Stil och hyfs, oavsett hållning

Få ämnen berör lika intensivt som kost, övervikt och fetma. Och det på både gott och ont.

Av de många utbildade och högskoleduktiga inom träning, kost och hälsa blir ett ytterst begränsat sällskap talespersoner för sin vetenskap. Inte sällan seglar dessa tappra själar i karismatisk motvind och som om det inte vore nog blir deras skepp regelbundet kapade av pseudovetenskapens många Jack Sparrows, som oblygt vinglar fram i äkta Johnny Depp-manér, säger någonting dräpande sensationellt vars andemening är motsatsen till det nutritionsvetaren precis sa. och tar sedan över rodret utan att blinka. När de väl tagit en vetenskapligt underbyggd skuta i besittning kommer de att förvanska den på ett högst inbjudande men totalt missvisande sätt. Lycksökarna kommer att charmas av det snygga, slimmade skrovet och voila! Här har du alltså ett kryssningsfartyg för nyfrälsta i sensationsvetenskapens heliga läror.

Alla dessa marina anspelningar kom sig helt enkelt av att jag råkade överhöra att en inte helt okänd kryssningsfirma tillhandahåller konferensseglatser till Åbo tur och retur för anhängare till en av våra mest folkkära dieter. Tillåt mig, med risk för att trampa på någons ömma tå avstå från att berätta om graden av deppighet jag finner i det konceptet. 

Dieten i fråga har en väldigt bra stab med medievänliga förespråkare. Det är smart. Hur enkelt är det inte att överglänsa en trött myndighet för ett gäng karismatiska män och kvinnor av folket. Alla älskar väl underdogs? Fett bra? Nej förrsten, jag ska inte slösa din och min tid på att skriva ner LCHFTyngre. Vad ska det tjäna till? I'm preaching for the choir. De redan frälsta. Vi har vårt eget prästerskap. Vi har till och med två heliga skrifter, Forma Kroppen Och Maximera Din Prestation och Skitmat. Själv är jag en helt vanlig Tyngreföljare i fråga om vem jag anser har "rätt" vilket i praktiken innebär ungefär att jag kommer betrakta gluten och laktos som mat tills motsatsen är bevisad bortom allt rimligt tvivel, men i det fallet, kommer jag att vara beredd att uppdatera min ståndpunkt. Sunt förnuft kallas det på mammas gata, vetenskapligt förhållningssätt på universiteten. 

Utöver skrifter på papper och skärm hör vi regelbundet vår sekulära ärkebiskop föra predikan i radion. Nu senast talades det en hel del om en viktig men lite bortglömd aspekt av genetikens roll. De flesta om lyssnat vet att vissa har "tjockisgener" men det är lätt att glömma bort att även sådant som förmågan att bestämma sig har en genetisk komponent. Arv och miljö samspelar tveklöst när det gäller övervikt och jag tänker att det kanske är extra viktigt att lyfta fram en lite mer nyanserad del av folkhälsovetenskapen i fitnessvärlden, eftersom många här tycks tro att hälsa bara handlar om att "bestämma sig", att allt löser sig med tillräckligt många motivational quotes.   

Det är alltid bra att kunna backa upp sina påståenden med evidens. Däremot blir det lätt kontraproduktivt att ägna sig åt den vetenskapliga moralism som många i mitt hemmalag anammat. Även en person som anser sig vara ateismens främsta företrädare kan likaväl bli den ivrigaste och galnaste fundamentalist när det kommer till att försöka bekräfta sin människosyn, i det här fallet med forskning. När det gäller laddade ämnen likt det som togs upp i radion, personer med fetma som inte späker sig halvt till döds till exempel, kan den sagda vetenskapsmoralen bli rätt sunkig. I värsta fall kokar den ner till rent hat. Min hypotes är att förvandlingen från fakta till förakt sker i följande tre steg: 

Steg 1 - Det finns övertygande evidens för de negativa konsekvenserna av fetma och inaktivitet.

Steg 2 - Den vetenskapligt orienterade hälsomoralisten använder forskning för att tillskriva individer som faller under kategorierna i punkt 1 osmickrande personlighetsdrag. Det kan handla om slöhet, oförmåga och icke-produktivitet. Ingen hänsyn tas till att studier ofta är gjorda för att säga någonting om hälsa på populationsnivå. 

Steg 3 - Vetenskapsmoralistens slutsats blir: den som är "fit" när, den som är fet tär.

När en upprörd vetenskapsmoralist nått steg tre kan det bli, ursäkta franskan, jävligt nasty. Det vet alla som någonsin har besökt internet. Man ser inte med blida ögon på när en individ med fettprocent en bra bit över siffran för myndighet, oftast kvinnlig, träder fram och har mage att inte späka sig. Om hon dessutom talar om det som en frigörelseprocess går folk mer b-a-n-a-n-a-s än Gwen Stefani och undrar ilsket hur hon bara vågar? Att hon inte skäms? Hon kommer att få höra mycket glåpord men också att hon uppmuntrar till ohälsa, vissa kommer lägga an en så kallad omtänksam ton och berätta att de faktiskt bara bryr sig om personens och hennes medmänniskors hälsa men det ligger fortfarande ett förakt under ytan. Fetma provocerar, helt enkelt för att alla vet att tlllståndet inte är att rekommendera. Samtidigt är förståelsen för mekanismerna bakom problematiken låg. Det kan säkert ligga nära till hands för en som aldrig varit överviktig att tro att det bara är att rycka upp skeden ur Nutella-burken och sätta iväg till gymmet. De som till äventyrs tror det bör känna till tre saker: 

Nummer ett: Alla, jag lovar er, a l l a överviktiga vet vad som borde göras, de vet de till och med mer än andra. För det är det enda de får höra hemma, i skolan, på jobbet, på internet, på TV, på radio, överallt. Anledningen till att jag törs uttala mig är för att jag känt det här trycket tydligt förr när min BMI-siffra låg närmare din skostorlek än ditt antal familjemedlemmar.

