanserad fysik. Bra presenterat dessutom, även om Jenny gott och väl kan ta för sig lite mer. Klassen -169 hade en klar segrare i Emma Johansson som såg extremt frisk och fräsch ut. Mycket fina linjer och lagom fin hårdhet. Tvåa blev Julia Friberg som här bevisar att hon hör hemma i toppen av klassen. Faye Corbett blir två poäng sämre än tvåan, med fina linjer men i mitt tycke lite för hård. Tävlingarnas största bortdömning skedde här i form av danskan Anette Zölner, som blev sexa. I mina ögon en skandal. Visst, färgen hennes var inte bra, men hennes fysik var magnifik. Sämst trea, skrev jag. Bland de längsta damerna fick man sig en liten liptur. När Tyngres egen Sofia Rosenström ropades ut som etta så var det faktiskt lite darr på undertecknads manschett. Enormt förbättrad, och med en fysik som inte lämnade någon oberörd. Sofia gör det dessutom så förbaskat bra, med klockrena poseringar och ett härligt medryckande leende. Stolt! Tina Leinonen tar silvret med långa ben och fina proportioner. Endast ett poäng efter kommer Anna Abarca som blir trea på ren talang. Kan lägga på sig mer muskler, kan bli hårdare. Och då, minsann…

undefined
Therese Strand var vinnare både i -163 och overall.

undefined
Malin Bergström tvåa.

undefined
Bländande bronspeng för Helena.

undefined
Cornelia Nordin vann -166.

undefined
Zana var blott ett poäng ifrån.

undefined
Jenny Hovenberg tog bronset.

undefined
Emma Johansson segrade i -169.

undefined
Snygg silverpeng för Julia.

undefined
Bronspengen till Faye.

undefined
Danska Anette Zölner blev rejält bortdömd. 

undefined
Sofia Rosenström såg ut som en miljon i längsta klassen.

undefined
Tina Leinonen tvåa

undefined
Anna Abarca tog bronspengen.

undefined
Jobba! 

° ° °

  1. Tack Reino och Sharam!
  2. Sweden Grand Prix, Tyngre Classic III och förhoppningsvis även EM.
  3. Fniss!