Nummer två: Anledningarna till att det inte bara är att "äta mindre, träna mer" har ganska lite med "svagsint personlighet" att göra. Alla har sin DNA-uppsättning iordningställd från dag ett på jorden, med mer eller mindre risk att utveckla övervikt och fetma. Epigenetik, alltså genetiska "egenskaper" som aktiveras av vår miljö och livsstil spelar sjukt stor roll. Läs vidare här och lyssna här om det. Utöver det har vi en psykologisk aspekt, det är enkelt uttryckt ganska skönt att äta högbelönande mat som ökar de signalsubstanser vi upplever välbehag av. Det dämpar den ständiga oron som många överviktiga och feta tråkigt nog bär på. Tyvärr gör ju den typen av stresshantering bara att den onda cirkeln sluts. Observera, det här påståendet har jag inget från PubMed som backar upp, men om jag minns mina första femton år rätt så bör det nog stämma ändå.

Nummer tre: Du ska egentligen inte behöva förstå punkt 1 och 2 för att inte se ner på överviktiga. Var bara snäll och respektfull ändå.

Vad säger hon egentligen? Ska ingen behöva ta ansvar för nånting? Ska alla bara släppa taget? Har body positive- och fat acceptancerörelsen rätt?

Såhär, vi behöver ha förståelse för att det är olika tufft för olika personer att vara "i form" och hålla normalvikt. Även om du som alltid varit smal, tränad och aktiv inte tror det, så kan den som kämpar med sin fetma har tio gånger bättre koll än du men gener spelar roll. Och miljön vi lever i uppmuntrar oss tyvärr att låta stenåldershjärnan leva rövare 24/7. Så om du verkligen vill hjälpa någon här, sluta då raljera om valfrihet och att det är ett svaghetstecken att inte kunna stå emot godiset vid kassorna. Det här är ingen tävling i disciplin, det handlar om folkhälsan. Det är med andra ord ganska viktiga saker och verkar onekligen som att de stora förändringarna måste ske genom förändringar i vår miljö. Det kan vara på sin plats med läskskatt som de kör med goda resultat i bland annat Mexico, kanske också en justering av vart du plockar ditt lösgodis i affären. Med det sagt kan det ändå passa sig att lyfta upp och peppa alla att göra så gott de någonsin kan istället för att stressa och skuldbelägga de som inte riktigt får till det. Vi kommer inte kunna förvandla alla till supertaggade #jagtogbeslutet-människor, men vi kan alltid göra det lilla på individnivå. Trots att ingen kan göra allt kan du vara en kraft i rätt riktning, oavsett vad Gabriel Wikström har för planer. Kom ihåg det där klassiska uttrycket "Strong people don't put others down - they lift them up".

När det gäller fat acceptance och body positivity så är det hela mycket känsligt så jag ska försöka att ha en åsikt utan att raise hell. Det goda med rörelsen är att jag av hela mitt hjärta uppskattar initiativet att bekämpa det förakt som faktiskt finns där ute. Vi har, handen på hjärtat, alla sett det. Så det existerar åtminstone på någon nivå. Rörelsen hävdar att det är strukturellt och det skulle inte förvåna mig om det i många fall är svårare att få jobb, bli tagen på allvar och behandlas med respekt om man inte har en kropp nära idealet. Det är naturligtvis helt förkastligt. Ingen och jag menar det, i n g e n ska behöva oroa sig över en sån sak som att röra sig i offentligheten på grund av sin kroppsform. En överviktig person blir dessutom mindre benägen att delta i träningssammanhang, må det vara gymmet eller skolidrotten. Det skapar ett moment 22 som vi vill undvika. Det är enbart positivt om folk bär sin kropp med stolthet oavsett hur hälsosam den är just idag, jag tror att fat acceptance-rörelsen kan bidra till det. Det som är lite tråkigt är när hälsofrågor förväxlas med så kallad fat shaming. Det finns naturligtvis ingen poäng med att gå in på en blogg med tema kroppspositivism och näthata, däremot är det bäst om sakliga uttalanden från kunniga inom folkhälsa, nutrition och fysiologi inte tolkas som påhopp och skuldbeläggande för att sedan avfärdas.

Det kan också bli lite knas när det fåtal forskningsresultat bekräftar att det skulle vara mer hälsosamt med lite övervikt lyfts fram över all annan vetenskap som bevisar motsatsen. Det vill säga, cherry picking, att välja ut studier som bekräftar ens intressen ger en missvisande bild av läget. Visst har vi alltid lite comfirmation bias när vi bedömer korrektheten i ett påstående eller en studie. Det har alla, men det ska inte leda till spridandet av en egen tolkning som någon slags officiell sanning. En väl genomförd studie är så objektiv den kan bli, låt det fortsätta vara så.

Vad det lider kommer vi behöva inse att vissa kämpar i motvind när det kommer till att styra kroppen. Det finns ingen studie i världen som rättfärdigar att se ner på någon av det skälet. Där du begåvats med fördelar har du ett gyllene tillfälle att finnas där för andra. För på precis samma sätt kommer du behöva deras support en vacker dag, i något helt annat sammanhang. 

Så vad sägs om att vi i fitnessvärlden som alltid ska envisas med att sätta mål siktar på att bemöta både vetenskap och människor med största respekt? Det känns fakiskt som ett rätt schysst #lifegoal.

undefined